Skillnad

Skillnaden. Att ge sig själv rymd inombords. Lite vemod. Milt väder. Grann höst med låg sol och vingliga löv. Och allt kommer ifatt. Som det ska. Den mjuka kropp jag hade i helgen på kursen, den har blivit som en pinne. En kratta. Hur är det möjligt tänkte jag imorse, att det kan skilja så? I samma kropp... fast jag vet att det växlar blir jag ändå förbluffad. Över skillnaden. Och jag går ett steg till och praktiserar den omvända andningen jag lärde mig i helgen och den mjukar upp mig. Den gör skillnad. Att precis innan uddiyana bandha dras in så släpps magen ut lite grann och när väl uddiyanan sedan dras in kommer man djupare. Stor skillnad. Frihet. Och jag fokuserar på mitt centrum. Att armar och ben rör sig utifrån centrum, inte på egen hand. Om ni förstår? Att allt är en förlängning av centrum. Var det än sitter på kroppen. Det blir annorlunda. Och gör skillnad. Solen lyser och jag är trött. Allt har sin egen tid. Lyssnar på stillsam musik och känner att jag är i centrum. Skillnad.

Bilden av Leonarod da Vinci är lånad här www.cord.edu

Sorg

Avslutade en kurs igår kväll. En kurs jag hållit i sorgbearbetning över 8 veckor. Deltagarna har sakta men säkert arbetat sig igenom programmet. Man kan tycka att det låter snabbt. Man kan tänka att det låter för enkelt, själva metoden. Men faktum är att det fungerar. Det fungerar. Blir nästan förbluffad själv varje gång. Och mina egna relationer som jag arbetat med har gjort mig så mycket lättare och slätat ut min panna. Dragit ut taggtråden ur bröstet. Ju mer jobb man lägger in själv, ju bättre resultat. Ju ärligare mot sig själv, ju bättre resultat. Det handlar om att fullborda en relation. Man väljer själv den relation som fortfarande inte är hel och som ligger och skvalpar under ytan. Tänk att vi pratar så sällan om sorg i vårt samhälle! Det är nästan som att det är något tabu eller konstigt. Vi drabbas alla av förluster, så är livet. Men med ett verktyg kan man frigöra rymd inuti. Läka sig själv helt enkelt. Med en guide. Och jag ser de i deras ansikten efteråt. Lättnaden. Frihet. De vill vara tysta och bara åka hem. Fantastiskt. Vi har alla allt inom oss, jag är bergsäker på det. Vi behöver bara en liten push ibland, en hjälpande hand, en fungerande metod för att ta oss vidare. En deltagare uttryckte sin stora tacksamhet över att detta var möjligt. Att det går att läka sig själv. Faktiskt. Mirakel i vardagen. Sorgbearbetning.

