Ny start!

När man kliver ur duschen och en skalbagge kommer promenerandes, ja då vet man att man är på landet. Det är underbart! Grönskan djupnar för varje dag och jag njuter av skuggan under dagen. Solen är perfekt på morgonen när jag dricker mitt te och låter värmen skölja över mig. Morgonpasset imorse - kändes så länge sen jag tränade och ändå är det inte mer än 4 dagars uppehåll! Åh, det gick underbart bra. Jag är stark! Första gången sedan april som jag inte hostade när jag gjorde vissa positioner. Tänk att yogan verkligen fungerar som medicin :) Har fått en del andra asanas att göra efteråt, bl a upavistha konasana i alla variationer. Älskar den! Har gått från att tycka att den är urjobbig till att känna allt det goda den för med sig i min ryggrad och i midjan. Jag vrider mer i sidoböjarna, kommer längre i framåtböjen och jag passar på att njuta när jag ligger med huvudet i golvet! Tacksamheten känner inga gränser när jag avslutar. Rökelsen från Thailand som jag fick av C i helgen, den doftar annorlunda och ser annorlunda ut. Allt känns nytt igen!

Bilden är från shadowyoga.coms hemsida. Det är Emma Balnaves som ligger framåt utan ansträngning. Riktigt så ser det inte ut för mig!

Hetta inne och ute

Det är klart att man blöder näsblod av en orsak! Inte för att ett kärl blir svagt just mitt i natten och att det i sig inte beror på något... Eller att mitt låga blodtryck plötsligt blir jättehögt mitt i natten och gör att jag blöder näsblod...Ibland står den västerländska synen på kroppen för ren dumhet. En uppdelning av kroppen i delar som inte verkar ha med varandra att göra... Ignorans. Upplever nästan att en del sköterskor har svårt att förstå vad jag säger när jag pratar med dem på min vårdcentral. Fast jag anstränger mig att vara både tydlig och trevlig... Därför är det så skönt att ha hittat ett komplement i tillvaron! Skolmedicin - ibland är det tur att den finns. Men ibland. Ibland behövs något mer. Något annat. Tar till de kontakter jag har. Kollar med min otroligt välutbildade akutpunktör (7 års teoretiska studier, 20 års praktik, nu vidareutbildning på ett universitet i Kina!) och även med Z, som också har så mycket teoretisk och praktisk kunskap. Långvarig. Båda är samstämmiga. För mycket hetta i min kropp gör att jag blöder näsblod. To much fire, to much heat. Hur skönt är inte det att de talar samma språk? Eftersom jag litar på båda två blir det extra bra. Får dessutom nya asanas av Z att göra efter the prelude, min egen serie som jag tränat sedan Budapest. Plötsligt känns det nytt och fräscht igen. Och hettan, den finns både utanför och inuti just nu :) Vila och inte så dynamisk yoga, mer stanna i positioner lite längre - det är min senaste rekommendation, som kom med mailen!

Vila

Läser om yoga. I mr Iyengars böcker förståss! That's it! Just nu vilar jag. Ligger i skuggan och läser. Bina surrar och pionerna doftar nästan berusande. Vackert!

