Ögon känsliga för grönt

Kan helt enkelt inte låta bli att yoga. Vaknar tidigt. Det är ljust. Men inga färger utomhus. Mina ögon längtar efter grönt. Eller egentligen en turkos färgton som jag fullkomligt älskar. Mjukt att se. Gör hela min serie, utan att jag liksom tänker på det. Bara är. Gör. Och det går fint. Får ett enormt hostanfall efteråt, men det känns nästan utrensande. Jag städar, går i stilla mak här hemma och känner att allt har jag tid med. Allt finns. Jag är ledig hela långa dagen. D jobbar. Jag är. Yogan är min kompass och följeslagare. Helt enkelt. Längtar efter grönt.

Till er - till mig

Nej, jag vägrar spela Robyn, hon är sönderspelad i radion och handlar bara om hur olycklig hon är. Kanske den här dängan blir söndertjatad också... Men den får mig på så gott humör :) Trevlig helg alla underbara!

Leenden och mjukhet

Har gjort något som jag inte gjort på flera år. Jag har tagit en liten paus från yogan. Inte min undervisning. Nej då. Men min egen. Jag hostar så att det är ofattbart. Skräller och dundrar på nätterna. Orken räcker till jobbet och till min undervisning. Resten vilar jag. Med vitaminer. Med honung och ingefära. Mycket varm dryck. Inte mer än så. Och det är så skönt, för jag har inte ett dugg dåligt samvete. Jag som tidigare känt mig dålig när jag inte tränat, jag tar en liten time out. För att komma ifatt. Och jag läser min Vanda Scaravelli och hon känns som min profet. Hon är fantastisk med orden. Sörjer att hon är död... Annars skulle jag gjort vad som krävts för att få träna för henne! Och jag hittar allt jag sökt om glädje. Kärlek. Hon började med yogan när hon var 45, precis som jag :) Och började undervisa när hon var 60. Det ger mig luft under vingarna. Hopp. Att man hela tiden kan utvecklas, hitta nya delar i tillvaron som växer sig stora och viktiga. Till slut livsviktiga. Att inte sörja att jag inte hittade yogan tidigare. Och Scaravelli skriver så klokt om att glädjen måste få finnas. Lekfullheten. Ibland har jag känt att yogan har varit gravallvarlig för en del lärare, det är inte riktigt jag. Att vara seriös är en sak. Dedikerad. Men man behöver inte tro att man aldrig ska få le eller skratta när man yogar. Hur tokig inställning är egentligen inte det? Att vinkla sina mungipar lite uppåt när man tränar, le lite inför sin själ (och gudarna). Och om du bara spänner din tungspets där den vilar mot tandvallen i munnen, men håller resten av tungan avslappnad, då kan det bli så att mungiporna vinklar sig! Fiffigt va?! Och något som ni ser att Zhander himself gör ibland :)
Scaravellis klokskap som känns lågmäld och ödmjuk, den träffar mig som en pil i hjärtat. Så länge jag letat efter att läsa något som det hon skriver. Hur nära våra asanas är naturen, hur lika de är. Och bilderna på henne utstrålar mjukhet men styrka. Att väva in sin livserfarenhet i sin yoga, använda sig av den och titta inåt. Sådan rikedom vi alla bär på. Tack vare henne vilar jag också i mig när jag behöver det. Allt finns där hela tiden och förr eller senare kommer yogan själv att dra mig i håret och ner på mattan som hon också skriver. Först behöver man göra plats för yogan i sitt liv, senare tar den sin egen plats. Jag vilar. LÄSER min yoga och tänker på leenden och mjukhet.

Översta bilden är ett uppslag i boken Awakening the spine och kommer härifrån
http://webcontent.harpercollins.com/images/interior/bookseller_spreads/0062507923.interior01.jpg
Bilden på Z kommer från hans hemsida, www.shadowyoga.com

