Vågar jag fråga?

"Practice and all will come" - ett citat från Pattabhi Jois, Ashtangayogans fader. Med risk för att stöta mig med någon så känner jag ändå hur många frågor som helst som hoppar fram med det uttalandet. Hur då? Jag är besatt av dialog, kanske är jag en alldeles för modern människa för yogan? Kanske lyssnar jag för mycket och kanske läser jag in för mycket? MEN. Jag vill förstå! Jag har en dialog inom mig konstant, det har de allra flesta, oavsett om man är medveten om den eller ej. Jag har också en dialog med min lärare i vardagen, saker jag funderar över. Tränar dock mig själv på att fråga ännu mer. Detaljer i en övning, varför varför varför? Inte kan det vara fel att undra? Den dummaste frågan är den som aldrig ställs, det är min paroll. Ändå vet jag att det är ett svenskt drag att inte fråga. Man vill inte "verka dum". Men om man förstår allt redan från början varför ta en lektion i någonting? Min guru Zhander, han uppmanar oss hela tiden att fråga och att reflektera över det han säger. En sann mästare i mina ögon. Inser att jag förbereder mig för min kurs för honom. För man vet ju aldrig vad han svarar...men jag måste ju ta ansvar för mina undringar. När jag varit på kurs i andra länder och det har varit ett väldigt internationellt deltagande så slås jag av hur frimodiga människor är. Hur mycket de frågar och att de vågar fråga vad som helst, vad som helst i mina ögon - men viktiga för dem. Det är väl klart att träningen - våra asanaserier, vilken stil vi än utövar, är grunden i det tredje steget inom yogans åttafaldiga värld. Och att man inte ska tala sönder något. Men den risken är nog liten i den här delen av världen :) Tänk, begrunda, träna och våga fråga - det säger jag till mig själv. Och kanske till dig?

Först uppför sen nerför

När jag cyklar till jobbet har jag en svag uppförsbacke hela vägen. Den syns antagligen inte alls på kartan men den känns i benen. Varje dag kämpar jag på och försöker att trampa hela tiden, att inte växla ned utan att hålla samma fart. Ungefär som yoga, samma tempo i andningen hela tiden oavsett vad kroppen utför. När jag cyklar hem får jag min belöning, det sluttar svagt nedåt och jag kan glida mer, också som i min yoga. Rätt som det är så kommer belöningen, otippat, allt flyter, kommer längre och allt blir stilla inombords. Huvudet är tyst!

Hjärta, hjärna eller navel?

Var sitter centrum? För 10 år sedan skulle jag svarat i huvudet eller kanske hellre i hjärtat. Men nu vet jag att det sitter i naveltrakten. Kanda, navelns rot och dess område som är stort som en grapefrukt ungefär. När jag är i mitt centrum, min kärna, då känns jag hel och stabil. Helt i mitt centrum var jag första gången i januari i år när jag gick en helgkurs för John Evans från London, http://www.islingtonyoga.com/teacher/index.html. Han sjöng bl a en chant och med den melodin och orden på sanskrit så kände jag en suck arbeta sig upp från fötterna och komma ut och sedan - var jag helt och fullt i kärnan. Center down som de brukar säga som undervisar på engelska. Så när armar och ben darrar, kan det självklart bero på ansträngningen men för min del är det även att jag inte är i mitt centrum. När rörelsen utgår från magen och armar och ben bara blir förlängningar av den delen - då känns rörelsen helt annorlunda. Kroppen blir en helhet och rör sig som en. Som en fisk i älven eller en fågel högt upp i det blå. Inte undra på att så många yogapositioner har sina namn efter djur. Visst strävar vi efter deras lätthet och exakthet i rörelserna?
Be happy-bild från Dan, apropå naturen och alla dess perfekta varelser.

Earth hour

Förutom mitt eget navelskådande idag ;) så släcker ju jorden ned 1 timme, Earth hour för miljön! Det angår oss alla. Aftonbladet har gjort en föredömlig sajt där man kan läsa hur det funkar globalt men även lokalt, kommun för kommun.
http://www.aftonbladet.se/klimathotet/article4756726.ab

Livrädd!