Natt-tankar

Ibland behöver man släppa taget om sin träning. Helt och hållet. Tror jag. Nu. Just nu är jag där. När kroppen är för trött och allt blir som ett malande. Och då menar jag bara den fysiska delen. All yoga som handlar om det andra som inte är asanas. D:s och mitt mantra - to be good and do good - allt detta pågår ju hela tiden. Så varför denna besatthet av fysisk träning?
Vaknar med näsblod mitt i natten. Det är grått ljus i rummet och trots att jag vet att det är natt så känns det som eftermiddag. Blir inte rädd men undrande, väcker D. Som Tove Jansson säger - om natten vill man vara två eftersom allt det mörka är mycket hemskare då! Vi sitter uppe ett par timmar. Pratar om livet. Om yogan. Om allt som ryms i detta. För mig är det samma sak, för D - inte riktigt. Men alla har sin väg att gå. SIN yoga. Utan att vilja förminska eller förringa yogans effekter så finns ändå en tanke inom mig - man kanske hittar dit i alla fall? Kanske knyter man ihop sina olika delar, det fysiska med det andliga med det mentala ändå? Tänk om yogan är en omväg för någon? Eller rättare sagt, kanske man yogar på olika vis? Med olika delar? För den som är utan blockeringar i sitt energiflöde? Visst måste det vara möjligt? Som hittar en annan väg? Själv kan jag inte tänka mig att inte träna - men det betyder väl inget mer än just det? För just mig? Vill försöka tänka vidare utan att tappa bort mig själv eller trampa på någon annans tankar och åsikter. I Frankrike på kursen för Z förra sommaren sa han "Forget big fancy asanas, everything is in the small movements. Everything is in your hands and feet". Och om man är utan blockeringar, tja då behövs inte ett svettigt långt yogapass :) Då kan man sitta där och andas sig igenom sin kropp. Bit för bit. Använda händer och fötter i vackra välavvägda rörelser. Mmmm. Dit är det långt! För mig.

Parallell

Sov på landet. Dagg i gräset som en miljon pärlor. Solen sned men rakt in på grusgången där jag och D sitter med varsin kopp kaffe. Och bara sitter. Hur skönt är det inte? Fåglarna är smått hysteriska i sin sångiver och sjunger som om det gällde livet. Vilket det ju gör! :) Bestämmer mig redan innan tårna når trägolvet, jag tränar inte nu. Kroppen behöver lite andrum. Jag är så bra på att bestämma saker för mig själv och sen bara köra på. Måste lyssna in. Inåt. Värmen är välgörande. Solen stark. Jag gör ett stilla kvällspass istället. Har träningsvärk på höfterna. PÅ höfterna. Konstigt ställe. Kommer från paddlingen härom kvällen. Var ut igen och gled på vattnet. Ljuvligt. Men när man börjar röra kroppen på lite andra sätt än man vanligtvis gör - ja då känns det annorlunda. Förståss! När jag började med yogan fick jag träningsvärk på ställen jag knappt visste fanns i min kropp...samma sak händer nu. Intressant att dra parallellerna mellan paddling och yoga, väldigt mycket som är lika. Var är fokus? Inte tänka? Paddeln doppas av ena handen som håller i paddeln fast, men inte för hårt, men det är andra armen som gör jobbet. Trycker på. Precis som i virasthana, det raka benet håller kraften. Tvärt emot vad man ofta tänker i början. Mittenbilden på Karen Watson, så ska det se ut! http://www.islingtonyoga.com/

Ytans krusningar

Tillstånd kommer och går. Bara på ytan. Små krusningar som ibland känns som stormvågor. MEN. Bara på ytan. På ytan! När tröttheten golvar mig igen känner jag mig provocerad. Detta är inte möjligt. Har haft några dagar med sköna yogapass och känt att detta är sommarens tillstånd. Tja, en väldigt kort sommar i så fall :) Tröttheten attackerar mig. Ja, det känns faktiskt så. Men jag gör mitt morgonpass och då - då - känner jag mig stark. Efteråt måste jag vila och bara tanken på att jobba gör mig matt. Så det är just det. Tanken. Som gör mig matt. Hmmm, hur mycket spelutrymme ska den tanken få?? Noll! Så jag rustar mig i bara ben och nystylat hår. Och snygga solbrillor! Här ska ingen jobbångest få plats. Jag kör på. Än är det 10 dagar till semestern och det här går bra. BRA!