Läs mer här http://www.stillastund.se/?page_id=8

Min glänta

Sitter i en glänta. Kan inte summera riktigt. Kan bara känna. Och det är gott. Gott nog. Yogakursen i helgen i London. Innehöll det jag önskat inombords. Och det var SÅ bra. Yoga på flera nivåer. Om ni förstår? Tycker att det är lite sorgligt ibland när vi har så bråttom i den här västliga världen med att allt inom yogan ska nagelfaras och förklaras anatomiskt från muskler, leder och senor till biomekanik och vad som händer exakt i en muskel eller led när vi lutar hit eller dit. Om jag får raljera lite? YOGANS anatomi skiljer sig väsentligt från hur vi benämner saker. Faktiskt. Nu har vi pratat marmapunkter, vindar, energikanaler, olika medvetandegrader i kroppen. Och inte ens då är vi i närheten av att sätta ord på det vi faktiskt känner. På vad som händer. Glimtarna jag får av hur djup yogans kunskap är och hur vi oftast bara surfar på ytan. Är det djupet som skrämmer? Vi tittade närmare på var vi andas i olika asanas. Kopplingarna mellan olika sinnen och kroppen. Kopplingarna mellan olika delar av vårt centrum till andra delar i kroppen. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen - utan en erfaren lärare är man utan riktning. Guidning behövs och när man hittar en sådan person som John Evans, ödmjuk och enormt kunnig då är det bara att ta emot. Flera rörelser jag gjort i minst 5 år fick andra betydelser när han visade på yin-yangkanalerna i kroppen och varför vi gör på ett visst sätt i en rörelse. Hans återkoppling till Zhander, som också är hans guru och vän, det blev vackert. Hur han flätade ihop orden från Z till sin egen kunskap och byggde på. Linjen från lärare till elev blev så tydlig. För mig kändes det som att ha gått i snårigt buskage en tid och så plötsligt komma till den där gläntan. Där det är ljust, vackert och lite magiskt. L och jag skrattade åt hur träningsvärken satte in redan lördag eftermiddag och vi småhaltade in på Camden street för att strosa i seconhandaffärer och ta en underbar fika på det eviga Breakfast Club. Och hur saker föll på plats inom mig. Varför jag yogar. Jag vet det! Och jag fick påfyllning. Och hans avslutningsord första dagen var som balsam - the stiff ones are the lucky ones - för vi som varit stela från början har direkt mött vårt motstånd och var vi behöver jobba. Och jag vet var jag ska jobba. Och jag såg och hörde allt jag längtat efter utan att kunna formulera mig. Visst är det härligt? Johns prat om "the abyss" avgrunden utan botten vi möter när vi står på kanten. På kanten till en svårighet eller ett växande. Att gå in i rädslan. Och i rädslan finns en större rädsla... ja jag vet! En del av er tycker att det blir så tungt och svårt. Men tänk om det är svårt? Och måste det vara tungt för att det är svårt? Nej! Är mitt svar på den frågan. MEN. Det är inget lättviktigt. Ingen gymnastik. Om man inte vet var man själv befinner sig i sin egen träning - då måste man hitta en guide. En guide som lotsar varligt men bestämt. Det kommer antagligen inte att se ut som det gör i tanken innan. MEN. Det behövs. Jag är gammalmodig, tror mest på guru-elevtanken. Och jag böjer stilla mitt huvud inför det som är större och för de som faktiskt kan mer än mig. MYCKET mer. Och jag tappar ändå inte fotfästet. Jag är där jag är. Jag gick inte under av självrannsakan över varför jag själv undervisar :) Jag har de elever som valt att komma till mig. Förmodligen är det så vist inrättat att vi får de elever vi behöver. Så tänker jag. Och mitt möte där i gläntan i helgen - det stärkte. Framför allt när John berättade att detta var hans farewell workshop - han kommer inte att ha fler yogakurser utan kommer att fokusera all tid på svärdskonsten som han också är så begåvad i. Sista kursen... och vi var där. Gläntan finns!

Inte bara afternoon tea på Browns hotel...

Inte bara. Inte bara yoga. Utan London. Inte bara vila. Utan NÖJE. Inte bara semester. Utan UMGÅS MED MIN DOTTER. Efter trassel som jag själv stått för till 100 % med ett borttappat alldeles nytt pass så sitter jag här med ett rosa provisoriskt pass som räcker för en resa. EN resa. Men det är ju det jag gör nu :) En resa. Till London. Jag kan nästan inte vänta till imorgon. Och jag lämnar datorn hemma. Och jag ska inte gå på något internetkafé. För att jag vill ta en paus från det också. Uppleva kort och gott. IRL... Och jag återvänder hit. Så klart! Och då ska jag berätta om yogan och det andra :) Må så gott

Bara vara

Så tydligt. Att vi har gått in i vatta tiden på året. Och jag som är där i min ålder också, jag vill bara ta det lugnt. Krypa ihop. Bli varm. Och min yoga, jag kämpar. Jag går upp, jag gör. Och jag fokuserar. Men det vill sig inte riktigt. Att åka till London på torsdag - det blir en utmaning! Och något jag behöver just nu. Fram tills dess - tar det lugnt med mig själv. Jag gör mina egna asanas, som mest handlar om vridningar. Och jag förkortar min serie. En slags otålighet kombinerad med trötthet. Svårt att beskriva. Där är jag. Och frosten på taken har precis börjat droppar ner på trottoarerna. Det är grått. Som sammet. Borde vara vilsamt. Jag försöker observera min egen otålighet. Och bara vara...

Förströdd men med vänner

Fikar med en vän. Pratar länge. Just nu har jag inte tid för så mycket sådant i mitt liv. Men därför blir det desto viktigare att det blir av ibland. AG har varit i London och gått en workshop, jag blir så inspirerad. Sugen på att gå kurs hela tiden. Nästan... Men jag vet att det är här hemma i vardagen som allt ska omsättas som man lärt sig. Är mest förströdd i min yoga de här dagarna. Kanske kommer det sig av att jag är så väldigt fokuserad de kvällar jag undervisar och att förkylningen inte helt har släppt? Vad det än är, bara att ta emot. Försöker se det lite ovanifrån och få ett annat perspektiv. Inte döma. Bara titta. Och jag ser att det inte är så konstigt att jag är trött. Jag jobbar heltid. Sedan jobbar jag deltid med mitt eget. Det får vara så, det ser ut så nu. Jag öppnar min mailbox, känner mig nästan lite låg och där skimrar ett mail från en bloggvän. Så oväntat! Jag blir glad ända ner i tårna och känner att vänner är livet. Vänner som man aldrig sett men likafullt har blivit vänner. Och det vänder. Solen lyser faktiskt där ute och jag är uppe i min egen tid. De andra sover. Jag har en hel blänkande dag framför mig. Där ska mitt fokus ligga. Att bara följa med och vara. Skön söndag mina vänner!

