Jag klarade det!

Jag har varit i fjällen. Med hela stora bullriga familjen. Och jag andas ut. För är det något jag varit nervös för i vår så har det varit den här skidresan. Jag älskar att åka slalom, tycker det är rofyllt med längd. Men de senaste åren har det blivit väldigt lite. Även om jag velat mer så har det liksom runnit mellan fingrarna. För ont. För lite snö. För mycket annat som styrt. Men nu. Nu skulle det bli av. Vi hyrde ett stort och ett litet hus av en god vän som har som en liten helt fantastisk "stugby", fem hus i väldigt olika storlek. I en snölabyrint. Vi hade en enorm packning. Förstås. Olika pjäxor för olika skidor, hjälmar till alla och så mat. Mat, mat, mat.
    Jag darrade lätt när jag ställde mig i första liften. Åkte några åk. Fick ont i fötterna. Frös. Fick en slags panik innan jag fick av mig pjäxorna. Men sedan. Sedan kunde jag åka som jag alltid gjort! Jag och mina höfter svängde fint och lätt. Jag kände ingenting i kroppen mer än lite stretande i lårmusklerna efter att knäat lätt ganska mycket. Jag knäpper inte heller pjäxorna för hårt för att jag vill ha skenbenen lite i fred. Eller hur jag ska säga.
   Och förutom att jag fått rå om barnbarnen, ätit gott, skrattat mycket, bastat med tjejerna i familjen så är jag stolt. Stolt över att jag ställde mig i backen igen. Att jag inte åkt slalom på fyra år, gör det hela större. Jag vill aldrig bli en sådan person som skyller på krämpor eller ålder för att sluta göra det som får hela bröstet att expandera när jag känner fartvinden i kroppen och ansiktet.

Vi åkte hemåt igår. Jag och mannen tog en liten omväg till Fjätervålen där vi satt i solen och åt en belgisk våffla med sylt och hjortrongrädde. Vet inte när jag mått bättre. Hoppas din helg också varit fin!

Energi och lyx

Jag har vilat en vecka. Det betyder att jag gått upp, sedan varit tvungen att lägga mig för att jag varit så matt. Ingen feber. Ingen direkt smärta i magen men totalslut. Så jag har lagt allt åt sidan. Och då menar jag ALLT. Pyttelite restorative yoga. Ingen träning. Bara läst och så har vi plöjt en ny serie på Netflix. En fransk, La mante. Så kul att se annat än engelskspråkiga filmer och serier ibland när man hittar något bra. Och den gillade vi. Nagelbits-spänning. Igår natt sov vår son och han lilla familj över hos oss, de fick nya golv inlagda. Jag släppte allt. Och ja, de tog ju emot. De lagade frukost, plockade i ordning. Gjorde soppa och jag bara myste med lillkillen som kryper vilken dag som helst. Jag har blivit precis en sådär larvig farmor som gärna pratar om mitt barnbarn och gärna visar bilder och filmer :) Hans föräldrar har valt att inte lägga ut bilder på honom någonstans men jag har ju ett antal i min telefon som jag själv får njuta av. För deras beslut är ju det som gäller.

Så vaknar jag idag och känner för första gången lite mer energi. Klär på mig. Riktiga kläder, inget mys. Och det känns också skönt. Plockar bort blommor och stenar som jag har i alla fönster och sedan kommer fönsterputsaren. Jag kostar på mig en fönsterputs en gång om året och som dessutom blir mycket billigare med RUT-avdraget. Och ändå kan jag känna att det är för lyxigt att göra något sådant. Var kommer den känslan ifrån? Och nej, det är inte bara rika Lidingöbor som utnyttjar RUT och ROT. Jag och många lika vanliga som mig gör det också.
    Jag vet inte om det är så att något slags Jante sitter där i ryggmärgen över vad man "får" och inte får. Det finns en syssla jag avskyr i hushållsarbetet och det är fönsterputsning. Kanske för att jag aldrig blivit bra på det. Och jag har en ung kille jag anlitar, hans firma är liten och pålitlig. Tänker att han också ska leva. Han gör så fint. Och jag borstar bort den där lilla filuren som sitter på min axel och som säger vad man får, ska och borde. Jag gör väl som jag vill! Eller?

Inatt var det -10 grader och det känns som våren verkligen väntar på sig i år. Nå. Solen lyser och i eftermiddag har jag de blankaste fönstren som ger mig en skön känsla. Hoppas helgen blir lugn, jämfört med förra. För dig. För mig.

