Andras sorger och snuvad på min upplevelse

Det har varit en lång fin vår. Jag har räckt till och känt mig så glad. Men igår kom dippen. Ni vet, det förändras alltid, men man vet inte riktigt när. Jag har en vän som opererat bort sitt ena bröst. Jag har försökt stötta och finnas där. Vi har hittat en djupare gemenskap. Men igår blev jag uppriktigt ledsen när hon grät. Jag tror att jag förstår hennes sorg. Men hur kan jag egentligen veta?
   När jag kom hem såg jag att min förra kollega hade messat mig. Den killen som jag haft absolut roligast med och som varit väldigt kreativ i sitt jobb. När vi pratades vid sa han att det som hände mig, det händer honom nu. De använder till och med samma argument! Smutskastning och noll åtgärder. Nu vill de bara bli av med honom. Som jag känner igen mig i processen. Samtidigt kan jag ju inte veta hur just han känner. Han är dessutom 10 år yngre än vad jag är och kommer att bli tvungen att söka nytt jobb. Han lät så annorlunda, stukad liksom. Med det i tankarna satte jag mig i bilen och körde en bit norrut. Jag hade äntligen fått till det att kunna gå på ett gongbad. Jag har spelat gong för mina yogaelever hela våren, under båda kurserna, under vilan och nu skulle jag få påfyllning.

Jag kliver ut i den grönskande väldoften. Känner igen en person men annars ingen. Folk är bekvämt klädda, någon i shorts och jag känner mig så stereotyp i mina yogatajts. Nåväl. Karin som leder det hela är en fantastisk person. Vi delar inte samma yoga, men vi delar allt kring ljud, musik och framför allt vibrationer. Vi chantar och vi mediterar över våra chakran. Det som fick mig i spinn sist, känns inte alls på samma sätt den här gången. Så lägger vi oss ned för gongbadet. Det jag längtat till.

   I samma stund som ljuden börjar omsluta mig hör jag jag plötsligt min granne tvärslockna. Ni vet SNARKA. Jag blir irriterad, som jag kan bli av störande ljud men lyckas tänka bort det. Lägger mitt fokus i ljuden. Och då. Då börjar det krypa i hela mig. Det är som växtvärk i hela kroppen. Jag kan helt enkelt inte ligga still. Rent mentalt försöker jag med alla tekniker jag har att släppa. Men det går inte. För det gör så ont. På ett märkligt sätt. Typ överallt. Till slut väntar jag bara på att det ska ta slut. Jag kan inte njuta en enda sekund. Känner mig snuvad på min upplevelse som jag längtat till. Kramar om Karin och hon viskar till mig - det såg ut som du hade jätteont. Och ja, det hade jag. Senare på kvällen messar hon och frågar hur jag mår, vi tror båda att vibrationerna satte igång något men de "hittade inte rätt". Det var som en slags blockering. Eller något.

Jag bestämde mig för att boka en klangmassage med henne nästa vecka. Nu tar jag tag i det här, för när jag vaknar av att jag gråter - då är något inte helt som det ska. Håll tummarna att mina energier hittar rätt!