Bilden på mandalan är lånad från Wikipedia

Allt vatten som finns

Tänk dig. Att hela din dag går åt till att hämta vatten. Bara tänk dig det. En liten stund. Och känn sen hur otroligt priviligierad du är som faktiskt har det. Och jag är. Vi alla som har. Rent. Vatten. Rakt ut i kranen. Rakt ut i badkaret. Spolvattnet är lika rent som det vi dricker.... Något är knasigt där. Vi vill ha vatten som är smaksatt...Med bubblor. Utan bubblor. Vatten - världens bästa törstsläckare. Och klart källvatten, finns inget godare. Älskar vatten. Det gör förmodligen också alla de som får kämpa hela tiden för att få vattnet... En svindlande tanke är att allt vatten som finns är allt vatten som finns. Att kretsloppet är totalt. Det regnar, marken suger upp det, grundvattnet fylls på och vi får det i våra ledningar. Och vi smaksätter. Vi väljer bort. Dricker allt annat. Men vi duschar gärna och ofta i ett land som inte har några begränsningar för vattenförbrukning. Visst är det viktigt att känna tacksamhet för att vattnet är vårt? Och att vi hjälper de som inte har. Rent. Vatten.

Idag är det är det Blog Action Day 2010 som i år fokuserar på VATTEN

http://www.actionaid.se/omraden/afrika/uganda/vattenprojekt-uganda/

Utmaning

Skriver om platåer, skriver om drama. Vad är det jag vill? I helgens milda höst har jag kokat ner det till vad det handlar om för mig - en utmaning. Nu. I yogan. Behöver jag. Hittar en helgkurs i London för en av de lärare jag respekterar mest inom Shadowyogan, John Evans. 21 oktober åker jag dit! Till London. Med L, min dotter. Lite semester och kvalitetstid. Men också yoga. För en lärare. En lärares skarpsinne och ögon. Jag behöver det. Att bli sedd. Men också för att gå vidare. Att bli bekväm i yogan - vill jag inte. Missförstå mig rätt. Hör människor prata om att yogan är någon slag tillflykt. En glädje där inget är svårt. Blir inte glädje för mig på det viset. Jag behöver utmaning. Och jag tror att utan att förflytta våra gränser - ingen andlig utveckling. I bekvämlighetszonen - ingen utveckling. Svårt men egentligen enkelt. Vad det än handlar om. Om vi hela tiden befinner oss där det inte är svårt på något vis - hur utvecklas vi då? I min värld, behöver vi utmaningar. Ha det lite tufft. Ibland. När någon håller oss i en asana som vi absolut inte vill stanna i. Eller påpekar det som är dolt för oss. För mig är det övermäktigt att hålla mig själv kvar i det som skaver. Jag är inte där. Behöver någons blick. Som jag litar på. Som jag vet kan hur mycket som helst som jag själv inte kan. Så jag skaffar mig en utmaning. Nu är jag där.

Platå

Grand Canyon. Har aldrig varit där. Skulle vilja åka dit en dag. Med enorma bergsformationer och platåer. Canyons. Och jag är i mitt inre redan där. På en platå. En lagom hög platå. Där står jag nu. Tittar ut lite. Tittar bakåt lite. Men mest framåt. Och ser andra platåer. Höga höjder. Och tänker att det ger mig yrsel. Men om jag vill. Då tar jag mig dit. Tänker på Zhanders inledningsprat på kursen i maj. Om mål. Om var vi själva befinner oss i yogan. Och vart vi önskar och tänker att den ska ta oss. Om vikten av att sätta upp mål. I yogan. Inget mål är fel. Men viktigt att veta vad man själv vill med sin egen yoga. Vilka mål man faktiskt har. Uttala dem. Och jag gör det. Sätter upp mina mål. Mina personliga, privata mål. Och det svindlar. Men jag vet att det är viktigt. Och den där platån där jag står. Den är inte vinglig. Den är stadig. Den är inte skrämmande. Den är ok. Mer än så faktiskt. Den ger mig en bas. Att stå på. Även om vinden är stark så står jag där. Jag. I min yoga. Och även om jag är förkyld just nu så är det bara en stilla krusning på ett stadigt berg. Mina vingliga ben. Min svårighet med balansövningar - helt överkomligt :) Och jag står där. Ensam utan att vara övergiven. För runtom står det fler. Och platåerna kommer ibland och då behöver vi stanna där. Tills vi tar oss vidare. Målet i sikte. Inte oöverstigligt, men ändå långt långt fram. Viktigt att uttala för sig själv. Se det. Ha det inuti. I vardagens träning. Men nu vilar jag lite på en platå. Var är du?

