Min yogapractice när jag inte är hemma

När jag reser bort och är med andra är det ibland lite svårt att göra yogan. Den är så privat och jag vill inte att det ska bli något som liknar en show. Men ibland lyckas jag "smita" iväg och då funkar det fint. Är jag till exempel på semester på något hotell, skulle jag aldrig drömma om att göra min yoga vid en pool eller liknande, men det är ju hur jag fungerar. Andra kanske är bättre på att strunta i omgivningen.
   I fjällen nu så gick jag upp på ett loft och det funkade fint. Jag börjar med några Ohm-ljud och det nya sättet jag gör dem på gör dem verkligen ljudliga, det skallar i hela huset helt enkelt. Men jag gör, för att jag gör. Och när jag slutat med ljuden och påbörjat yogan så hör jag mitt 7-åriga barnbarn säga; - Det där var verkligen ett bra ljud! Och jag blir så glad, de vet att jag är lite hochi pochi som min son säger och de tar det för vad det är; en del av mig och mitt sätt att vara och leva.
   Efter min egen yoga, gjorde jag lite yoga med mina barnbarn och de är ju så mjuka, de där små barnkropparna och på kvällen sa de till varandra att de var starka för att vi hade gjort yoga på morgonen.

Det är svårslaget med alla upplevelser av mina barnbarn just nu. Håll till godo!

På begravning och i fjällen utan skidor

Vi går på begravning för vännen som dog i slutet på februari. Det är så mycket människor, så fullproppat i kapellet, jag har aldrig varit med om något liknande. Och jag har tyvärr varit på väldigt många begravningar. Men det är värdigt och vackert. Ingen präst men en officiant som sköter både böner och välsignelse. Ovant men fint. Trots allt.
   Sedan åker vi hem. Byter om och tar bilen med en dotter i baksätet och kör 6 timmar upp till fjällen där den äldsta dottern med familj redan har installerat sig. De har fått låna ett hus och vi häpnar när vi kommer fram mitt i natten. Huset är fint. Stort. Rymligt. Välplanerat. Inrett som i en inredningstidning utan att det känns fel eller stelt.

   Och vi sover. Jag sover. Som jag inte gjort på länge. Vi vilar. Förmiddag, eftermiddag. Åker snöskoter till toppen av fjället och äter våfflor. Men min höft säger nejtack till skidåkning. För första gången i mitt liv så lyssnar jag på den inre rösten även nu. Och den säger; ta det lugnt, det är okay, du kan åka skidor nästa vinter. Och jag leker med barnbarnen och den minsta fyller 4 år medan vi är där. Och det är sådär kravlöst och underbart. Jag tillåter mig att vila i det. Jag älskar snö. Jag älskar skidåkning, framför allt att åka utför. Men den här gången var jag för trött och stel i sidan. Jag tror att jag skulle gjort illa mig om jag hade pressat mig. Som när jag fick två diskbråck i bröstryggen vid en vurpa för ett tiotal år sedan. När jag föll och tappade känsel och reflexer i båda armarna och jag bara skrek av rädsla. Vill aldrig mer känna den hjälplösheten i min kropp. Så.

Kanske är jag lite förståndigare nu. Kanske lyssnar jag mer inåt. Det känns så. Det är bra så. Vi åker hem efter några dagar och vi har aldrig tagit det så lugnt allihopa och tror inte att vi alla känt det så bra tidigare. Vi lär oss alla.