Att vända på det

Idag tog jag på mig yogakläderna. Ett fall framåt :) Har inte orkat riktigt att göra just något mer. Vädret är gråare än grått, snön tung och blöt och faller med stora dån från taket. Det går knappt att varken gå eller köra bil på vår lilla väg. Jag missar inte mycket.
   Igår kom min dotter hit och var med mig hela dagen. Vi pratade och fikade och såg lite på en serie. Såå tacksam för vår relation och att hon bor så nära nu. Hon blev liksom de flesta jag berättar min akuthistoria för, rejält upprörd över den manliga sjuksköterskans agerande. Jag har full förståelse för att man är trött efter nästan en hel natts jobb med den arbetsbelastningen, men det hjälper liksom inte, eller som läkaren sa till mig på lördagsmorgonen; - du var ju där och var sjuk. Med det i sinnet ringde jag upp chefen för akuten idag. Han var väldigt professionell och trevlig. Sa att han uppskattade att jag ringde, skulle ta upp frågan med arbetsgruppen (300 st) och med just den personen. Frågade om jag ville ha en återkoppling men det känns inte viktigt för mig. Jag berättade också om alla andras otroligt vänliga bemötande och det tog han också med sig. Sätter punkt där. Känner mig nöjd med att jag orkade ge feedbacken som annan personal ville att jag skulle göra. Att vända på det så det kan bli bättre.

När det gäller vad som utlöste det hela så vet varken läkarna eller jag vad det var. Jag brukar ha en känsla för vad det kan vara, men ingen susning den här gången. Jag kan leva med det. Ska man vända på det så fick jag en ganska rejäl hälsoundersökning. Det jag fäste mig vid var att ALLA mina blodvärden, alla organ är i toppskick. Några har föreslagit att jag hade problem från gallgångarna även om jag opererat bort min gallblåsa för 10 år sedan. Dels har jag aldrig haft problem efter operationen, dels visade röntgen att det inte var det. Han var lite lätt förundrad, läkaren som gav mig svaren, över hur bra allt ser ut inuti mig. Och det är precis det jag tar med mig. Också att min kost måste vara optimal för min del när allt ser så bra ut när blodvärden, blodtryck osv är så bra. Jag har inget att gnälla över. Eller oroa mig. Och det gör jag inte. Jag tar med mig min känsla av tacksamheten jag kände när vi åkte hem i lördags kväll.

När jag andas ut efter något besvärligt är det nästan som att både en upprymdhet och mjukhet i själen kommer fram, jag är så glad att jag är hemma och nästan helt fräsch igen. Trött, lite yr och fortfarande lite svälld mage. Det går över. Allt förändras. En stund i taget.

Omtumlande helg

I fredags gick jag och tränade strax före lunch på mitt gym. Jag gjorde allt som jag skulle. Blev trött. Men inget annat. Inte ens hungrig, som jag brukar. Jag åkte hem. Satt en lång stund i bilen innan jag orkade gå in. Kraftlös liksom. Tog lite yoghurt och en macka, glutenfri förstås, och vilade. Sedan kom huvudvärken från helvetet för att avlösas av smärta i magen som var tusen gånger värre. Magen svällde upp så jag kände mig fyrkantig till slut. Mannen ringde 1177 som ville att vi skulle åka in, "jag tycker ni ska ta ambulans, det här låter allvarligt" men jag kände mig bara jobbig. Klarade av att hasa mig ut till bilen och så åkte vi in. När vi kom till sjukhuset kräktes jag utanför entréen innan vi kom in. Jag bara grät för att det gjorde så ont. Det påminde om mitt gallstensanfall innan jag blev opererad för 10 år sedan, men ändå inte. Jag fick morfin. Avskyr morfin, dels blir jag som utanför mig själv, dels mår jag överdrivet illa av det. Låg i korridoren på en brits i 6 timmar, sedan in på ett rum i en timme innan en läkare hade tid med mig. Då hade det värsta klingat av men jag var fortfarande svälld och hade ont. De tog prover som möjligtvis visade någon slags inflammation. Jag fick åka hem och lade mitt huvud på kudden kl 04 och sedan vaknade jag några timmar senare av ont i magen. In igen och mer prover och skiktröntgen av magen. 8 timmar på akuten igen innan jag fick åka hem. Precis alla värden var toppenvärden enligt läkaren och alla inre organ i otroligt bra skick enligt honom. De var förbryllade och även jag.
   Det jag känner nu är mest en tacksamhet över att vara hemma igen, även om jag inte är på topp, det tar väl tid att komma tillbaka efter allt, medicin, kontrast och alla gånger de stuckit i mig under den här helgen. Av 20 timmar, väntade jag 15 och det är något som är galet i detta. Sov 4 och transporterade mig 1 timme. Att en stad som Örebro, med 150 000 invånare har  EN (1)  kirurg som jobbar en fredagnatt.... Hur kan man ens planera så galet? Den personen ska dessutom hantera alla barn, frakturer osv. Och så knivskärningarna. Fyllan. Människor som har ramlat och slagit sig, blivit slagna och så vidare. Det kändes som en krigszon. Alla slet som galningar, sprang med mjuka steg men det var övermäktigt. Jag förstår det. Samtidigt. När man är sjuk och ligger där och kvider och gråter och bara väntar på att någon ska titta på en - då är 7 timmar en djävla evighet. Något är helt galet här. Tänk om en människa bra på organisation kunde styra upp det hela. För det är vad som saknas tror jag. Att någon kan kräva läkare att jobba på samma scheman som sjuksköterskor. Hur kan det inte vara möjligt? Ja, jag vet naturligtvis inte allt, men jag har jobbat på sjukhus i 5 år som sekreterare och i 2 år på barnpsyk. Man ser en hel del. Hierarkier. Tokerier och toppstyrning. Och att viss personal är viktigare än andra. Med det sagt, alla jag träffade var fantastiska. Deltagande och kunniga. Förutom en då. En manlig sjuksköterska som gav sig in i en invecklad diskussion om deras prioriteringssystem och färger de har i sitt system. Jag grät och han säger då till mig "om du har överlevt 7 timmar på akuten så har du inte dött. Du klarar dig". Och ja. Det gör jag. Men det var så respektlöst sagt. Jag berättade det för sköterskan lördag morgon, som för övrigt var samma som hade tagit emot mig kvällen innan, hon blev upprörd, gav mig telefonnumret till sina chefer och bad mig ringa dem. "Det är inte så vi behandlar våra patienter. Jag var så orolig för dig, du var verkligen jättesjuk". Och tänk, ibland behövs det inte mer, för att få bli sedd när man mår som sämst. Jag ringer cheferna imorgon. Och ja, jag överlevde och ligger hemma och gottar mig åt alla hjärtan och omtankar som jag fått via Instagram, där jag heter Aningar.