Förströdd

Så slog den ner i mig. Längtan. Efter semester. Efter sommar. Jag som alltid berättar om hur skön jag tycker att hösten är - jag surfar runt på resesajter och längtar längtar längtar. Till vila och värme. Men när jag ser bilderna vet jag inte...Är det det? Halsen skrovlig. Yogan i bakgrunden. Min egen alltså :) När jag undervisar är jag helt i det jag gör och det är fint. Och som jag vill. Men sen...sommarens korta semester och lite förkylningar här och där, allt bleknar och jag vill tvärtom. Det är en konstig tid. Oreda i riksdagen. Katastrof i Pakistan. Och jag lite trött och tvär. Försöker se nivåerna i livet. Men det är suddigt. Som om jag behövde glasögon men inte kan hitta dem. Som om jag pratar ett språk med en lite annorlunda dialekt. Längtan efter något. Längtan efter Indien? Få drunkna i folkvimlet och färgerna. Leenden som inte har en dold agena. Tingeltangel och sol. Templets eviga mässande. Kanske är det det? Ett tempel. Att gå till. Utan att förrätta någon ceremoni. Bara sitta. Ta in lugnet och vara. Eller nej...inte riktigt det heller. Ulf Lundell sjöng på 80-talet att man kallar det längtan men inget vet vad det är. Det sammanfattar mig. Just nu. Ett slags kliande inuti. En växtvärk i sinnet. Böcker hjälper inte. Filmer hjälper inte. Vad är det som vill ut? Vad finns därinne inuti? Nej. Jag mår inte dåligt. Är bara i ett mellanläge där jag inte vet. ÄR. Ovant för mig. Har alltid vetat. ALLTID. Vad jag vill. Vad jag tänker. Hur jag tycker. Och nu...som sand mellan fingrarna. Ovan. Förströdd. Försöker att inte sätta etiketter på det hela. MEN. Jag vet inte. Så ovant. Känner du också så ibland?

Vit pion

Te. Jag dricker te. Men på ett annat sätt. Inte te som te istället för kaffe. Inte te för att jag äälskar det. Nej. Jag dricker te som te i medicin. Min TCM läkare (Traditional Chinese Medicin) har 200 tekannor!! Och mer än 100 sorters te. När man kommer till honom får man ibland en kopp te. Exakt anpassat för just mig. I rätt tekanna dessutom :) Jag dricker te som syftar till att stärka jordelementet i min kropp. Jag får ett stort paket te av honom när jag går. Vilken present! Jag dricker vit pion. Lär mig ritualen kring hur jag ska koka det och sila och dricka. Jag mår fint av det. Lugn :) Smakar inte mycket och doftar inte alls av pion. Tyärr! Men gör gott. Tänk dig morgondagens vårdcentral - du kommer in till en lugn plats. Du får te anpassat för dig. Du väntar och känner lugnet. Vilken start det skulle vara. En dag i city. Jag köper en ny liten tekanna. För mitt vitapionte. Och jag kokar. Dricker. Solen värmer som ett honungsfärgat filter. Läkandet kan se ut precis så här. Te!

Drama

Dimma. Kallt. Lite mörkare men ändå grönt. Märklig känsla när jag kliver utanför dörren. På andra sidan jorden är det kväll och i Ecuador råder undantagstillstånd nu. Det har varit våldsamma protester. Från poliser mot militärer. Och jag ser presidenten hålla tal till en uppskruvad folkmassa. Han blottar halsen, skriker - skjut mig då! Mörda mig. Ni fega uslingar. Drama. Ibland kan jag känna att det där dramat tilltalar mig. Nej! Naturligtvis inte våldet. Men det här att vara så känslosam. Tänk er Reinfeldt skrika det... nej, det går inte ihop med vårt kynne. Kanske är det lika bra det. Men det här som Gardell fångar i Mellanmjölkens land. Det här som välvilligt kan kallas balans, men som lite mer kritiskt kan kallas feghet. Kanske? Vem vet? Mitt morgonpass är trögt. Som sirap. Som något tungflytande. Men jag gör. Vet att det vänder. Men mitt i den där segheten, trögheten och mesigheten önskar jag mig drama. Missförstå mig rätt! Att något revolutionerande ska inträffa på min yogamatta som är uppiggande orange. Att kroppen ska göra något helt oväntat. Vika ihop sig till en liten boll , sträcka ut sig totalt i upavistha konasana och lägga hakan i golvet och överraska mig. Men det händer inte... jag strävar på och dramat för dagen får helt enkelt bli att jag gjorde. Trots våldsamma protester i mitt sinne :)

Bilderna visar Emma Balnaves i upavistha konasana