Mitt 2018 har varit ett år fyllt av att släppa taget. Om föreställningar, om saker jag tror att jag måste och om min oro. Min oro som jag vet att jag har för att jag är vata-dominant vilket gör att jag har mycket rörelse i mig, vinden som kan dra igång på en sekund. Jag vet också att en stark struktur med vanor kring mat och sömn är en del av lösningen, det som jag minst av allt vill ha är rutiner men som jag behöver då det blåser som mest inombords. Nå. Jag jobbar aktivt med det hela. Jag grundar med min yoga och håller mig mer och mer strikt kring min mat.
Inom Hathayogan är en av de viktiga principerna Mitahara, the controlled intake of pure food, och det är vad jag byggt min kost på det här året. Det har rent konkret inneburit att äta så rent det går, laga mat från grunden och att ta bort ännu mer av kolhydrater. Ju mer jag tar bort, ju bättre mår jag. Har läst säkert hundratals berättelser om hur människor läkt sina inflammatoriska, autoimmuna sjukdomar på samma sätt - hur kontroversiellt det än ter sig för andra. Tvärt emot vad vi blivit lärda. Jag tror idag, med pengarna som styr i stor skala och med så mycket fake news och manipulerade forskningrapporter att man måste hitta sitt eget. Att man alltså kan läsa allting för och emot. Men vad funkar för mig? Hur mår jag på det jag äter? Och när man börjar dra på sig sjukdomar, symtom, problem i kroppen måste våga ställa sig sin egen fråga - mår jag bra på det jag äter? Hur politiskt korrekt det än kan te sig i de val man gör för stunden. Vi är alla ansvariga för vår kropp.
Men food/mat är inte bara det vi äter och dricker. Det är ju också vad vi konsumerar på andra sätt. Vad lyssnar vi på? Vad läser vi? Vad ser vi på? För min del handlar det om att jag slutat se på nyheter. Händer något stort i världen får jag ändå veta det. Jag är sparsam i mina sociala kanaler och jag har avföljt flera som jag aldrig trodde jag skulle sluta följa. Helt enkelt för att de tar mer än de ger. För mig. Så kallade hälsoprofiler har visat sig vara precis tvärtom i mina ögon och då är beslutet lätt att ta. Jag följer de jag inspireras av, de som inte predikar utan som är goda exempel i sig själva. Jag har haft en period av tystnad. Jag är tyst. Ofta ensam hemma. Jag bara är. Som i ett slags meditativt tillstånd som inte kräver men som ger. Och inte en enda podd har jag haft lust att lyssna på. Idag när varenda människa verkar ha en podd lockar det inte mig.
Jag har läst mindre än någonsin, har tidigare nästan ätit böcker men har börjat sålla friskt. Gillar jag inte det jag läser slutar jag. Och det är få som håller måttet i mina ögon. Läser fortfarande kriminalromaner trots allt, men de måste hålla hela vägen. Läser dem mest för att de speglar vårt samhälle. Hur otrolig en historia än verkar så måste den hålla ihop. Det avgör allt för mig.
Samma med det jag tittar på. Vi har haft en period av att se på filmer producerade i Asien, filmer som behandlar aktuella ämnen men från en helt annan synvinkel. (Sa jag att jag längtar till Indien?!) Det har gett något, även om de varit våldsamma. Visste du till exempel att den enskilt största evakueringen av människor skedde under Kuwaitkriget? En indisk affärsman lyckades evakuera
170 000 indier från Kuwait till Indien. En helt otrolig historia som vi aldrig hade hört talas om innan.
Med det sagt. Jag fortsätter att skala ned. Har inga terminskurser inplanerade i min yoga. Kanske blir det någon workshop, kanske andra former. Jag väntar in mig och känner befrielsen av att slippa marknadsföringen. Och jag känner mig som jag äntligen hittat min början till yoga. Efter 18 år av practice och otaliga kurser känns det äntligen så. Jag kan börja skrapa lite mer än bara på ytan av det som kallas yoga. Det stora ordlösa. Och jag är tacksam;
- För yogan, för mina lärare som är facklorna i mörkret och som fått mig att hitta min inre guide.
- Jag är tacksam för min familj och all kärlek.
- Jag är tacksam för min kropp som troget bär mig och som kommer igen efter varje bakslag.
Önskar dig ett Gott Slut och en riktigt fin början på Det Nya Året !