High as hope

Varit i Stockholm några dagar med min dotter. Badat på Sturebadet, fikat här och där, strosat på Fotografiska sent söndagkväll (tänk att de har öppet till klockan 23, älskar det!) men framför allt har vi varit på konsert. Jag fick äntligen uppleva Florence and The Machine live. Ett utsålt Globen och en stark förväntan i luften.
   Hon fullkomligt knockade mig med sin röst och sina proffsiga musiker. Jag har sett så många konserter, varit på så många spelningar men kan ärligt säga att det här var det bästa jag sett. Det var som en sällsam upplevelse av en magisk människa, en kvinna som sjunger med sådan power och där rösten har ett omfång från det djupa till det ljusa. Men framför allt är det vibratot, det slog an något i mig. Kände hjärtat öppnas och tårarna forsade. Av glädje. Av kärlek. Av sällsamhet. Aldrig upplevt något liknande. Florence är som ett väsen. Det kändes som hela stället vibrerade med henne. Hon fick alla att säga att de älskade varandra till sin granne, släppa sina telefoner och ha två händer i luften och sjunga med henne.
   Hon beskrivs ofta som flummig, newagig utöver sin musik. För mig var hon helt äkta. Jag kände att hon skapade en närhet till alla oss tusentals människor som var där. Hon var mjuk men stark. Hon påminde mig så mycket om en annan favorit, Patti Smith och jag hinner inte mer än tänka tanken så berättar hon om låten Patricia handlar om just Patti. Att de är som två sidor av samma mynt, två starka konstnärssjälar som bygger så mycket hopp via sin mjuka styrka. Inte heller konstigt att senaste albumet av Florence heter High as hope.

Inser hur många olika kvinnor jag har som förebilder. Inte minst inom musiken. Jag är fortfarande tagen av upplevelsen och den gav mig något ordlöst och viktigt. Golvad, knockad och tacksam.

Det där med vänskap

Ett av mina mantran och som följt mig i många år är att allt har två sidor. Du förlorar något men du vinner också något. Faktiskt. Länge kände jag när min mamma dog att det verkligen inte fanns någon positiv del i att det hände. Men det gjorde det. Jag såg det bara inte. För där och då startade min resa till mig själv. Jag blev tvungen att undersöka vem jag är, varför jag gör som jag gör och vad det är jag egentligen vill. Det var en händelse jag inte kom undan helt enkelt. Och när jag tittar på stora händelser i mitt liv så har det stämt, det finns alltid en sida till av det som händer. Det kan vara så svårt att orka se det men tro mig, den andra sidan finns vad du än tror och vill.
   Därför har jag börjat träna mig själv i att se fördelen när något är jobbigt. Jag får leta ganska länge ibland men när jag hittar det, är det som att tillvaron snurrar ett varv och jag får ett nytt perspektiv. Jag tränar mig i att tänka så och det underlättar så otroligt mycket. Och vilken låt till att illustrera det hela är bättre än Both sides now, av fantastiska Joni Mitchell men här kan du höra The tallest man on earth sjunga den och förklara att det är den bästa låt som skrivits. Så det lite jobbiga och ledsamma jag befunnit mig i några dagar kring en vän, har visat mig styrkan hos en annan vän. Och att jag vet vad jag vill och framför allt vem jag vill vara vän med. När saker flyter upp till ytan. Helt enkelt.

But now my friends are acting strange

They shake their heads, they say I've changed

Well, somethings lost, but somethings gained

In living every day.

