Jag har länge tänkt på det här med energi kopplat till ålder. Jag kan nästan inte förstå hur mycket energi och kraft jag haft tidigare. Inom ayurvedan kopplar man även ålder till olika doshors dominans. Till exempel är vi i Kapha när vi föds och är man dessutom dominant i den doshan så kan man bli lite långsam och sävlig. Vi befinner oss i den doshan fram till 30 års ålder då pittan, elden är den drivande doshan, är man då dominant i den så blir det full fart för att uttrycka det milt. Den varar ungefär fram till 60 års ålder och sedan kommer vatan, vinden, rörelsen i kropp och tanke i dominans. Och vid 90 års ålder för den som lever länge blir det en ännu mer dominant Vata, very Vata, som de sa i Indien, som dominerar. Och det påverkar både sömn och mat, känner du någon riktigt gammal människa så kanske de har svårt med sömnen och att äta regelbundet. Mycket går att härleda till det här.
Jag som är vata-pitta dominant har haft full fart i mitt liv. När jag var i 40 års åldern och hade börjat plugga igen, så orkade jag vad som helst. Jag cyklade flera mil i veckan, hade barn som var 5, 8 och 17. Jag tränade och skrev uppsatser för brinnande livet. Men jag var aldrig trött. Därför kan det verkligen vara missvisande för mig själv att jämföra mig med den jag var då. Eller med någon 40-åring idag. Vi befinner oss helt enkelt på olika ställen rent energimässigt.
Min lärare säger att förhoppningsvis har man inte krånglat till sitt system för mycket innan man är just 60 och kliver in i en annan energiform. För det är då som man "pay the price" för vad man gjort tidigare när en känt sig oövervinnerlig. Kanske hade jag mått bättre nu om jag hade saktat ned när jag brann för allt möjligt. Vem vet? Hursom, det är viktigt att hushålla med sin energi, vad man lägger den på och vad man prioriterar. Inte bara i jobb. Inte bara i studier. Utan också i det man matar sinnet med, böcker, sociala medier, tankar. Allt hänger ju ihop. Mat är så mycket mer än mat.
Nu när jag är 64 så har jag till slut anammat det lugnare sättet i mitt liv. Helt enkelt för att jag inte orkar som jag gjorde. Och det är inte fel. Många stora yogaprofiler har också pratat om det som händer i deras kroppar efter 60 och till och med efter 70. Det är både hisnande och befriande att veta.
Mr Iyengar sa att vissa asanas förstod han först efter 70. Min lärare Shandor Remete, berättade på senaste kursen jag var på i Australien att det tog honom 40 (!!!) år av dagligt utövande av skulderstående, sarvangasana, innan han helt förstod den.
Nå ja, de här människorna har ju en egen division men det ger ändå fingervisningar om att vi dels behöver vara helt och fullt i den tid vi är i, i livet och att skynda långsamt är att vara snabb i slutänden.
Jag som är vata-pitta dominant har haft full fart i mitt liv. När jag var i 40 års åldern och hade börjat plugga igen, så orkade jag vad som helst. Jag cyklade flera mil i veckan, hade barn som var 5, 8 och 17. Jag tränade och skrev uppsatser för brinnande livet. Men jag var aldrig trött. Därför kan det verkligen vara missvisande för mig själv att jämföra mig med den jag var då. Eller med någon 40-åring idag. Vi befinner oss helt enkelt på olika ställen rent energimässigt.
Min lärare säger att förhoppningsvis har man inte krånglat till sitt system för mycket innan man är just 60 och kliver in i en annan energiform. För det är då som man "pay the price" för vad man gjort tidigare när en känt sig oövervinnerlig. Kanske hade jag mått bättre nu om jag hade saktat ned när jag brann för allt möjligt. Vem vet? Hursom, det är viktigt att hushålla med sin energi, vad man lägger den på och vad man prioriterar. Inte bara i jobb. Inte bara i studier. Utan också i det man matar sinnet med, böcker, sociala medier, tankar. Allt hänger ju ihop. Mat är så mycket mer än mat.
Nu när jag är 64 så har jag till slut anammat det lugnare sättet i mitt liv. Helt enkelt för att jag inte orkar som jag gjorde. Och det är inte fel. Många stora yogaprofiler har också pratat om det som händer i deras kroppar efter 60 och till och med efter 70. Det är både hisnande och befriande att veta.
Mr Iyengar sa att vissa asanas förstod han först efter 70. Min lärare Shandor Remete, berättade på senaste kursen jag var på i Australien att det tog honom 40 (!!!) år av dagligt utövande av skulderstående, sarvangasana, innan han helt förstod den.
Nå ja, de här människorna har ju en egen division men det ger ändå fingervisningar om att vi dels behöver vara helt och fullt i den tid vi är i, i livet och att skynda långsamt är att vara snabb i slutänden.
