torsdag 23 november 2017

Icke-görat och åldern

Två år sedan mitt liv vändes upp och ned. Två år av en gigantisk helomvändning. När tårarna torkat och jag repat mitt inre mod och insett vad som är vad står jag någon helt annanstans. Tack och lov. Och jag är ju två år äldre. Ju äldre jag blir ju mer tycker jag om livet. Ju äldre jag blir ju mer inser jag att vissa saker faktiskt hänger ihop med åldern och den ayurvediska tid jag befinner mig i. Och för mig där jag är i min vatadominansen av livet för mig som redan är vatadominant måste ta hand om mig på bättre och lite annorlunda sätt. Idag tycker jag mycket om att bara vara. Just det. Går mina svängar i skogen, sitter på trappen eller i min läsfåtölj och bara är. Jag presterar ingenting. Jag tar inga tider på något, jag bara är och gör det som känns helt rätt. Har det tyst runt mig, jag som alltid spelat musik tidigare vill ha det liksom rent. Både inuti och utanför. Nästan haft dåligt samvete av mitt icke-görande och så läser jag hos Claudia Welch, ayurvedisk läkare och författare till bland annat Balance our hormones, balance our lives, att tiden för att göra just ingenting är den jag är i. Bekräftande och befriande är nog orden jag söker.
    Den jag var för 30 eller 20 år sedan skulle protesterat häftigt. Men faktum kvarstår för just mig. Jag tror att åldern gör oss klokare. Inte alla människor, men de allra flesta. I alla fall de som vågar leva. De som vågar titta inåt och drar någon slags lärdom av alla erfarenheter som kommer med att leva längre. Det kommer ett annat lugn och det är som mitt livs erfarenheter ramlar ned i ett snyggt mönster inombords. Kan nästan sitta och nicka för mig själv över saker som formaterar sig till något helt annat än vad jag tyckte det var när jag gick igenom dem. När saker "plötsligt" bara hände. När livet vände. Igen. Och igen. Och jag måste säga det - det är så skönt att bli äldre. Det är skönt att åldras och ha släppt på mycket bagage. Att inte bry mig så mycket om vad andra tycker längre. Sedan har jag släppt mina identiteter en efter en och det har känts både tomt och skrämmande. Vem är jag utan alla dessa etiketter? Ni vet, jobbet och allt det andra. Nu är det en frihet som flyter runt i mig. Både i kroppen och strax utanför, utan att kunna förklara det bättre.
  Klart är också att jag smalnat ner mitt umgänge ganska mycket. Jag trivs med mitt eget sällskap eller familjens. Det intensiva umgänget vi haft med flera olika konstellationer, det har helt sjunkit undan. Inget fel, bara att vissa träder fram, men de flesta har jag lämnat. Helt enkelt.Säger som en vän sa; Part of life is about making friends and leaving friends. No hard feelings. Saker händer. Människor väljer. Alla har sitt. Yogan jobbar någonstans hela vägen och annat blir viktigt. Plus att tiden gör sitt.
Det jag helt säkert vet idag är att jag är yogalärare till tusen procent inombords med allt vad det innebär. Jag tar ansvar för vad jag undervisar i, jag tar ansvar för de som är mina elever och som följer mig. Varsamhet är min religion. Inget annat. Jag följer mina lärare Shandor Remete och Emma Balnaves, men jag följer inget slaviskt, jag tänker och känner själv också naturligtvis. Däremot har det som jag ställt mig frågande till som jag fått i min träning av dem, alltid stämt. Varje gång. Där jag motvilligt böjt nacken och gjort, där har de haft rätt. Så det är en intensiv och egenupplevd erfarenhet som jag gärna delar med mig av, när jag själv sitter framför mina elever. Men jag vet aldrig hur det känns i någon annan, så ansvaret fördelas där. Jag gör mitt bästa, mer än så går inte. Det är också skönt att landa i precis just det. Jag har inte alla svar, jag kan inte göra allt. Men jag lär mig längs vägen och det tar inte slut. Yogans kunskap är omöjlig att överblicka och det är samtidigt en trösterik tanke.
   Idag har ju unga människor lyfts och hyllats på en ganska märkligt sätt ibland i alla möjliga branscher. Det är härligt med unga människors kreativitet och energi, men de har långt ifrån svaret på allt. De behöver också lära sig längs vägen. Det kan jag säga utan att darra på rösten.
    Att vara i min ålder. Att vara i stort sett frisk, det är en gåva. Att sedan kroppen påminner om allt möjligt i min högra sida och höft ibland, det håller mig alert. Tänker på min mormor, min närmaste anhörig som levt längst, hon dog dagen innan hon fyllde 80 år, hon levererade så mycket klokhet och raka puckar att jag önskar att jag hade kommit ihåg allt. Ändå har mycket stannat inombords. Mina föräldrar dog båda när de just fyllt 63, något jag själv fyller nästa år och det är vemodigt och sorgligt att de inte finns med oss längre. Men det är inget jag hängt fast vid, varje liv är så långt som det är.      Kanske bottnar mycket av mitt hälsotänk och att ständigt gå vidare i just detta, att de inte var med så länge. Mina barn har aldrig träffat dem, det är en hisnande tanke. Därför vill jag själv vara med mina barn och barnbarn så mycket jag kan. Allt formar en människa. Men att råka ut för svåra saker innebär inte att man måste vara sorgsen eller alltid dra upp sina trauman, tvärtom - ingen kan hindra sorgens fåglar att flyga över huvudet men man kan hindra dem att bygga bo där.

Så du som är runt 30, 40 eller 50, jag lovar allt skiftar ju längre fram du kommer. Allt byter plats stundtals och proportionerna kan se väldigt annorlunda ut. Livet helt enkelt. Det vi ibland tror att vi kan styra. Själv tänker jag mer och mer att man får något i sitt knä och sedan är det upp till en själv att hantera och förvalta. Kommer att tänka på en strof ur Eva Dahlgrens låt "Ängeln i rummet" - Vem valde? Inte jag. Att allt förändrades och att det helt enkelt var dags. För det som hände. Livet vi kan känna i oss när vi gör vår yoga. Något som lever men som inte är riktigt jag, men som lever i mig. Förstår du?

6 kommentarer:

  1. Å vad klokt skrivet!, tänker jag och fortsätter läsa. Där nere citerar du Eva Dahlgren. Då kan jag bara säga Amen! Visst förstår jag. Önskar att jag ska vara lika klok om tio år. Kramar <3

    SvaraRadera
  2. Det här inlägget ska jag printa ut och sätta upp på väggen. Wow! Tack!
    Anneli

    SvaraRadera