Vaknar med stressdrömmar. Ska åka till Budapest nästa helg på en 3 veckors yogakurs! Ja visst är det lång tid? Men trots att jag gillar att ha koll på läget så är det en hel del jag inte har koll på, hur lång tid det tar att ta sig till studion vi ska träna i, hur vädret är osv. Det är den praktiska delen. Den andra delen, själva yogakursen fyller mig med blandade känslor. Jag vill och det ska bli underbart att få ägna mig så helhjärtat åt yogan. Å andra sidan... jag har varit på två kurser tidigare för Natanaga Zhander, min guru och som är mannen bakom den stil jag tränar.
Han har tränat 50 år av sitt liv, bland annat en massa år för mr Iyengar. Sedan har han gått åt sitt håll och skapat sin stil som han kontinuerligt undervisar jorden runt. Han har ett högst dynamiskt förhållningssätt till sina egna serier. Självklart har han inte hittat på yogapositionerna, den kunskapen är tusenårig, men han har satt ihop dem på olika vis. Han är ständigt på väg, vilket gör att han ändrar och lägger till eller tar bort delar av olika serier. Garanterat aldrig tråkigt eller förutsägbart! Den kurs jag ska gå nu heter Individual asanas och det är precis som det låter, individuella övningar. Gick en sådan kurs för honom i USA för 3 år sedan. Hade då mycket problem med min rygg efter 2 diskbråck i ländryggen. De övningar jag fick där och som jag sedan praktiserat i min självträning har gjort mig besvärsfri. Bara det! Men det dyker ju alltid upp något annat att hantera i kroppen :) Vet också att det rent känslomässigt var som att befinna sig i en torktumlare på den kursen. Försöker att inte ha några förväntningar på vad som ska hända och komma upp till ytan. Förutom det som stretar och drar i kroppen rent fysiskt. Hur ska man kunna åka på kurs som ett blankt kort? Försöker intala mig att jag inte förväntar mig något, drömmarna talar dock sitt tydliga språk. Jag är livrädd!

Kroppen ljuger aldrig

Igår på morgonpromenaden, -10 grader men strålande sol, vällde en sådan ödmjukhet fram när jag tänkte på min kropp. Tänk att den fungerar! Att den står ut med allt, alla skador och till och med att bli skuren i som vid operationen i höstas. Tålmodigt försöker den lära mig vad den vill ha. Inte smågodiset som sinnet vill ha...inte för många koppar kaffe som sinnet vill ha...inte för hård träning där det stretar och drar överallt till slut som sinnet tror är en duktig prestation. Inte blodsockersvall som är som en berg- och dalbana. Nej! Vårda den som den dyrgrip den faktiskt är. Tyck om den och säg det. Tyst inom dig eller högt och ljudligt till din spegelbild. Jag är rädd om dig och härifrån och framåt - jag ska inte stoppa i mig själv skräp eller för mycket socker eller kaffe. Kan jag balansera rätt, då är koppen kaffe som blir den enda också extra god. Och träningen som lyssnar in vad kroppen behöver just idag. För kroppen ljuger aldrig, det är bara egot som vill annat och som fladdrar hit och dit. Jag ska sköta om mig!

Tacksam

Bonusar! Kan man säga det ordet utan att spotta ut det? Blir så trött på all girighet som verkar följas åt med makten. Samtidigt vet jag ju att det här med att vara girig inte är förbehållet de med makt och pengar. Men det syns så mycket tydligare där. Vi kanske alla ska fundera över om vi har drag av det? Menar inte att jämställa en varslad fabriksarbetare med en chef i topposition som ger sig själv några extra miljoner. Men ändå, vad kan vi alla lära oss av detta? Jag tror att svaret stavas TACKSAMHET. Att vi ändå är tacksamma för det vi faktiskt har. Att inte tappa bort det. Det handlar inte om att den som har mest pengar vinner. Ju mer man har ju mer vaksam måste man vara på sig själv tror jag. Tänk att vi bor i ett land där det är gratis att gå i skolan, att vi får mat på bordet och att de flesta av oss har det drägligt. Med tanke på dem som inte har det så vill jag rikta ett extra tack inåt-utåt över vad jag faktiskt har. Ett överflöd jämfört med många andra på jorden. För visst måste vi lyfta blicken lite och titta oss runt?

