Suddig och ljus

Lite suddig kanterna. Men fast i mitt fundament. Tänker inte så mycket. Är samtidigt mer. Hösten är fortfarande varm, inte det där frostigt kalla som jag faktiskt älskar. Solen värmer lite. Vinden vilsam. Och jag funderar på vad det är som gör mig till mig. Att jag är jag. ÄR. När jag skalar bort alla så kallade identiteter. Mitt yrke, min utbildning, mina familjeförhållanden. Min politiska åsikt, mina ambitioner, tankar och drömmar. Vad är det då som finns där inne? Det som jag vill åt. Det som jag inte ser, men som jag via yogan får en glimt av. Ibland mer. Ibland mindre. När jag känner mig hel. Ljus. Som en pelare inuti av ljus. Igår när jag på eftermiddagen kände att det var dags att yoga lite. Då var det där. Den där totala närvaron i mig. MIG. Och det handlar inte om ego, självbild eller identitet. Något annat. Något ogripbart. Förstår ni vad jag menar? Då finns inga kanter. Inga gränser. Mer som ett suddigt utsnitt. Kanske är jag för otydlig? Kanske ska man inte nämna det vid namn för att det inte går? Tror att vi alla vill hitta kärnan. Pelaren inuti från centrum upp mot det oändliga. Något helt. Via något. För mig är det yogan. Vad är det för dig?

Att låta bli

Varit lite si och så med min egen yoga den här veckan. Inte haft riktig ork. Inte förmått mig gå upp en timme tidigare varje morgon. MEN. Jag har bara låtit det vara så. Jag pressar mig inte. Allt har sin tid och ibland får man pussla så mycket i tillvaron. Nu har jag sovit 10 timmar! Jag vet inte när det hände senast. Och jag tror det är för att jag bara låtit bli. Låtit bli att stressa mig själv. Låtit bli att jämföra mig med mig själv. För allt går i cykler. I perioder. Och det förändras. Jag följer med. För första gången i mitt liv följer jag med utan att skuldbelägga mig på något vis. UTAN. Och svaret kommer direkt. Jag sover djupt och vilsamt. Jag får ingen förkylning trots att den varit på gång hela veckan. Och framför allt, jag LÄNGTAR till min yoga. Det är också härligt, att längta ibland, känna att suget efter mina rörelser och min andning blir stort och mäktigt. Det regnar och är fuktkallt ute. Sonen är igång med dammsugaren och jag älskar hushållsarbete när man har tid för det. Att göra i ordning. Komma ifatt. Kanske baka något? Dagen är lång framför mig. Alldeles ledig. För första gången på 2 månader är jag fri i min tid. Och vi behöver det tror jag. Inte planera in hela tillvaron. Jag är mästare på att tycka att jag hinner allt, men när jag ger mig själv mellanrum - när jag inser att det går för fort med för mycket då - behövs en paus. Även med yogan. För mig är det så. Och jag låter bli. Tills jag gör igen :) Ha en skön helg!

Tänd ett ljus

Vet att det är årsdagen idag. Ett år sedan Petter gick vidare till nästa dimension. Och jag ser tre vackra minnesannonser i morgontidningen. Hjärtat fylls av känslor, alla möjliga. Men en mer framträdande - att hans familj verkar vara av ett ovanligt slag. För de minns honom, men de går också vidare. L, hans mamma, uppmanade oss igår att ta till vara nuet, njuta av barnen eftersom man inte vet hur länge vi har dem. Allt kan ske. Och när det otänkbara händer...ja då måste man hantera det. Det går ju inte att vrida klockan tillbaka, önska sig ett annat igår. Hur gärna vi än vill stoppa tiden ibland. Det enda vi vet säkert det är att allt förändras. Och vi ska alla dö. Och vi behöver stärka oss i att vara i nuet. Njuta lite mer och stressa mindre. Ta hand om oss. Om varandra. Och tända ljuset istället för att förbanna mörkret. Jag tänder mina ljus idag för lillkillen men även för hans nära och kära. Både hemma och virtuellt. Och jag deltar på avstånd eftersom jag jobbar när minnesstunden hemma hos hans mamma äger rum. I mitt hjärta. I min tanke. Dimman klär in tillvaron lite mjukt. Löven utanför mitt fönster är fortfarande gröna. Årsdag.