Hemvändarblues

Ville bara vara på topp från det jag landade och framåt. MEN. Trött och lite låg. Trots att jag haft det så bra. Är jag bortskämd? Vet inte. Känner bara att något grått lägger sig över mina skuldror. Av ingenting...Gör mitt huvud tungt. Halsen lite skrovlig. Den obligatoriska hemvändarförkylningen som ramlar in. Kanske för att det tar tid att hitta hem? För hela mig. För själen också. Som Maria skrev, sitta och vänta in sin själ som indianerna gjorde. Jag vill verkligen inte klaga. Bara dela lite trötthet, lite eftertanke. Kanske skulle jag sitta här i mitt yogarum, tända ljus, sitta i padmasana och vänta in själen... Men nej, tillvaron rullar på och jag har mycket att göra. Men hela jag är inte riktigt med. Men när jag träffar mina yogagrupper då händer ändå något. Kanske kommer jag hem lite mer. Tillit och glädje som omfamnar oss alla. Läser i min nya favoritbok att vi är alla elever i yogan. Det finns inga avancerade stadier, vi utövar yoga helt enkelt. Punkt. Vackert. Vanda Scaravelli skriver som ingen annan. Mer om henne en annan dag. Kanske är det också så att när man fått en paus i vardagslivet, då ser man andra saker. Längtar efter annat. Ett steg vidare mot det som är min önskan. Att det får vara så också. Att de där mörka små händerna som sträcktes mot oss varje dag någonstans i Indien, också ska få något. Att öppna sina ögon helt. Se allt. Försöka med det. Hantera det på något vis. Nej. Vi har inte sett någon skrämmande fattigdom där vi har varit. Vi har mött några tiggare, inte många, men jag tänker ändå på hur olika livet gestaltar sig. Utifrån olika vinklar och var man råkar födas. I vilken världsdel. I vilket land. Och att se det, det är också yoga. Och att inse var man själv befinner sig. Kanske är det just det som gör att jag är lite låg. Lite hemvändarblues helt enkelt.

Egen bild.

The beach

The beach. Stranden. En helt liv kan levas där. När vi vaknar tidigt och morgonljuset sakta smyger in, då slår vi upp fönsterluckorna, sätter oss på vår lilla veranda och betraktar alla som jobbar för fullt. Som varit igång en stund. En kvinna går med enorma lass ved på sitt huvud. Eller är det ved? Kanske är det till ett bygge. "Pinnarna" är så långa. Scotermannen som kör ölkartonger och tomglas fram och tillbaka, med en passagerare och med minst 7 lådor, snyggt balanserande. Varje gång. Korna som går sin morgonvända. Hundarna som sover efter nattens hektiska skällande. Ligger helt utslagna nära båtarnas skugga. Fiskarna som vänder åter i sina stora träbåtar. Morgonens tidvatten gör att floden är farbar från havssidan. Och en ung pojke stakar sig sakta framåt. Och vi då? Turister med stor T, vi gör allt det andra. Många joggar. Vi promenerar. Och blir erbjudna samma båtturer varje morgon, för varje dag som går med mer glimt i ögonen och till slut med skämtsamma tillägg. Några äldre män med sönderbrända ansikten och långa skägg pressar sig hårt i löpning. Jag kan inte låta bli att undra varför, när människor ser ut som de ska falla rakt ner i en hjärtinfarkt. I stunden. Yogafolket glider fram med egna mattor och kroppsnära kläder. Och caféerna ruskar lite på sig, gäspande för de första kaffetörstiga. Och hungriga. Allt går att få på menyn hela dagen lång. Det är märkligt, tar bara lite tid så sitter vi där med det vi vill ha. Vi börjar lätt. Efter en lång strandrunda är det fint med lite yoga. Och sedan mint-te, eller milk coffee dvs kokt mjölk med néscafe i. Jättegott faktiskt. Jag blir beroende :) Och dagen kan börja. Men än så länge väntar stranden lugnt, försäljarna får inte komma förrän kl 13 och det ger oss lite andrum. Och jag kan inte sluta iaktta människor. När jag så här en vecka efteråt på hemmaplan tänker på vår strand, så inser jag hur mycket jag lagrat inombords. Av stranden.

Bilderna är mina egna från Palolem, södra Goa

Havet och jag

Havet dånar. Jag vaknar med ett ryck och undrar vad det är som händer. Bränningarna liksom kolliderar med varandra. Och gör ett enormt ljud. Kolsvart mörker. D snusar lugnt. Virar den tunna, tunna filten runt mig, lägger mina kalla tår mot vaderna, känner den prassliga kylan från sidenlakanet men också hur väl havets vågor stämmer med min andning. Det är natt i Indialand och klockan är 03.48 och havet, havet, havet. Det brusar så högt. Och gör mig nästan rädd. Men bara nästan. Den lilla bambuhyddan som vi sover i och som står precis i kanten av kokospalmerna, med 20 meter till vattnet känns nästan bräcklig. När havet är som högst. Mellan ebb och flod är skillnaden enorm. Under dagarna märker vi det tydligt, inser än en gång vilken enorm påverkan månen har. På havet. På oss. Och nymånen som ligger som en glad mun på himlavalvet. Stjärnors glans och mängd finns kvar inuti, går inte att fånga med kameran. Och havet dånar, brusar, sköljer och drar med. Vaken men i ett drömläge. Havet och jag andas. Tillsammans. Jag bestämmer mig för att följa med i rytmen hela vägen. Synkroniserat. Vackert. Och alldeles naturligt och självklart. Vi startar livet omgivna av vatten, vi består till stor del av vatten och nära havet blir det tydligt. För mig. Hur naturligt det egentligen är med vatten. Och att andas. Som en vågrörelse. Som vatten. I ett hav. När sömnen glider in känns det som jag har en våg i mitt mellangärde och ljudet förstärker andetaget. Taget om min ande. HAV!

