Det långa pågåendet

Det är inte ofta jag skriver om min yoga längre. Kanske för att jag tycker att jag upprepar mig, det här med att man möter samma motstånd inom vissa ramar men lite olika varje gång, utvecklingen går spiralformat och när jag är vid vissa ställen, kommer samma typ av problemställningar eller frågor upp, fast lite annorlunda. Det är nästan komiskt ibland. Om du förstår?
   Mycket av det jag upplever är också inte möjligt att formulera i ord längre. Det är helt enkelt så. Jag är i processer och saker sker, ibland subtilt ibland nästan brutalt. Och allt där emellan. Men allt är värt det.
  Kanske har jag också känt ett behov av att höra hur det är för andra tidigare, det gör jag fortfarande men jag har mitt yogasammanhang där jag kan ventilera allt jag funderar över. Att dela med en närmre krets kanske man kan säga. Jag älskar ju bloggvärlden, även om många ramlat av så är det ändå min favoritkanal fortfarande. Men jag skriver inte allt längre i det som sker i mig i min yoga på mitt golv.
  Något som är totalt oviktigt egentligen för mig, är att tala om vad jag gör i min yoga. Att säga nu gör jag den här sadhanan eller nu mediterar jag så här - det känns långt ifrån mig - även om jag vet att andra har behov av det. Finns liksom inget att checka av i min yogavärld, inget att starta och börja, allt är ett enda långt pågående. Och visst vore det märkligt om inte saker förändrades? Om inte saker bytte plats, om inte händelser inombords formade en mer och mer? Jag känner mest tacksamhet för att jag hittat min väg i den här djungeln som kallas yoga. Och mest av allt att jag hittat mina lärare. Jag böjer huvudet.

Hur har du det? Är det viktigt för dig att kunna prata om din yoga och dina upplevelser?

Sorger och deras bearbetning

Eftersom jag inte har en egen studio längre, har jag inte tagit emot sorgbearbetningar på något år. Men så ringer en äldre dam till mig, 74 år och storgråter i telefonen. Jag kan inte säga nej, vill inte säga nej. Så vi bestämmer att jag ska komma hem till henne, hon bor i en mindre ort, 5 mil från mig. Men jag åker. Och hon är så förtvivlad. Tror som så många andra att det här med läkning av förluster och sorger, det är för alla andra, inte för henne. Hon är smart, påläst och väldigt kunnig i mänskliga beteenden och fallgropar. Och kanske är det hennes största hinder - det intellektuella. Hon tänker för mycket, jag vet för jag känner igen en likadan som mig själv, när jag träffar på dem. Vi pratar och tar oss framåt, bit för bit. Så ringer hon mig och säger att hon inte klarar det här. Och jag vet ju att hon gör det, tror mig veta, utifrån all min erfarenhet. Den säger också att ju äldre du är, ju svårare är det att släppa taget om oförrätter, kärlekslöshet eller vad det nu än handlar om. Man känner liksom igen sitt illamående, sin ångest men man vet ingenting om läkningen som jag pratar om. Det där att förlåta för att själv få frid, aldrig någonsin för att rättfärdiga trauman, övergrepp eller vad det nu än handlar om. Jag önskar att hon ska få frid, att hon ska hitta dit, eftersom hon är så förtvivlad och har försökt så mycket. Saker som att äta antidepressiva medel, som kan vara bra många gånger men som aldrig löser något på sikt. Det är bara något som behandlar symtom. Och ja, ibland är det akut och kanske behövs, men i längden... Hon går hos en psykolog men säger själv; Jag har inga trauman, det är bara sorg. BARA SORG som vill ut. Och det är inte så bara. Till slut blir det så, hur mycket energifrigörande beteenden man än ägnar sig åt. Det vill säga att hålla sig sysselsatt för att inte allt ska rämna inombords. Men jag vet att det går att läka. Jag VET det. Men hon vet inte. Så jag lotsar så varsamt jag bara kan och håller henne i handen.

Har du funderingar på sorgbearbetning som är en känslomässig metod för att läka känslomässiga förluster, kolla in på sorg.se 

Ingen kommer undan sorger och förluster, det är ju en del av livet. Men ibland så är inte relationen klar och då stannar sorgen som ett svart moln inombords och när de molnen blir för många så tränger de sig till slut ut. Det är min fasta övertygelse och även att det går att skingra molnen och hitta glädjen som ligger under ytan.