Andras sorger och snuvad på min upplevelse

Det har varit en lång fin vår. Jag har räckt till och känt mig så glad. Men igår kom dippen. Ni vet, det förändras alltid, men man vet inte riktigt när. Jag har en vän som opererat bort sitt ena bröst. Jag har försökt stötta och finnas där. Vi har hittat en djupare gemenskap. Men igår blev jag uppriktigt ledsen när hon grät. Jag tror att jag förstår hennes sorg. Men hur kan jag egentligen veta?
   När jag kom hem såg jag att min förra kollega hade messat mig. Den killen som jag haft absolut roligast med och som varit väldigt kreativ i sitt jobb. När vi pratades vid sa han att det som hände mig, det händer honom nu. De använder till och med samma argument! Smutskastning och noll åtgärder. Nu vill de bara bli av med honom. Som jag känner igen mig i processen. Samtidigt kan jag ju inte veta hur just han känner. Han är dessutom 10 år yngre än vad jag är och kommer att bli tvungen att söka nytt jobb. Han lät så annorlunda, stukad liksom. Med det i tankarna satte jag mig i bilen och körde en bit norrut. Jag hade äntligen fått till det att kunna gå på ett gongbad. Jag har spelat gong för mina yogaelever hela våren, under båda kurserna, under vilan och nu skulle jag få påfyllning.

Jag kliver ut i den grönskande väldoften. Känner igen en person men annars ingen. Folk är bekvämt klädda, någon i shorts och jag känner mig så stereotyp i mina yogatajts. Nåväl. Karin som leder det hela är en fantastisk person. Vi delar inte samma yoga, men vi delar allt kring ljud, musik och framför allt vibrationer. Vi chantar och vi mediterar över våra chakran. Det som fick mig i spinn sist, känns inte alls på samma sätt den här gången. Så lägger vi oss ned för gongbadet. Det jag längtat till.

   I samma stund som ljuden börjar omsluta mig hör jag jag plötsligt min granne tvärslockna. Ni vet SNARKA. Jag blir irriterad, som jag kan bli av störande ljud men lyckas tänka bort det. Lägger mitt fokus i ljuden. Och då. Då börjar det krypa i hela mig. Det är som växtvärk i hela kroppen. Jag kan helt enkelt inte ligga still. Rent mentalt försöker jag med alla tekniker jag har att släppa. Men det går inte. För det gör så ont. På ett märkligt sätt. Typ överallt. Till slut väntar jag bara på att det ska ta slut. Jag kan inte njuta en enda sekund. Känner mig snuvad på min upplevelse som jag längtat till. Kramar om Karin och hon viskar till mig - det såg ut som du hade jätteont. Och ja, det hade jag. Senare på kvällen messar hon och frågar hur jag mår, vi tror båda att vibrationerna satte igång något men de "hittade inte rätt". Det var som en slags blockering. Eller något.

Jag bestämde mig för att boka en klangmassage med henne nästa vecka. Nu tar jag tag i det här, för när jag vaknar av att jag gråter - då är något inte helt som det ska. Håll tummarna att mina energier hittar rätt!

Alla utom jag

Igår slutförde jag sorgbearbetningen som jag arbetat med under 6 veckor. Min klient har hela tiden hävdat att hon tror på modellen "för alla andra utom för mig". Känns det igen? Ja så brukar det kännas ibland gällande allt möjligt. Alla kan men inte jag. Länge trodde jag inte att jag kunde springa. Alla springer utom jag. Men det är så larvigt att det inte finns när jag tänker på det. Så började jag jobba på ett behandlingshem och där sprang/joggade vi med ungdomarna. Och tänk. Jag sprang en mil där... Men jag gillade det inte. Aldrig gillat det. Men det är något helt annat.
   När min klient påbörjar läsningen av brevet, som är avslutningen på hela relationsarbetet, så forsar tårarna. Hon ser häpen ut, men jag är inte förvånad. Det är den allra vanligaste reaktionen. För mig. För andra. Även om det inte är fel med att inte gråta så är det väldigt vanligt. Att höra sin egen röst uttala allt man skrivit och tänkt innan. Riktat till den det gäller. Men någon som lyssnar aktivt. Det är något helt annat faktiskt. Och hon läser. Tar sig mot hjärtat men rösten sviktar inte. Jag är med henne. Sitter och lyssnar som ett stort hjärta med öron utan att störa henne med kommentarer.
   Efteråt kramar jag om henne länge. Hennes tårar blöter ner hela min arm. Och jag känner rent fysiskt hur hon släpper taget om det som gjort ont. Vi dricker lite kaffe och hon är helt förbluffad. Säger - jag trodde ju inte att det skulle fungera för mig. Men tänk vilken process jag genomgått. Och vad glad jag är att jag vågade. Och jag ler. Både inuti och utanpå. För det är verkligen en helt fantastisk metod. Låter så simpelt men den fungerar. Har du någon förlust som skaver och inte vill lämna dig, tror jag du behöver hjälp. Och att läka känslomässiga sår med en känslomässig metod, är det inte logiskt så säg? Läs mer här om du är intresserad www.sorg.se 

Alla förluster handlar inte om död, det finns så många andra sår att läka. Och till 99 % handlar det om relationer. Att släppa taget om det onda gör att glädjen kan få finnas ännu mer.