Ensam är stark

Efter en dags paus med träningen så längtade jag till mattan imorse. Hoppade upp och gjorde mitt pass. Nu när jag under två månaders tid har tränat exakt samma lilla serie med mina asanas efteråt så har jag genomgått flera stadier. Jag har gått från att tycka att det är perfekt till uttråkad, har känt mig ensam - tvivlat på att jag ska klara mig utan en gruppträning varje vecka, varit utled och känt mig oengagerad. Men min styrka är min envishet! Har ändå gjort det, försökt vara närvarande och gjort det jag ska. Vad har då hänt under den förhållandevis korta perioden som två månader är? Tja, jag har landat inuti, detta är vad jag gör och som gör mig gott. Mina ben är mycket starkare och jag orkar mycket mer. Lägger märke till detaljer i övningarna, använder hela mig. Blivit bättre på att fokusera och imorse kom glädjen. Den äkta glädjen! Den underbara känslan - jag gör det som är bra för mig! Och det är lika mycket den inre kroppen som blir stark som den yttre. Jag längtar inte efter att träna i grupp längre, jag vill inte det! Den insikten kom som en överraskning idag. Tänk att Z visste det hela tiden... Visst vill jag gå kurser och självklart behöver jag det. Ibland. Allt finns ju kvar att lära! Tror att det mesta handlar om att finna sig tillrätta med sig själv. På sin egen matta. Med sin egen kropp. Utan att någon tittar eller bedömer. Jag gör det för mig. För min alldeles egna skull. Och ur detta egna kommer styrkan. Vi lever i ett samhälle där mycket handlar om prestation och bedömning. Tror inte att yogavärlden är utan den delen. Därför måste man återerövra sig själv. Att göra saker för sin egen del och inte snegla på andra. Tror att gruppträningen kan vara jätteviktig i början av sitt yogautövande men för att gå vidare behöver man hitta sin alldeles egna träning. Som Z sa i USA för tre år sen; you are born alone, you die alone and you practice your yoga alone. Tyckte det lät så hårt när han sa det. Nu tror jag att jag förstår!

GLAD MIDSOMMAR!

Glad glad midsommar till er alla! Superträning idag. Jag är stark! Kunde inte komma lägligare. Hoppas ni alla andra också är starka och firar mycket!

Fotograf Dan Lindberg, yogautövare Zhander Natanaga (Shandor Remete)

Uddiyana bandha

Uddiyana bandha. Något som jag älskat från första gången jag fick det introducerat för mig. I vissa positioner och lägen har jag inte velat släppa ut den, bara velat stanna i något slags ingenting som är fridfullt. MEN. Sedan min operation i höstas när jag tog bort min gallblåsa har jag varit försiktig. Förståss! Först gjorde jag den inte alls eftersom allt inte var läkt inuti. Men sedan...det känns som en sorg när jag inte får till den som jag fick tidigare. Vet att användningen av bandhas kan se olika ut. I Shadowyogan gör vi uddiyana efter varje utandning, hela passet igenom. Imorse la jag extra fokus på uddiyana och då gick det lite bättre. Men inte alls som förut. Förmodligen något som håller mig tillbaka. Jag släpper taget lite i taget...Långsamt!!!!

Bilden är tagen av Dan Lindberg, http://www.danlindberg.nu/

Paddling är yoga!

Igår hade jag lite yoga tillsammans med några paddeltjejer som i sin tur bjöd på långfärdspaddling. Närheten till vattnet, man sitter ett andetag från ytan - grön och lummig omgivning med en slingrande å ner i Hjälmaren. Massor med människor i olika kajaker, kanoter och en och annan motorbåt. En ny värld! Vi paddlar till ett naturreservat där vi äter matsäck och jag är barfota i gräset. Kallt men ändå skönt. Nya vänner! Fantastiskt! Vi är stillsammare när vi återvänder och ett meditativt lugn sköljer över mig för att i nästa stund splittras i ett snattrande från 15 små andungar med en loj andmamma :) En av kajakerna speglar ungarna och de tjattrar och försöker komma nära sin spegelbild. Att några timmar ger ont i underarmarna och lite stelhet här och där, är ingenting jämfört med den mentala glädjen över att ta sig fram som en indian och göra sinnet lugnt. Glädjen i kroppen - samma som när jag yogar.

