Snart nymåne

Det är så mycket som flyter inombords. Av tankar. Av insikter. Av böcker. Av fragment av diskussioner. Det bara rumlar runt. Det vill inte riktigt låta sig formuleras. Ännu. Jag är så trött. Och ändå glad. Sonen med flickvän har varit hemma och jag ser för varje gång vi träffas nu, hur bra de är för varandra. Att han träffat någon som främjar det som jag alltid upplevt som just är hans karaktär, mjuk, känslig men ändå stark. Han är mycket mer sig själv - det som jag alltid uppfattat som just hans person. Vi pratar om relationer och familjer kvällen lång i vårt nya uterum. Vi sitter skönt. Vi äter gott. Vi skrattar och retas lite. Fint helt enkelt. Och så sover jag inte. Vaken nästan hela natten och jag fattar ingenting. Jag har varken ätit eller druckit något ovanligt. Jag är glad. Jag är inte orolig eller stressad. Känner mig privilegierad. Så jag vänder mig till månen igen då. De där olika faserna som liksom styr mig. Tja, snart är det nymåne, och ja, jag känner alltid av den och av fullmånen precis innan de peakar och är 100 %.  Två dagar innan varje gång. Jag fungerar helt enkelt så. Och det förklarar en hel del. Varje gång... I de här lägena som månen och jag har så blir jag lite ofokuserad, trött, sover inte och ifrågasätter mig själv lite mer. Oavsett hur resten av tillvaron ser ut. Det brukar lugna sig. Jag låter funderingarna och det andra tumla runt lite till inuti innan de flyter upp till ytan. Försöker samla ihop mig och svara på alla frågor som min redaktör har.


Bannar inte min känslighet utan påminner mig själv om den. Den stora skillnaden i mig.

Jag höll

För tre år sedan tackade jag Shandor för hans tålamod med mig efter en lång kurs. Han svarade blixtsnabbt - don't thank me, thank yourself. Och så påpekade han hur mycket tålamod jag behöver för mig själv. Med ett leende.
   I helgen har den polletten ramlat ned. Ordentligt. För jag har ett stort tålamod med mina yogaelever, det är aldrig ett problem, jag har haft ett oändligt tålamod med barnen när de var små. I alla fall om man jämför med hur jag fungerade innan de kom till oss. Men med mig själv? Hm, inte så bra. Och jag vet ju att det finns två ord som är vägledande för mig patience and persistent. Att både stanna i det som inte är härligt men också att ha tålamod med sig själv.
   Jag har tagit upp rädslan från höger höft till ytan men inte förmått mig att gå vidare. Alla som jag vänt mig till, yogaguru, osteopat, gymtränare och massör säger samma sak. Du behöver röra din högra höft mer. Så ja. Jag vet! Men att göra är inte samma som att veta. Idag hade jag bokat en tid med en ny pt, min första är så otroligt uppbokad, jag var lite nervös att det inte skulle fungera lika bra. Men det hade jag verkligen inte behövt vara. En finsk tjej, en smart tränare och som också haft problem med diskbråck i ryggen. Vi hittade varandra direkt och hennes skönsjungande dialekt gjorde att jag kände mig hemma direkt. Vi fokuserade på höfterna som jag hade bett om. Gamla övningar men också några nya. Stod på två bänkar och gjorde knäböj med en tyngd på 10 kg som hängde från midjan. Det kanske låter som piece of a cake för dig, men för mig kändes det som att ta sig ut på djupt vatten. Och jag höll! Hon berömde min teknik och sa att jag gjorde allt som jag skulle. Och den där känslan av att benet och höften ska gå av på riktigt, den skingrades och försvann.
   Svetten rann i nacken efteråt när vi summerade och kroppen darrade lätt. Men den underbara känslan som kommer när man har gjort, trots motstånd rädsla och annat skit som jag tänker, den är oslagbar. Och ja tack Shandor, jag tuggar i mig lite motståndstårta och vet att ingen annan än jag kan träna den här kroppen. Faktiskt. Och fantastiskt. Nu kör jag igen, jag tog mig ur en svacka som jag knappt visste att jag hade.

Tålamodet tränades extra mycket idag och jag är glad för det, hur präktigt den än låter. För jag höll ju!

Utan skygglappar

När jag vaknar regnar det. Mjukt, tätt fallande regn. Jag plockar bort lite fallfrukt när jag går till brevlådan. Kokar kaffe och läser tidningarna. Kluven inför bokmässan som tydligen har låtit nazister ta plats. Som om de vore rumsrena. En del bojkottar. Andra solar sig i glansen över att få vara där, på den stora marknadsplatsen för böcker. Jag har aldrig varit där. Jag har längtat dit och även fått erbjudanden i jobbet som kulturskribent för länge sen, men aldrig tagit mig dit. Något har avhållit mig. Jag vet inte riktigt vad. Kanske är det så att jag inte gillar de gigantiska sammanhangen av köp och sälj. Vad det än handlar om. Har aldrig besökt ett Yogagame (bara ordet) heller. Köp och sälj är nog inte min melodi. Samtidigt är det kluvet. Det är klart att man vill bli läst om man skrivit en bok. Annars gör man inte det. Har svårt att tro att någon ger ut en bok bara för sin egen skull. Men ändå. Men när man ska sälja yoga. Mmm. Inte min kopp te helt enkelt.
   Kanske är det dubbelheten i allt som stör. Kanske är det saknaden efter det helgjutna som får mig att vända. Jag kommer plötsligt att tänka på något som min granne berättade för många år sedan. Hennes systerdotter satt på julafton med ett berg av julklappar. När nästa julklapp skulle delas ut säger den lilla treåringen - nej  tack. Jag har fått så det räcker. Bara det. Nej tack. Kanske är det så jag också känner i mitt inre. När allt liksom ska samsas. Det fruktansvärda med det goda, som på bokmässan. Eller det kommersiella med det andliga, som på yogamässor.
   Är jag bara en romantiker? Är jag naiv? Som tror att det ska gå ändå? Jag vet inte. Men när jag nu sitter och läser mitt manus så slås jag av hur lång väg jag själv har gått. Hur mycket som förändrats och ändå, så mycket som verkligen är jag. Varit jag i hela mitt liv men som varit skyddat och gömt tidigare och som nu står i sin egen form. Det är lite skrämmande. Men mest av allt befriande. Och då orkar jag inte med skygglappar för saker som inte är rumsrena. Jag orkar inte med att delta i det som inte tilltalar mig. Det säger ingenting om någon annan än mig. Alla gör sina val utifrån sina egna bevekelsegrunder. Kanske är det så att jag släppt allt nu kring skitstormen. När jag kan känna mig tacksam för var jag är idag. När jag vet att jag är precis där jag ska vara. Och då faller skygglapparna för andra saker också. Inte bara inför mig själv.
   Jag snurrar och tänker, landar och lyfter. När jag ser fältet, det gigantiska energifältet flyta, inför mitt inre öga, då vet jag att jag ändå är på väg. Oavsett var andra människor är. Oavsett vad de gör mot mig så är jag ändå här. Stark och svag. Men mest av allt autentisk inför mig själv. Jag förstår om du inte förstår vad jag försöker säga det låter sig inte riktigt fångas men jag försöker.  Vill också önska dig en skön helg.

Alla har sin egen väg att gå och ta ansvar för sig och sina handlingar, det är skönt!