Såg Mia Törnblom hålla ett föredrag och blev jätteinspirerad. Köpte hennes bok Självkänsla nu! Läste den och tänkte, mm det var ju bra. Men inte förrän jag faktiskt gjorde precis det som hon skriver om, skaffade mig en bok att skriva i om kvällarna så funkade det. Begrunda dagen! Har tre rubriker jag alltid skriver under, Bra, Tack och Hjälp. Vad jag är bra på, något jag gjort som varit bra - kan vara hur smått som helst - bra på att vara glad t ex. Tack - räknar upp allt jag är tacksam för och listan bara växer, ju mer jag tänker på det ju mer hittar jag. Slutligen Hjälp, vad behöver jag hjälp med? Haken är att vara helt ärlig, men ingen idé att ljuga för sig själv, eller hur?

Andas ut 5 gånger

"The mind master the body and the breathing master the mind." Säger Iyengar. Jag är helt absorberad av hans visdom. Läser och begrundar och läser om. Vet att nyckeln ligger i andningen men det blir ännu tydligare när jag läser det. Dessutom har ju inandning och utandning olika betydelser. Läste igår kväll att om man andas ut och gör en paus och sedan försöker andas ut igen så finns det oftast lite kvar att andas ut. Det som finns kvar där har att göra med egot, vad döljs inom en? Jag provar och det visar sig att jag kan andas ut 5 gånger!!!!!!!! Utan att andas in emellan. Hm, jag som tyckt att det här med andningen går galant måste lyssna mer till mig själv. Jag vill egentligen alltid andas ut längre när jag tränar i grupp men då anpassar jag mig efter gruppen. Det blir alltså en helt annan andning när jag tränar själv. Självträningen är den egentliga yogan säger mr I. Ja, det kan jag skriva under på. Det är där det händer! Men att vara utan gruppträningen skulle just nu kännas fattigt. Man hittar andra fördelar där och kan lära sig nytt. Jag fokuserar nu på att verkligen tömma mig på luft - vad kommer att komma till ytan?

Glad!

Tränar, förundras över glädjen som bara väller över mig! Efter så mycket slit är jag lätt om hjärtat efter varje pass just nu. Glad! Det är otroligt, där jag förut kunde känna smärta och sorg finns just nu en ocean av lycka. Kan man uttrycka sig så patetiskt? Hör ju själv hur det låter :) men för mig är det sant. Rakt igenom. Lika sant som att jag kan skriva om det som gör ont och som är svårt måste det glada få ta plats. Igår när vi åkte hem efter kvällsträningen kände jag mig fnittrig och uppspelt. Sockerdricka i hela kroppen. Någon naturvetenskapligt lagd person skulle säkert prata om endorfiner, hormoner och annat kemiskt som händer i kroppen vid träning. Själv vill jag bara tillägga - jag är på väg - att hitta saker inom mig som jag så gärna vill ha och som jag jag förväxlat med yttre behov. Lösningen finns inom mig själv! Och inom dig.

Relax your brain

Om någon säger till dig att slappna av i hjärnan så är det ganska svårt, eller hur? Men om du gör en övning som t ex halasana, plogen, så sker det. På det sättet är yogan så fantastisk och man förstår att den mångtusenåriga kunskapen kunnat leva vidare för att det fungerar. Det är många som bara tror att det handlar om en slags akrobatisk gympa, det handlar egentligen inte alls om det fysiska på det sättet. Det är ett medel för att nå en andlig medvetenhet och hur kroppen och själen jobbar växelvis. Det handlar inte om att lära sig asanas, det handlar om att lära känna sig själv. Ah, Iyengar, min profet! Allt kan man inhämta i hans Light on life.