Vill du tända ett minnesljus virtuellt för Petter så gör du det här:
http://www.minnesrummet.se

Lite smått

Löven virvlar och jag skyndar mig lite. En person står och väntar på mig när jag kommer till Stilla. Min grupp är liten och jag har valt det så. Valt medvetet att göra en liten dojo för att få den intimitet och förtrogenhet jag alltid önskat mig själv. Alltid. Att hinna se alla. HELA TIDEN. Det är en förmån som jag ser det. För de som kommer. Men också för mig. Jag vill hinna med. Det viktigaste för mig. För mig. Andra gör på sitt sätt. Se. Vet att många har stora grupper. Min guru, Z kan ha 60 personer i rummet och ändå se. Men jag rör mig naturligtvis i en totalt annan dimension :) Jag startar precis där jag är. Och det är skönt. Ingen förställning. Inget låtsande. Ingen strävan efter att vara någon annan. Undervisa någon annans tankar. För vi kan väl egentligen bara undervisa våra egna? Någon sa en gång att Iyengaryoga, det är det bara en person som egentligen kan undervisa i - Mr Iyengar själv! Om ni förstår hur jag menar? Yogans rikedom äger vi tillsammans och en del lärare kan enormt mycket. Självklart är det så. Gurus. Finns. MEN. Man får vara där man är, växa med sina elever. Jag är jag. Och jag vill ha det smått. Överblickbart. Personligt. Att varje människa som kommer till mig ska känna att de får något. Blir sedda. Det är mitt mål. Nu har jag börjat promenaden dit. Sov gott mina vänner, det blåser och bilarna far och mitt hjärta är lugnt.

Säger bara

Skrev just ett långt inlägg om att tänka annorlunda, kunna se något ljus i mörkret...och lyckades fippla bort det. Så jag säger inget om SD nu. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag litar på att alla gör det dom ska för att främlingsfientligheten inte ska få fäste. Jag säger bara att idag när jag cyklade till jobbet, lite moloken inombords - då mötte jag en gammal man med keps och vita hårtestar som sjöng för full hals. Och krokusen blommade i en trädgård!! Kanske är tiden ur led? Ska vi kunna se något bra i det dåliga? Kanske kommer SD att falla platt på näsan när de visar sin rätta färg. När de ska ta strid för människo-ovänliga åsikter? Låt oss tro det. Det är det jag bara säger. Idag.

Ensam men tillsammans

Det regnar. Massor. Huttrande kliver jag ur sängen och tar en mjuk start på dagen. Inför min andra introduktion till yoga kände jag mig lite trött. De sista veckorna har gått i ett rasande tempo, faktiskt inte många stunder lediga. Och även om det man gör är roligt och det jag önskat, blir jag trött ibland. Kliver in på Stilla, tänder mina ljus. En del lampor. Rökelsen till gudarna. Värmer upp mig själv med ett stilla pass. En efter en kliver de in. De tappra som trotsat regn och rusk. Jackorna droppar men ögonen är nyfikna. Och det är där. DÅ. Som jag känner hur glad jag är. Över min alldeles egna dojo, studio, shala - kärt barn har många namn. Och att det kommer människor till mig. Med uppriktig längtan efter att börja yoga. Med öppna sinnen och frågor. Med stela ryggar och funderingar. Och det slår mig där på golvet. Men framför allt efteråt. Att yoga är något vi gör gemensamt. Även om vi utövar det själva. Ensamma hemma. Så är det ändå gemensamt. Som en gigantisk kommunikation. Kommunikation som lite slarvigt översatt betyder göra gemensam. Och i yogan kommunicerar vi på andra vis. Med oss själva. Men vi gör det gemensamt. Med oss själva eller i en grupp. När jag låser min dörr några timmar senare så kikar solen fram och det är rätt väg att gå. Kommunicera. Yoga.

Bilden är på Akiko Ueda, tagen i hennes studio i Paris av Dan Lindberg

Andedräkt

Jag ser en person som andas med nyckelbenen. När hon blir stressad går andningen snabbt. Nästan som en staccato andning. Rytmiskt. Men för snabbt. Hon får ont i ryggen. Hon är liten och späd i sin konstruktion. Men kiropraktorn hon träffar, skakar bekymrat på huvudet och säger, du har inte fyllt 40 ännu men du andas som en gammal, tunn, sjuk människa. Ytligt. Högt. Motsatsen till det vi gör i yogan. Djupt och långsamt. Jag erbjuder mig att hjälpa henne andas ner i sin kropp. För det är nästan plågsamt att se. Hon rycker till lite, ler och skakar på huvudet. Som om hon inte förstår. Poängen. Andningen. Som är allt. Hur ska jag kunna förklara när hon inte vill? Nä, det går ju inte. Jag väntar tills hon vill. Andas. Själva ordet andetag. Ett tag om anden. Eller det vackraste ordet för mig - andedräkt. Att anden visar sig i en dräkt. Jag är kär i mitt andetag. Jag vilar i det. Jag stannar i det. Jag hämtar min kraft i det. Det behövs inte tuffa fysiska delar när andetaget är där. Inuti, virvlande, sättandes allt i en varmare rörelse. Inuti. Så mycket vi gör av yogan som faktiskt påverkar oss inuti. Vi vet det. Visst. Vi känner välbehag. Harmoni. Ibland leda och förvirring. Rädsla och kanske till och med skräck när kroppen hakar i ett gammalt minne. En gammal blockering. Men andetaget kan lösa knutar. Andetaget långt ner i kroppen gör att du syresätter dig annorlunda. Mer. Bätte. Andetaget som lugnar dig. Stillar svall i sinnet. Andetaget som flyttar fokus från uppe till nere. Jordar dig. Och utan andetaget finns inget liv. Så enkelt det är. Varför krånglar vi till det ibland? Varför drar vi inte i oss andningen som de törstande vi är. Andas lugnt!

