onsdag 26 december 2018

Saknaden av det som kunde ha varit

Dagen före julafton åker vi till min svärmor, mannen och jag. Hon är 86 år och har liksom helt slutat att fira med oss, hon har inte lust, tycker det är besvärligt. Men hon är inte bitter eller så, har liksom bara skalat ned sin värld. Men julpyntet och julgardinerna hänger uppe. Nåväl. Vi far genom ett otroligt vacker vinterlandskap och det är skönt att ses. Vi kommer med blommor och choklad och hon är nöjd. Vi dricker kaffe. Äter toscakaka och far sedan hem. Och där någonstans så förändras min sinnesstämning. Vi kommer hem och jag känner stöten av saknad rakt in i bröstet, som om den var fysisk. Som om någon slog mig rakt i bröstkorgen. Jag tappar andan av saknad. Saknaden av vad som skulle ha kunnat vara om jag hade fått ha mina föräldrar i livet, åtminstone en av dem. Ja, jag köpslår om det som ändå inte går.
   Jag tassar uppför trappen och lägger mig i soffan och låter den vräka sig ut. Den där osnygga våldsamma saknaden som jag trodde jag var klar med. Liksom. Men den överrumplar mig. De fattas mig helt enkelt. Vid jul blir det alltid mer kännbart. Kanske för att jag älskar julen, den varma, doftrika och generösa julen som jag känner från min barndom. Det var mycket som inte vara bra när jag växte upp, men julen var alltid fin. Och jag vill vara liten. Jag vill vara den som andra kan prata om hur jag var när jag växte upp. Men det finns ingen i mitt liv som kan göra det längre. Kanske låter det patetiskt men det är så det är. Jag är stor och stark för det mesta. Tröstar nära och de som inte är så nära. Har en slags magnet för människor som mår dåligt. Kanske upprepar jag bara mönster? Men nu i soffan när mörkret flyter ut som en svart filt så är det som ett hål i min mage. Jag vill också ha min mamma!
   Jag gråter länge. Jag vet att jag måste släppa taget om taggen som gör ont. Och varje gång gör jag faktiskt det. Och sorgerna jag bearbetat - det är inte de som kommer utan saknaden av vad som skulle kunna ha varit. Om. Om. Om. Kanske är det mänskligt att längta efter sin mamma, sin pappa, hela livet. Jag vet inte. Men jag känner mig så liten och sårbar. Så jag låter vågen skölja med mig. Och till slut tar den slut, gråten. Och jag vet att jag mår bra imorgon. Men stunden den känns så långt från jul och frid man kan komma.

Känner du igen det jag försöker säga? Saknaden?

6 kommentarer:

  1. Å Annika jag känner helt igen detta. Jag saknar också något som inte kan eller kanske aldrig har varit när det är jul. Mina barndomsjular var alltid varma och fulla med ljus och gott. Det golvar mig också särskilt när jag förstår att jag inte kan riktigt återskapa det som jag skulle vilja. Min far ville inte komma hit och jag orkade inte riktigt packa ihop mig i år. Ändå finns det i allt jag gör. Typ bränner lussekatter och tänker på farmor, som var specialist på att bränna kakor. Mors handmålade glas. Dofterna. Så nu virrade jag till det. Fast jag vet precis vad du menar. Inte slutar man väl att längta efter sina föräldrar. Kram <3

    SvaraRadera
  2. Nej det gör man nog inte ❤️ Däremot gör åren något. Det är snart 32 år sen mamma dog och då hade pappa varit död i fyra år redan. Och jag har inget otalt bakåt i våra relationer.
    De har aldrig träffat mina barn, pappa aldrig min man. Så. Det är klart jag saknar dom men allt som är viktigt för mig har de aldrig varit en del av. Tyvärr. Och ändå golvar saknaden mig ibland sådär oförberett.
    Kram Marika ❤️

    SvaraRadera
  3. Jo. Jag känner igen saknaden. Som egentligen inte går att sätta ord på. För mej är det mer som flyktiga bilder och känslotillstånd, som dundrar in i bröstkorgen ibland. Inte en längtan bakåt heller, utan mer som att vara den sista länken - det var så jag kände när först mamma dog och sedan mormor. Nu är det jag som är där, och efter mej min dotter. Det mänskligt förgängliga, som så våldsamt vrider om vårt inre emellanåt.
    Kram på dej ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja precis. Jag längtar inte heller bakåt, önskar bara att de hade fåttvara med framåt. Vet att jag sa vid 32 års ålder, nu är jag föräldralös och ingen står bakom mig längre. Kram Nina ❤️

      Radera
  4. Kära du. Det är en underdrift att säga att jag känner igen mig. Du kanske kommer ihåg att jag brukar åka ut till området där jag växte upp, gå omkring i skog och mark och bara vara i det gamla. Då är jag alla åldrar på en gång, tiderna möts och mitt på ett fält står jag och ser mig omkring med stora ögon. Ser allt, minns allt och precis som du säger; fast allting absolut inte var bra så kan jag längta ihjäl mig efter att få tillbaka alltihop, allihop och få vara liten. Det är så otroligt svårt ibland att inse att allt det där är borta för alltid. Livet är stort.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samtidigt som jag absolut inte vill vara liten igen, måste jag lägga till. Det som har varit har varit och det är skönt. Men det är någonting med det där att tider och epoker försvinner som är svårt att ta in, tycker jag. Aldrig mer, liksom. Borta för alltid. Samtidigt som det ju är precis så det ska vara. Paradoxalt är väl bara förnamnet ;)

      Radera