Gå bakåt är att gå framåt

Vaknar alldeles för tidigt men vaknar i en tanke kring jobbet som också handlar om min rädsla att släppa taget. Bakåtböjarna igår när jag inte vågade släppa taget har en koppling till min personlighet. Jag har svårt att släppa taget, visst kan det vara en fördel, men just nu i mitt liv behöver jag det. Dels för min inre ro men mest för att lära mig att "go with the flow" - bara flyta med. Tanken på det är faktiskt lockande också, inte bara jobbig :) Jag ska inspireras av mina medtränare i yogan, se hur de faktiskt tar sig ned till golvet bakåt och bara släpper taget om sin rädsla och sin föreställning om den.

http://www.donaholleman.org/video/video_1.htm gå in på videos klicka på A fish in search of water - snacka om lugn bakåtböj!

Varje andetag en egen evighet

Morgonträning med F som är min lärare sedan 8 år. Hon är föräldraledig men hade ändå ordnat ett pass för oss som tränat länge. Vad jag har saknat hennes röst och hennes förmåga att få oss att lyssna inåt och befinna oss än mer i nuet! Vi kör en lång uppvärmning och återigen serien Karttikeya Mandala. Senare delen av serien kan ni se i det här klippet. Det är Emma Balnaves från http://www.shadowyoga.com/som har så fantastisk energi.

Efter det en hel del asanas som var tuffa för mig, att utgå från goasthana är alltid tufft, dvs sitta på huk. Till sist handstående och huvudstående. Fast dit är det långt ännu för min del. I bakåtböjarna hjälps vi åt två och två och några tar sig ända ned till golvet. Jag är för rädd men ser ändå min rädsla, den är inte logisk men den finns där. Men försöker ta med mig visdomen när jag promenerar hem i solen, varje andetag är en egen evighet.

Krossad

Vaknar 04.30 och är på jobbet i tanken direkt. Det är inte bra! Har ett enormt tryck just nu i mitt arbete och det går oftast bra att dra ned andningen och fokusera här och nu. Men ibland är det kört. Tappar ett ägg på golvet vid frukosten och bryter ihop...vissa dagar är det bara att ta ett andetag i taget. Får ett underbart mail från en av mina bästa vänner A. Allt vänder! Tänk vad lite det behövs ibland, eller mycket - beror på hur man ser det - att någon tar sig tid att lyssna och faktiskt förstå och även peppa. Det är också yoga.

Fusk?

På en lektion häromdagen så använde instruktören ordet fuska. Det är ett ord som jag har svårt för och som ger mig associationer till falskspel och annat olagligt. Efteråt tog hon själv upp att hon egentligen inte tyckte att det var ett bra ord och att hon skulle hitta något annat. Det var den egentliga yogan för mig den kvällen! Jätteskönt när lärare delger sina reflektioner.
Tycker det är viktigt hur man formulerar sig och vad som används om vad. Ord som fuska, vara lat och hitta smitvägar känns negativa. Hur kan man se på utsidan hur det känns på insidan? I yogan alltså? Vem ska kunna säga hur det är inom någon annan och vad som gör ont? Hur ska man kunna lära sig att våga lyssna inåt ? Visst kan man dra sig för att göra en del saker likaväl som man kan göra för mycket, pressa sig. Inom oss måste vi hitta vägen. Hur mycket som än sägs på utsidan.

Själen är målet

Tog ett extra pass igår på kvällen. Där jag tränar är det så fiffigt att man kan ta igen i andra grupper om man missar någon egen lektion. Föredömligt! Extra bra för mig att träna en annan serie också - igår blev det karttikeya mandala. Många vridningar i stående och med överkroppen hängande ned. Själv kan jag känna att det inte är många cm som jag vrider, men effekten i ryggen är fantastisk. Skjutsade hem AG och vi blev sittande i bilen, totalt igenimmad, och bara pratade. Henne har jag fått genom yogan, känns otroligt!
Vi har båda läst Iyengars bok Light on life - i den är han så skicklig på att beskriva yogan i stort, i livet, i vardagen och i familjen. En liknelse som AG gillar - om man skulle använda en pil och båge så kan kroppen liknas vid bågen och pilen vid yogan och målet - det är själen! Visst var det fint?