Bilden kommer härifrån palivetsstig.blogg.se/.../i-varje-andetag.html

Ny tid

Gomorron. Dagen efter min invigning av mitt alldeles egna yogaställe. Tankarna far. Kroppen är lite motvillig. Men det är ju här, på min egen matta som allt har sina proportioner igen. Där jag möter mig själv. Utan egenträning ingen riktig yoga. För mig. Och när jag imorgon möter de första som jag kommer att prägla men som jag så innerligt vill ska hitta sin väg. Då ska jag kvar upplevelsen av att alla har sin väg att gå. Precis alla. Och jag längtar och jag är förväntansfull. Lite pirrig. Kommer jag att göra det jag önskar? Förmedla en andning som tar sig ner i tårna och upp i ryggraden? En andning som gör all skillnad. ALL. Utan andetaget - inget liv. Och det är där vi hittar kärnan, i kroppen, i oss. Vilka fysiska rörelser vi än förmår, eller inte förmår, så är det andningen som gör skillnaden. Den djupa. I centrum. Drar ner den. Gör ett stilla morgonpass för det är precis vad jag behöver idag. Och förväntan ligger i luften. Och jag andas. Djupt. Och det är grått och småfuktigt ute. Grannens barn studsar och bilarna far. En del löv är gula. Ny tid.

Paschimottanasana

Madonna gör det. Sting gör det. Och Stings fru modellen gör det. Och nu även George Clooney i The american, filmen vi såg igår. Yoga. Förståss :) Clooney gör en perfekt framåtböj, paschimottanasana. Jag ler förnöjt inom mig och utanpå :) Paschimottanasana...

Försoning

Vi pratar om yogan. D och jag. Om försoningen med kroppen. Att vända synen från alla detaljer som inte tycks som vi vill ha dem. Att inte vara besviken över det vi INTE kan. Tvärtom. Flytta fokus till det vi kan. OCH. Om hur vi ser ut. Detta laddade ämne. Att vi i vår kultur aldrig riktigt är nöjda med våra kroppar.
Min helg i Båstad i slutet på augusti gav mig mer än en kurs. Som det ofta är. När jag tänker på det så förmedlade både Lotta Bertilsson och Karin Björkegren Jones en försoning med sin egen kropp. Att gilla sig själv hela vägen. Karins nyutkomna bok Yoga för livet för kvinnor 40+ har en röd tråd i sig. Om att ta hand om det man har fått. Och vårda det. Och att det blir bara bättre. Med yogan. Att kroppen får en chans. Tänk att det tagit mig så lång tid, trots att jag yogat så länge... Att bli nöjd. Försonas. Och upptäcka styrkor jag inte visste om. Om jag själv är nöjd med min kropp, då visar jag det. På tusen olika vis. Och man får en mjukhet i sin röst. När man instruerar, när man undervisar. De här två kvinnorna gav mig det. Och det landade. Försoningens dis sänker sig över mig. Ett slags ljus inombords av att duga. Av mer än duga. Att tycka om. Att försonas med att inte ha en getingmidja eller fötter som ser ut på ett annat vis. Att allt fungerar. Och att yogan tar mig vidare. Bortom. Att allas kroppar och sinnen är unika. Individuella. Men hela vår kultur strävar efter en strömlinjeform där ett slags utseende dominerar. Men hur konstigt är det inte? Och hur sällan vi kvinnor är nöjda med det vi har. Vi vill något annat. Som någon annan bestämt. Men vi kan landa i oss själva. Försonas med vilka vi är och hur våra kroppar fungerar. Yogan och förebilder inom yogan får oss dit. Kliver ut i en nyskurad trappa och med lätta steg går jag vidare. För mina ben bär mig. Och kroppen duger. För jag ser ut så här. Och det är mer än ok, det är en försoning inuti. Rätar på ryggen, den här ryggen som varit lite böjd tidigare men som nu är rak. Och jag är försonad. God helg mina vänner!