Kunskap

Kunskap. Har precis varit på en inspirerande föreläsning om innovation, entreprenörskap och kapitalisering av kunskap. Mmm, kapitalisering av kunskap, det låter nästan fult på något vis. I en svensk person :) Men det går väl att tolka hur man vill. (Som vanligt!) Det var en otroligt kul att höra alla innovativa frågor från en ung publik, 18-19 år. Själv fick jag mer delar att sortera min yogakunskap under. Den är:
erfarenhetsbaserad - går inte att utföra yoga utan att få praktisk erfarenhet
teoretisk - när man tränat ett tag vill man ofta fördjupa sig i teorierna,gamla texter och inspirerande böcker
esoterisk - för en inre krets, känns lite tveksamt men kanske inte :)
exoterisk - för den breda allmänheten, det måste man ju säga med några hundra miljoner yogautövare på jorden
en tyst kunskap, dvs intuitiv - inte svårt att känna efter regelbunden träning

Visst låter det vetenskapligt? Ja och det är det också! Det finns till och med forskning kring medicinsk yoga i Sverige idag. Så när vi berättar för någon att vi utövar yoga och de säger med ett leende i mungipan : Jaha, men jag vill göra något mer fysiskt som inte är så flummigt, kan vi tänka på vad det faktiskt är.

Kaffesump och melonskal

Det finns morgnar och så finns det morgnar...vaknar före klockan fem, sugen på att träna, stänger av klockan och vänder mig om. VÄNDER MIG OM. Bara...Vaknar till 3 timmar senare, strax före klockan 8!!! Hm, inser att träningen är körd den här morgonen. Bestämmer mig för att ändå skapa en skön morgon för mig och D som ligger orörlig i sängen. Kokar kaffe, tar ut kompostpåsen - då händer det som inte får hända - botten försvinner i påsen. Pladask! Allt i en enda sörja på golvet. SUCK! Vill skrika högt men börjar istället skratta! Skrattar och inser det dråpliga i situationen. D som hör mig hoppar faktiskt upp och vi skurar upp kaffesump, melonkärnor och nötskal tillsammans. Måndagmorgon. Tja, när jag en stund senare tar mig till jobbet inser jag hur symboliskt det hela kan tolkas. Botten går ur och hela skräpet, skiten, smutsen ligger till beskådan för den som vill se. Men när jag tittar närmare är det inte så märkvärdigt, det luktar lite illa först, lite förmultnat men sedan går det lätt att torka bort. Vårt eget avfall, vem ska ta bort det om inte vi själva?? Exakt det händer för mig i yogan just nu. Mycket skräp som kommer till ytan, jag tar hand om det, vill först inte, men sedan när jag gör det - det går snabbt och är inte så märkvärdigt. Fantastiskt egentligen!

Jag kan!

När man tränat länge och åker på kurser med människor som också tränat länge, kan man lätt tappa perspektiv. Perspektiv på sin egen utveckling och träning. Hur mycket jag faktiskt kan. Som jag tagit till mig av otaliga lektioner i dojon. Som jag läst och diskuterat. Som jag bloggat om och fått svar på. Som lag läst i andras bloggar och lärt mig något av. Som jag frågat mig själv inåt och faktiskt fått svar på. Allt det här kan kokas ned i ett sammanfattande: Erfarenhet och kunskap. Jag glömmer lätt att jag tränat i 8 år, gått veckolånga kurser varje år, de 3 senaste åren även tränat för min guru Z under längre och längre kurser. Har även varit instruktör under 2 år, gått bredvid min lärare här hemma i 1 år. Lärt mig saker! Visst kan det räcka långt? Ändå är jag fundersam när jag ska träffa M, en tjej som jag träffat i andra sammanhang. Hon behöver hitta fokus. Vi träffas förutsättningslöst och när vi pratar och sedan gör några yogarörelser kan jag känna hur mycket jag kan. Även om det är mindre i jämförelse med en del andra utövare, till exempel de jag träffade i Budapest - så är det ändå mycket i förhållande till den som är ny i yogan. Helt ny! Vilken förmån att få introducera det hela på mitt sätt! Wow! Att sätta ord på hur stor yogan är för mig idag är också viktigt. För den är det. STOR.

