Natt-tankar

Ibland behöver man släppa taget om sin träning. Helt och hållet. Tror jag. Nu. Just nu är jag där. När kroppen är för trött och allt blir som ett malande. Och då menar jag bara den fysiska delen. All yoga som handlar om det andra som inte är asanas. D:s och mitt mantra - to be good and do good - allt detta pågår ju hela tiden. Så varför denna besatthet av fysisk träning?
Vaknar med näsblod mitt i natten. Det är grått ljus i rummet och trots att jag vet att det är natt så känns det som eftermiddag. Blir inte rädd men undrande, väcker D. Som Tove Jansson säger - om natten vill man vara två eftersom allt det mörka är mycket hemskare då! Vi sitter uppe ett par timmar. Pratar om livet. Om yogan. Om allt som ryms i detta. För mig är det samma sak, för D - inte riktigt. Men alla har sin väg att gå. SIN yoga. Utan att vilja förminska eller förringa yogans effekter så finns ändå en tanke inom mig - man kanske hittar dit i alla fall? Kanske knyter man ihop sina olika delar, det fysiska med det andliga med det mentala ändå? Tänk om yogan är en omväg för någon? Eller rättare sagt, kanske man yogar på olika vis? Med olika delar? För den som är utan blockeringar i sitt energiflöde? Visst måste det vara möjligt? Som hittar en annan väg? Själv kan jag inte tänka mig att inte träna - men det betyder väl inget mer än just det? För just mig? Vill försöka tänka vidare utan att tappa bort mig själv eller trampa på någon annans tankar och åsikter. I Frankrike på kursen för Z förra sommaren sa han "Forget big fancy asanas, everything is in the small movements. Everything is in your hands and feet". Och om man är utan blockeringar, tja då behövs inte ett svettigt långt yogapass :) Då kan man sitta där och andas sig igenom sin kropp. Bit för bit. Använda händer och fötter i vackra välavvägda rörelser. Mmmm. Dit är det långt! För mig.