Egen bild.

Blå blå himlar och vatten

Blå timmen. Så kallades skymningstimmen när jag var barn. Och den är här nu. Och med den kommer en vind som avslutar regnandet för dagen. Lite trött och lite mera här. Och nu. Men visst tar det tid. Och jag har ju det. Tid. Imorse vid frukosten fick jag fatt i en tanke som legat och skvalpat i mig. Jag sa rakt ut i luften - jag hittar något i min tanke... Och så for den iväg :) Som en raket. Hittade inte till den igen... Men jag vet att det pågår en slags process i mig där jag på något vis är delaktig men inte helt medveten. Låter det rimligt? Känner ni igen det? Att ibland kan man inte formulera sig, orden vill inte, men upplevelsen och känslan finns där. Jag läser saker, kommer ihåg ord som sagts på yogakurser som plötsligt får liv och där jag kan känna JA! precis så är det. Eller också NEJ, det var ju det jag kände redan då, det här är inte riktigt min väg. Ingens fel, bara olika sätt att närma sig, sig själv. Men jag är envis, man måste hitta en vägvisare som passar. För en själv. Och med det menar jag inte någon som stryker medhårs alla gånger. Nej jag menar den som ger av hjärtat och som kan skratta. En lärare som aldrig skrattar, det passar helt enkelt inte mig. Och alla dessa små trådändar som far runt inuti, de börjar formera sig. Bli en lång livlina till mig själv. Eller livslina, där min erfarenhet och egna reflektioner börjar ta form. Och det är så spännande. Men jag är en otålig person och får ge mig själv till tåls. Och den där tanken, när den dyker upp igen, då ska jag hålla ordentligt i den - ta tag och inte släppa :) Blå timmen suddar ut och gör det hela mjukt. Kroppen och tanken tar tag i varandra och det finns där. Hos oss alla, jag är helt säker. Kraften. Kärleken. Skrattet. Tror bara att åratal av annat tänkesätt lägger krokben. Även inom yogatraditionen. Men visst måste vi trampa vår egen stig? Hitta till oss. Själva. Yoga som en frigörare, en frihet i sig, ingen strävan, ingen prestation, ingen tävlan. Med sig själv. Eller någon annan.
Den där tanken, endera dagen...

Bilden är utsikten från vårt strandslott i Palolem

Inte riktigt här ännu

Bruce Springsteen sjunger högt i vår nya musikmaskin. Och julen är nerpackad. Även den vackra silvergranen. Och saker har hänt. Jag har landat men vet inte riktigt om jag är hemma. I mig själv. Ännu. Lite svårmodig för att en god vän till barnen dött i en skidolycka. Det där man värjer sig för i tanken. Men som kan gnaga hårt. Och som ändå händer. Ibland. Blek till mods över att en kvinna på mitt jobb blivit mördad. Mördad! Och hur konstigt livet ter sig ibland. Och jag då. Tja, jag sitter här solbränd och lite trött. Med famnen full av semester. Fortfarande. Och jag vet inte riktigt hur det blev så men jag och D kände det som vi var på smekmånad. Ni vet, den innerliga självklara kärleken och allt var vackert. Och i vårt bleka land när vi landar, rosa gryning och en bil som vi nästan inte kommer in i för att isen gjort ett rejält arbete, då ramlar vardagen igenom en skärva av alltihopa. Och jag tänker på allt och ingenting. Och jag vet inte riktigt var jag befinner mig själv. Jag är glad, men vet att ena dottern och sonen gråtit stora tårar som droppat längs halsen och jag var inte här och tröstade. Det skaver lite. Men vem är jag att tro att jag alltid ska vara till hands? När det händer. Om det händer... Och kvinnan på mitt arbete, henne känner jag lite flyktigt och ändå blir man så satans berörd. Förstås! Jag är ju ingen sten. Har småpratat med henne ibland och nu är hon i en annan dimension. Tänder ljus för henne. Hjärtat klappar extra hårt och man undrar hur tillvaron kan bli för hennes familj. Och att jag ändå får njuta av min resa. Och jag har samlat ord. Vackra vändningar. Jag ville dela med er. Annat kom emellan. Jag skriver om INDIEN en annan dag. Nu får jag vänta in min själ så kropp och ande har allt på plats. Innan. Innan yogan gör sig påmind. Nu vilar jag och försöker smälta att det alltid finns svart och vitt i tillvaron. ALLTID. Men ändå, mina vänner, jag är tillbaka och jag hoppas ni inte tröttnat för att jag gjort det längsta blogguppehållet hittills.

Egen bild.