Looking for myself - sober!

Regnet som silverdraperier. Lugnt. Kompledig i sängen med min älskade laptop, min Mac. Tänker på hur mycket det är som är självutlämnande och sökande i en del låttexter. Kan gå igång på riktigt hesa röster, röster med ett letande och längtande inom sig. Det är hudlöst, går rakt in. Att vara känd och ändå dra fram sina skuggor i ljuset, starkt! Till alla som letar och som vågar se sina gråa sidor och hang-ups - Pink med låten Sober

Världen håller andan

Blygrått. Järngrått. Måndaghelaveckan-grått. Grönskan frodig och explosiv. Var finns länken emellan? Bladen glänsande av nattens regn. Luften krispig och sval. Men jag längtar efter bara ben och sandaler. Morgonens pass, något som jag bara tog mig igenom. Vill känna euforin, glädjen, men den väntar, håller mig på halster. Stelheten som alltid följer dagsformen. Känns som hela världen håller andan, vi andas in - men när kommer utandningen? När kommer värmen, energin och flödet? Alla dessa frågor? All min otålighet. Kanske är det just då som mycket av lärandet sker? Håll ut och ta en stund i taget. Snabbhet vs långsamhet. Varför är det så svårt?? Kikar ut och det ser ut att lätta upp, nu vänder det! tänker jag genast :) VÄNTAN!

Hon är jag

Fest igår, ingen yoga idag :) Hade ingen lust med fest, men som ofta när det känns så innan, så blir det riktigt roligt. Det var stor personalfest. Temat var Folkets Park och Lill-Babs uppträdde. Jag har aldrig varit något fan till henne. Känslorna var blandade inför hennes uppträdande. Men hon var så bra:) Fick oss alla att tänka efter, att verkligen leva ända tills vi dör. Något hon både sa och sjöng. En människa som stått på scenen i över 50 år, det är väl klart att hon har något som folk vill ha? Hur lätt är det inte att fastna i medias ofta enkelspåriga bild av en artist? Eller som hon sa; pressen skriver alltid om hur mycket jag svettas... Jaha, det känns ju extremt platt när man hör det. Hon berättade också om sin bok som kom för några år sedan, Hon är jag. Och fortsatte med att berätta att det som Lill-Babs gör, det gör inte Barbro Svensson... Fick mig direkt att tänka på hur vi alla spelar roller, mer eller mindre tydliga. Och att ibland när man rannsakar sig själv, kanske upptäcker saker man gjort eller sagt som inte riktigt varit jag. Inte riktigt. Men att få ihop alla sina roller och veta att hon är jag. Också. Och våga det.Inte så att vi ska vara exakt likadana överallt men ändå veta att vi är på olika vis och varför. Men att ändå vara EN. Som man blir i yogan!

Nå ut - nå in

Bloggandets fördelar. Jag vågar beskriva saker som har varit kämpiga i samband med min yoga. Men också underbara! Utan att tänja sina gränser - ingen utveckling, vare sig fysisk eller andlig. När jag skriver blir det klart för mig var jag står och vad jag faktiskt tycker! Det kommer med orden. Som kommer när jag skriver. Dottern som pluggat lingvistik och språk beskriver medryckande om undersökningar kring varför ett språk är så viktigt. Ja, jo, det vet väl man väl?? Tja, vet man det? Utan språk ingen kommunikation även om kroppen också talar. Men ingen utveckling mentalt heller. Faktiskt. Det finns det många undersökningar på. Och det är väl självklart tänkte jag. Men inte för alla! Kanske mest för de som använder sig så mycket av ord. Men ju mer man gör det, ju noggrannare behöver man bli. Känner jag. För att nå ut, nå in. Utan gamla yogatexter - ingen förståelse idag. MEN. Allt från förr kanske inte måste vara med, kanske är det så att det inom yogan också utvecklas vidare. Tror inte att man kan se yogan särskiljd från sin tid, plats och kultur. För när jag läser i Hatha Yoga Pradipika att man inte ska dela med sig av sina upplevelser, dvs sätta ord på dem, tar jag dem med en nypa salt. I samma bok kan man nämligen läsa att man ska akta sig för eld och kvinnor! :)
Det må väl vara upp till var och en att prata eller skriva om sina upplevelser, det kan vara nog så knepigt att beskriva med ord ibland ändå! Att inte prata sönder något är också viktigt. Men detta enorma som heter YOGA och som kan se så olika ut, där behöver jag beskriva vad som händer. Med ord! Förhoppningsvis finns det också någon som läser som känner igen sig och som kan bli tröstad eller till och med lugnad i vissa lägen. Att inte bli skrämd av vad som händer i kroppen eller mentalt när man gör vissa övningar, positioner eller serier. Att kunna bli både hög och låg på yoga. För nog blir vi det alla ibland?