Första våren

I år är det första våren som jag inte velat krypa ur mitt skinn. Första våren som inte allt känns avigt. Första våren utan tusen suckar över ljuset som svider och gör allt på sätt och vis överdrivet tydligt. Jag vet att när vi byter säsong från kapha till pitta som sommaren är, så brukar jag helt enkelt inte må optimalt. Jag har låtit det vara så på senare år och inte känt att något är "fel på mig" utan att just jag helt enkelt fungerar så. Bara tagit mig igenom det.
   Men. I år är det annorlunda. Jag har aldrig njutit så mycket av våren som nu. Jag har aldrig varit så stilla inombords som nu när löven vecklar ut sig. Jag tycker att allt är underbart och jag är lätt konfunderad. Jag är 63 år och så länge jag kan minnas har våren varit min akilleshäl, min svåra tid, något jag varit tvungen att bara ta mig igenom. Så. Vad beror det på då? Jag vet inte men tror att många delar samverkar, som vanligt. Yogan. Maten. Sömnen. Jag är rofylld inombords, hur mycket kroppen än stretar och drar på olika vis. Jag bara är. Sanningsenligt faktiskt. Och det är så otroligt att det kan bli en sådan skillnad i en människa. Jag vågar också njuta fullt ut av allt som är gott, utan att ha något slags dåligt samvete för de som inte har det som jag. Det är ju bara waiste som jag ser det. Att jag faktiskt får ha det gott. Även om allt vänder sen. Även om...även om... Ja ni vet, man kan fylla på hur mycket som helst av borden och skullen. Men jag låter bli. Jag bara är i det som är.

Hur är det för dig? Är våren en fin tid för dig, rakt igenom?

Tvåhundrafemtio mil senare

Vi har varit till norra Tyskland och kommit hem igen. Det kan tyckas hysteriskt långt men ibland behövs det lite ansträngning för det som är viktigt. Jag har ju varit i Indien på tre långa behandlingsresor, där den första finns beskriven i min bok En aning om yoga. Har varit till Indien annars också sisådär 10 gånger sammanlagt. Det är mitt andra hemland brukar jag säga. I hjärtat känns det faktiskt så.

Behandlingarna jag varit på startade 2011 och har varit omvälvande, inget som liknar spa eller mys utan tuffa massager med fötterna ända in i de djupaste vävnaderna. Det som gör skillnad i det långa loppet. Det är som att skala av lager efter lager av det som gör ont och när jag åkt hem har det som fått mig att gråta i början, bara känts bra. Och det är förstås inte något som vem som helst som utövar ayurveda varken kan eller utför. Vår Vaidya, ayurvediska läkare, har i över 50 år varit nära behandlingar och sedan utfört dem. Dag efter dag. År efter år. Han ser likadan ut som när jag mötte honom första gången för 7 år sedan och hans smittande skratt är lika barnsligt enkelt.
   Han bär på en stor kunskap, samma som vi i min yoga relaterar till, dvs våra nadis, energikanaler, där allt kan flöda fritt eller bli blockerade och som styr en hel del av vårt välbefinnande i den kropp vi bor i. Men som vi inte är. You are not your body. Det är något han återkommer till väldigt ofta, Vijay. När det är monsun i Kerala så är han i Europa och besöker sina elever runtom i Tyskland, Schweiz och Österrike. Nu var han i norra Tyskland och det slumpade sig så att vi både fick tider och hade möjlighet att åka ned. Så det gjorde vi.

Men jag hade glömt. Glömt i vanlig ordning att det är så smärtsamt. Men trots allt värt det eftersom jag fått enorma förändringar i min kropp tidigare. Nu har jag haft trassel med vänster skuldra och på något sätt har jag känt att det hänger ihop med höger höft. Och minsann, det är samma nadi som går mellan dem. Så inget konstigt egentligen utifrån yogans anatomi. Han masserar och jag gråter och jag böjer nacken, stretar inte emot, spänner mig inte och sedan går han vidare. Varenda del av min kropp är berörd och masserad. Med oljan som han kokat själv och där doften är som själva essensen av Indien för mig. Vilken man. Vilken kunskap. Och ja, jag har inte kunnat röra vänster arm bakåt innan. Har varit hos naprapat, där var de inne på kortisonsprutor för att senan är inflammerad och förtjockad. Vårdcentralen går jag inte till, det är sämsta stället för mig. Men Vijay gjorde något annat och nu är armen där den ska vara! Och nej, inte skönt någonstans men nu är det gjort. Jag är trots allt tacksam trots alla blåmärken på hela min axel.

Pratade med min yogavän som har studion där de höll till med massagen och hon sa att de som aldrig gått på yoga, de går på massage en gång och kommer sedan aldrig tillbaka. Yogisar däremot är vana att böja nacken, ha förtröstan och veta att genom det mörka onda kommer man ut ur tunneln. The cure for pain is in the pain. Som är mitt nya mantra och som fungerar.