Yogiskt

Många pratar om vad som är yogiskt och inte. Vad är det att vara yogisk? Vad betyder det ens? Kan det vara med det ordet som med själva yogans innebörd? Att alla lägger in sin egen betydelse och mening, oavsett vad det står för? För att vi  idag är så säkra på att vi kan kalla vad som helst för vad som helst? Att vi rör på kroppen på olika vis och vips har det växt upp en ny yogaform? Tja, vem vet vad som är vad egentligen. När det gäller att benämna saker som yogiska så handlar det för mig om att göra det bästa i varje situation. Att vara ärlig, att gå rakt fram och framför allt gå sin egen väg, utan att skada någon. På något sätt. Jag tänker också att det yogiska växer fram när man gör sin practice, varje dag. Varje dag. Att möta sig själv får en att se andra tydligare också. Ibland är det smärtsamt när människor man känt länge plötsligt visar något man innan varit blind för. Det har för mig själv varit det svåraste. Jag kan stå ut med att jag ser mina egna mönster och tillkortakommanden, att saker visar sig med naken skärpa. Men när jag också ser det i andra då faller mitt mod. Samtidigt förstår jag att vi alla har något att jobba med och ta oss vidare från. Det mänskliga. Det svåra.
   När man ihärdigt arbetar med sitt inre via det yttre så får småsaker i min vardag större betydelse. Att jag släpper aggressioner mot de som varit orättvisa, att jag också inser att jag själv är orättvis ibland. Att jag lämnar situationer runt mig så vackra de kan bli. Att jag alltid tar bort min kaffekopp när jag är på kafé, att jag bäddar min säng varje morgon att jag håller det rent och fint runt omkring mig. Småsaker, självklarheter i det lilla men det blir så mycket större när man ser den större bilden. Och framför allt kontinuiteten.
   Jag har mött en del elakheter i yogiska sammanhang, något jag trodde var en omöjlighet, det kändes som en paradox så i vanlig ordning har jag trott att jag gjort fel. Men har sedan insett att yogiska sammanhang inte är ett dugg bättre än andra sammanhang. Det vore förmätet att tro något sådant. Men när jag började med yoga trodde jag så mycket. Jag trodde att alla jobbade med sitt inre med sig själva. Hm. Inte riktigt så. Och vi är alla där vi är. Därför har det varit extra viktigt  här i bloggen att jag visar mina svackor och svagheter för att visa min mänsklighet men också vad jag jobbar med. Att jag är äkta, att jag inte skriver om det som inte finns för mig, att jag helt enkelt försöker leva yogiskt. I fred med mig själv. I fred med andra. Och tro mig, det räcker ganska långt även om det kräver något när man tar upp skuggorna i ljuset och ser dem pulvriseras. Man vet att man är på rätt väg när människor hör av sig och beskriver exakt samma sak inombords som jag just visat. Det blir en ensam väg om någon tror sig vara bättre än andra, tror sig kunna behandla andra respektlöst för att man anser sig vara mer. Men jag tror också på att what goes around comes around. Någonstans möter man det man utsätter någon för. Och om man då har satsat allt på att göra så gott man kan för andra, om man vågar visa sin svaghet, då blir man bekräftad och sedd. Då kommer det vackra till en.

Gräv där du står helt enkelt. Allt finns i vår vardag. Vår practice, vår miljö, våra relationer. Ingen glamour eller bliss kring det vardagsnära. Du behöver inte skriva böcker eller spela in filmer. Det räcker med att vara en god medmänniska. En yogisk person.

Söndagskänsla

Det snöar, vet ju att det inte blir vår än, men ändå. Det känns lite trist. Men samtidigt skönt. En dag att bara hänga i soffan, dricka kaffe och titta på Vasaloppet när andra anstränger sig. Gud. Att köra så långt på skidor, det har aldrig någonsin lockat mig. Längdåkning är meditativt för mig, det skulle vara som att tävla i meditation - det går ju inte ens att tänka tanken. Nå lycka till, till alla som kör.
   Idag fick jag ett underbart långt mail från en bloggläsare, jag får det då och då och jag blir genuint lycklig om något jag delar kan gagna någon annan. Jag är ju varken känd eller har tusentals följare men det betyder inget i min värld. Jag delar med de som är intresserade och som hittar hit och de som har tid och lust att kommentera gör det. Jag är i skrivandet igen och det känns fint.
   Imorgon har jag som intention att börja träna på gymmet igen. Jag behöver bli starkare och när jag blir det så blir det också enklare i yogan i det som just jag gör i min practice. Jag vill definitivt inte ha stora bulliga muskler som är i vägen, jag vill bara ha styrkan i ben, armar och core - som sagt hela kroppen. När jag kollar in de som tränar på mitt gym, kraftsportklubben, så ser jag att de som lyfter med fria vikter ser väldigt flexibla ut och starka. Det verkar optimalt men samtidigt något jag är lite rädd för, men jag har ju både min son och man som kan coacha, så jag måste peppa mig själv inför detta.

Längtar efter att vara riktigt stark!