Skrap på ytan

Efter min lessenhet i fredags så har det som gör ont i höger sida släppt på ett alldeles påtagligt sätt. Otroligt. Eller kanske helt troligt?! Inget att ha kvar men det är jobbigt att det ska vara tungt att låta det jobbiga försvinna :) En paradox. Precis som livet kan vara. Nu är jag lättare inuti men det är inte bara min inställning och mitt sinnestillstånd som förändrats. Det känns verkligen rent fysiskt. Vilket kraftfullt verktyg yogan ändå är. Att man kan få saker att hända på flera plan. Inser att jag bara skrapat på ytan egentligen, till hela det här stora som kallas yoga.

Byt vinkel

Rhododendron. Hm. En blomma eller buske jag aldrig gillat. Vet inte varför. Har aldrig hört någon som varit speciellt förtjust i den heller. Promenerar med D i vår otroligt vackra Stadspark. Ett hav, ett moln - ett stort lila av just Rhododendron. Plötsligt ser jag alla enorma blommor, rikedomen och svallet av utslagna blommor. Vackert. Allt finns i betraktarens öga. Än en gång ser jag - känner jag - den sanningen. Samma som med yogan. Sarpa, en flytande rörelse, att likna vid en orm, aldrig gillat den. GLömt den, hoppat över den, gjort färre av den. Aldrig fler än tre. Aldrig någonsin. Nu i min egna serie gör jag den fem gånger. FEM. Mmmmm. Och plötsligt ser jag det vackra. Känner jag det vackra. Samma som Rhodendron. Att byta vinkel.

Ingen genväg

Studentexamen hemma hos oss igår. Ojojoj, känslomässig berg-och dalbana. Förväntningar, förhoppningar, vackra kläder och nytuslagna blommor. Tränade på morgonen, rasade ner i en känslomässig dal. Nej! Inte idag! Vill inte! Storgrät efter passet, vet att min sorg, vad den nu än bottnar i, sitter i höger höft och höger sida. Känns nästan som en tyngd. Aldrig känt något liknande. Släpper lite av den varje gång jag övermannas av lessenhet. Kroppen kommunicerar med mig, hur många år som jag inte lyssnat - det vill jag inte ens tänka på :) inte nu när jag faktiskt "hör" saker. Jag gråter och gråter och så - är det över! Klär mig fin i min nya 50-talsklänning och plötsligt är jag lätt igen...Vi firar och njuter, stolthet och vemod. Sista ungen tar sin examen och livet går vidare. Sommaren på väg, barnen vuxna och jag, ja jag har D och jag har framför allt mig själv. Min yoga lyfter mig via det jobbiga till det lätta. Men genvägen, den existerar inte.