Från super till stel

Igår var det lektion. Vilket pass! Alla inandningar gick nedåt i kroppen och alla utandningar gick uppåt. Precis som det ska! Hur ofta händer det? Ett helt pass? Kände mig lyrisk och lugn på samma gång. Vi är en härlig grupp som tränat ihop i flera terminer. Andningen böljar genom rummet utan att vara forcerad eller hackig. I de bästa stunderna så är vi som en kropp, ett andetag. Vill stanna i det!

Och idag är det en annan dag, jag är stelare än på länge på morgonträningen min...känns som någon annans kropp. Tänk att det kan svänga så! Vet att det är skillnad på vilken tid på dygnet man tränar osv. Men i alla fall!

Grå vår

Är våren på väg? Ljusare och lite varmare men ändå en svår tid för mig. De flesta älskar när våren kommer men jag känner mig precis tvärtom, har lust att dra en filt över huvudet och komma fram när det gröna har kommit. Men men, idag tog vi tag i det hela D och jag. Promenerade först och så lite mjukyoga, dvs jag värmde upp ordentligt - har ju lärt mig hur hela uppvärmningen och cirkelrörelser med alla leder hänger ihop med andra delar i kroppen. Och så lite på mattan, börjar som alltid med virasana.

Går från virasana till supta virasana, en tuff position trots nästan 8 år som yogautövare. Men från att ha haft 2 dm ner till mattan med rumpan, så är rumpan i golvet - men tusan vad det stretar i benen och värker i fötterna. Men det går!

Du bestämmer själv

Idag är det vilodag från yogan. Dels för att man ska ha en vilodag i veckan dels för att jag drack vin igår. Kan inte träna ordentligt dagen efter, nu dricker jag så sällan men det är otroligt vad det påverkar kroppen. Att man blir mer kroppsmedveten med yogan gör ju sitt till förståss. Förr levde jag mestadels uppe i huvudet och hade väldigt lite koll på min egen kropp. Gjorde det ont någonstans så struntade jag liksom i det. Annat är det idag, viktigt bara med balansgången att inte fastna i det som gör ont utan att observera det och inte fokusera på det. Läste precis ut en väldigt bra bok jag fått rekommenderad av AG, Ut och stjäla hästar av Per Pettersson. Sensmoralen kan sägas vara - du bestämmer själv när det gör ont. Sug på den! Provocerande? Mmm men kanske också något att fundera över?

Vill flyga

Såg en film igår kväll på travel channel. Två män befann sig i norra Indien för att skärmflyga över några tempel i Himalaya. Det såg fantastiskt ut och jag längtar efter att flyga. På samma sätt. Kanske en urgammal önskan om att kunna flyga som människan haft och som göms djupt inom en. De träffar flera heliga män och en yogi som pratar om att upplysta yogis förr kunde flyga... Vill så gärna tro det, men menar han i sinnet eller menar han fullständigt fysiskt och som en fågel? Alla mina frågor tar över och den naturvetenskapliga andan jag är uppfostrad i rynkar på näsan. Nästa heliga man påpekar att utan att tänja sina gränser - ingen andlig utveckling. Det kan jag helt skriva under på. Tänk om jag kan lära mig flyga!

Jag ska

Ska jag eller ska jag inte? Tja, jag ska. Blogga om yoga och mina funderingar kring allt runtomkring. För det har blivit stort. En ganska stor del av mitt liv faktiskt. Det betyder ju inte att jag alltid tränar fysiskt. För det gör jag inte. Men allt det andra som det för med sig. Klarheten i tankarna - nåja, ibland i alla fall. Sättet att tänka som vidgar sig när jag införlivar olika sätt att se på tillvaron. Så vem du än är som läser, jag har gärna en dialog med dig.