:Om Yoga

Nätet är fantastiskt. Internet. Kan innehålla så otroligt mycket skräp. Men också riktiga juveler. Eller sättet att hitta människor. Och hur enkelt det kan vara. Jag blir lika barnsligt glad varje gång det händer. Den 30 november skrev jag ett inlägg om den härliga svenska yogaboken :Om Yoga av Lisa Ljung Strömberg, Kia och Magnus Naddermier och häromdagen hade en av av författarna, Kia Naddermier hittat till min blogg och det inlägget! Lite fantastiskt känns det på något vis... Och hon har en blogg också. Förståss. Och vill du läsa om henne och boken och se några uppslag så kolla här:
http://yogaparis.wordpress.com/om-yoga/ Tyvärr är boken slutsåld i Sverige, men vi håller tummarna för att den trycks igen. Någonstans. Fler behöver få hålla den i sin hand!

Långt borta och nära

Ibland krymper världen lite. På ett skönt sätt. Varit hemma idag, trött, huvudvärk och småförkyld. Lärt mig att läsa av mig själv när jag är i det här tillståndet. Stannar jag hemma så brukar allt klinga av och jag repar mig på en dag. Vilan är ofta metoden. För min del. För mångas del tror jag. Struntar jag i signalerna brukar det sluta med att jag blir riktigt dålig. Ingen yoga imorse. Bara andning och andrum. Dricker lite te. Läser tidningen i sängen. Kopplar upp mig och ser i samma stund att min yogavän på andra sidan jorden också loggar in. Samtidigt. Och jag ringer henne. På Skype. Detta fantastiska program. Pratar med E i Singapore i en timme. Och jag ser henne kristallklart. Bilden pixlar inte och är stilla och tydlig. Som om hon var i nästa rum. Och det är underbart att det känns så nära. Och jag får bekräftelse på saker utanför vänskapen. Vi kan prata om yoga i timtal. Visst är det härligt?! Och jag förstår ett och annat som jag inte tidigare fått ihop. Och när vi säger hejdå som fångar med en hand på varje skärm då vet jag att hon är nära. Trots att hon är långt borta.

Bilden kommer härifrån Dahlarnas Fotoblogg

Välkommen in!

Söndag 12 september har jag öppet hus i min yogastudio. Och jag är klar med hemsidan. Så nu blir jag offentlig :) Överallt... Men jag tror på öppenhet. Mer och mer. Och ju mer öppna vi är med det personliga ju mer kommer vi att känna igen oss i varandra. Är helt övertygad om det. Ju fler som yogar, ju fler blir det som yogar. Och jag är förväntansfull. Och jag har sytt gardiner och draperier i långa rader. Och jag tänker på pappa som sa att man kan inte gå över en bro innan man är framme vid den. Men nu så. Nu är jag snart framme. Vid bron. Vid själva starten. Och sedan börjar något annat. Mitt företag heter Stillastund och likaså min hemsida, varsågod och kliv på www.stillastund.se

Önskelista

Dags igen. För nästa önskelista. För nästa år. När skolåret tar sin början då kommer Shadowyogans nya hemsida. Med nya bilder på Zhander och Emma. Med ett omfattande kursutbud. Alltid på hösten. I år lite tidigare. Men åååh, så stort utbud. Även om en del av kurserna är för avancerade för mig så börjar jag ändå tänka på nästa år. Och vad jag vill. Men ännu mer på vad jag behöver. Ibland inte riktigt samma sak :) Funderar, läser och kollar. Och önskar att jag tar mig till de kurser jag behöver. Och får ihop det hela. Men det brukar ordna sig, på något sätt. Det man verkligen vill, det löser man. Det är åtminstone min erfarenhet. Skriver en önskelista...

Bilden härifrån förståss http://www.shadowyoga.com/på Zhander

Tillfälligheter?

Tror inte på slumpen. På tillfällgheter. Jag tror på synkronisering. Hur konstigt det än kan låta för någon. När någon pratar om något, man ser ett inslag på tv och läser en snutt i en tidning. Samtidigt. Om en person. Om en bok. Om en företeelse. Kanske är det trender. Kanske är det cool stil ibland. Men. MEN. Kan också vara något annat. Kanske? Jag tror det. Saker kommer i ens väg. Yogalärarna från förra helgens kurs, Lotta Bertilsson och Karin Björkegren Jones, pratade om en buddist, zenmästaren Thich Nhat Hanh som har skrivit böcker, poem, grundat ett samhälle i sin exil från Vietnam i Frankrike och gjort en mängd andra underbara insatser för fred och icke-våld - och så skriver min yogavän från andra sidan jordklotet om samma person. Samma vecka. Samma vecka pratar människor, vars omdöme jag värderar högt, om en person jag inte visste mycket om. Bara hört hans namn. Kanske låter som en extrem okunskap om en stor man... Men nu ska jag råda bot på den, beställa först och främst Call Me by My True Names. Och så känns skönlitteraturen inte lika viktig som den gjort en lång period för mig. Dags för lite zenbuddism. Någon som läst något av honom?

Bilden kommer naturligtvis härifrån http://www.plumvillage.org/thay.html