Domino

Plötsligt kom det över mig. Hur mycket jag fått sedan jag började med yoga. En sinnesro och en frid som oftare och oftare infinner sig. När jag är trött och känner mig sliten kan jag ändå ha en försonad tanke på mig själv. Jag duger! I stressade situationer kan jag oftare ta ett steg tillbaka innan jag kastar mig ut i hetluften igen. Mer eftertänksam. Mycket viktig ingrediens just för mig som är snabb. I det mesta :) Rent kroppsligt; mycket mycket mjukare och "vigare". Tre cm "längre" dvs jag har rätat ut mig tre cm!! Förstår också att den krokigheten jag haft i kroppen - den har påverkat mig rent fysiskt som går vidare till andra plan. Precis som dominobrickor. Likaväl som den effekten går åt andra hållet nu. Så finurligt. Och när jag tvivlar, mår dåligt, blir arg och frustrerad - precis när jag befinner mig på kanten av att ge upp - då vänder det! Det är fantastiskt. Min intuition har blivit klarare, jag kommunicerar mer inåt - uppåt. Eller hur man säger? Jag kunde "läcka" lite om jag sprang eller hostade. Helt borta nu! Tät som en vakumförpackning :) Jag känner hela min kropp. När jag går kan jag känna hela mina ben, en helt ny känsla. Friden i sinnet som också befinner sig i bålen. Vet ni vad jag menar? Så jag fortsätter spela domino, jag fortsätter att träna när det bär emot. Jag vill vidare!

Det man inte gör

Läser i morgontidningen om Augustin Erbas roman "Ensamhetens broar". Den handlar om civilkurage enligt honom själv. När jag läser recensionen blir jag både avskräckt att läsa den och sugen :) Han verkar ha fångat det vankelmod många människor dras ned i när man "tvingas" tycka något. Har ingen aning om det är ett typiskt svenskt drag att vara feg. Många tycker att om jag säger inget så har jag inte valt, t ex i situationer där man egentligen borde höja sin röst. Rasistiska skämt på fikat. Till exempel. MEN det kan ju vara något så enkelt som att våga fråga någon något. Så man väljer att inte säga något, men i den situationen finns faktiskt ett val. ETT VAL. Ibland har jag sagt något när det varit knäpptyst, när jag jobbade på kyrkan för ett tag sedan och någon sa "negerboll" och skämtade. Frös till is. Men sa i alla fall att jag inte var bekväm. I de mesta otippade sammanhang hör man otrevligheter. Eller inget alls. Vilket jag tycker är värre. För om ingen säger något blir det svårt att bemöta. Vad säger man då?
Z pratar mycket om att fånga det som man inte gör i yogan. Där finns utmaningen. Vad är förbisett? Nog går det att överföra till vardagliga situationer? Allt man inte gör. Kanske inte frågar den som gjort något man själv velat göra. Avundsjuka? I yogasammanhang kan jag ibland känna konkurrens och tävling under ytan. Men om vi aldrig pratar om det - finns det inte då? För mig är det precis tvärtom - det stannar inombords om man inte tar upp det till ytan. Inte behöver vi vara rädda för varandra?! Tyck till! Våga fråga! Låt oss vara lite mer kommunikativa och inte så fega.

Skynda långsamt!

Att man kan bli så besatt av att läsa om yoga! AG och jag bara frossar i böcker. Och a i Skåne, hon hittar helt andra böcker. Men om yoga. Jag har tidigare inte varit mogen eller redo att ta in det jag läst. Det har liksom bara runnit av mig. Men nu, känns som jag äter böcker. Jag får något matnyttigt i varenda liten mening känns det som. Fantastiskt! Till absoluta toppen hör mr Iyengar, i min värld toppar han alla delar. Han skriver bra. Han är extremt kunnig. Han kan förmedla det. Vad behövs mer? Just nu befinner jag mig djupt inne i Light on Pranayama av mr Iyengar. Allt knyts ihop. Precis som andra storheter betonar han vikten av att verkligen kunna stå på sina fötter innan man tar tag i pranayaman. Hur ska man kunna hantera all energi och få de fördelar det bär med sig om man gör det för tidigt? Hör om människor som sin första termin börjar med pranayama...tror att många yogalärare får hålla i sig ibland över vad man vill förmedla. Inser att F verkligen varit klok när när det gäller pranayaman, förmanat och tagit en sak i taget. Som min mamma jämt sa "skynda långsamt!"