Det finns något i det här för mig att klura på. Vad var det som hände? Och varför? Tills dess följer jag bara med.

Alla trånga passager - till frihet

Idag är det 35 år sedan mitt liv gjorde den första stora kurvan mot något annat i livet, jag träffade min man. Sedan dess är vi ett par. Många tror att vi haft en riktig räkmacka, många tror att allt varit så enkelt för oss. Men det är ju inte det. Inte för någon som lever i en längre relation. Jag är säker. Om det inte är så att en viker ner sig. Senast igår hade vi faktiskt ett jättegräl. En böljande lång stundtals hetsig dialog. Där kvällen slutade med varsin insikt. Av mönster vi bär på och som vi upprepar. Det var tufft medan det pågick. Det var tufft när det sved i mina ögon av alla tårar. Men om vi inte hade gått igenom alla dessa trånga passager - ja då hade vi inte varit vi idag. Så enkelt. Så svårt. Jag omfamnar min man med allt. Hela vägen. Och den största insikten är alltid tacksamheten. Att vi hittade varandra där på Stora Hotellet när jag var sjuk och eländig i luftrörskatarr och drack vatten hela kvällen. Men orkade inte ligga hemma och vara sjuk när alla vännerna skulle gå ut. Och se där. Där stod han. Och efter det har allt fallit på plats. Med kärleken förstås. Men inte utan jobb. Inte utan kommunikation. Och framför allt inte utan att ge och ta. Tänker också på att jag fullt ut varit hela jag, med honom. Alla mina känslor har fått finnas.
    Att vara människa är att våga se och känna alla sina känslor. Ingen är fel eller "negativ" eller svart. De bara är. Ilska har hjälpt mig många gånger att våga språnget. Även om jag sällan är arg idag är vrede inget jag förknippar med något som är fel. Hur man utövar den är däremot en annan diskussion.  Tänker på alla som gått före oss i den feministiska kampen kring rösträtt, aborträtt osv. Tänk om inte ilskan funnits där... Sorgen har gett mig många fler dimensioner i mitt liv. Och ökat min medkänsla och empati för andra som har det tufft. Irritationen har fått mig att vända på perspektiv och våga se en ny lösning. Och så allt det andra då som är lite mer självklart att omfamna - glädjen, euforin och det halvgalna som kännetecknar hur det också är att vara människa. Att hitta någon där man får bejaka alla känslorna, det är fint. Det är stort. Det är rätt.
    Så idag slår vi på stor kolhydratfest! Det har varit pizza och eftermiddagsslummer. Kaffe och semla. Och allt har varit gott även om magen står i fjorton hörn just nu. Imorgon är en annan dag. Jag ångrar inget :)

Jag firar oss. Med alla känslor som vi vågat bejaka, lufta, sortera och se var de hör hemma och vad som skapat vad. Mönster. Mönster. Mönster. När vi ser dem kan vi förändra dem. Om vi vill. Om det behövs.