Ensam är stark

Efter en dags paus med träningen så längtade jag till mattan imorse. Hoppade upp och gjorde mitt pass. Nu när jag under två månaders tid har tränat exakt samma lilla serie med mina asanas efteråt så har jag genomgått flera stadier. Jag har gått från att tycka att det är perfekt till uttråkad, har känt mig ensam - tvivlat på att jag ska klara mig utan en gruppträning varje vecka, varit utled och känt mig oengagerad. Men min styrka är min envishet! Har ändå gjort det, försökt vara närvarande och gjort det jag ska. Vad har då hänt under den förhållandevis korta perioden som två månader är? Tja, jag har landat inuti, detta är vad jag gör och som gör mig gott. Mina ben är mycket starkare och jag orkar mycket mer. Lägger märke till detaljer i övningarna, använder hela mig. Blivit bättre på att fokusera och imorse kom glädjen. Den äkta glädjen! Den underbara känslan - jag gör det som är bra för mig! Och det är lika mycket den inre kroppen som blir stark som den yttre. Jag längtar inte efter att träna i grupp längre, jag vill inte det! Den insikten kom som en överraskning idag. Tänk att Z visste det hela tiden... Visst vill jag gå kurser och självklart behöver jag det. Ibland. Allt finns ju kvar att lära! Tror att det mesta handlar om att finna sig tillrätta med sig själv. På sin egen matta. Med sin egen kropp. Utan att någon tittar eller bedömer. Jag gör det för mig. För min alldeles egna skull. Och ur detta egna kommer styrkan. Vi lever i ett samhälle där mycket handlar om prestation och bedömning. Tror inte att yogavärlden är utan den delen. Därför måste man återerövra sig själv. Att göra saker för sin egen del och inte snegla på andra. Tror att gruppträningen kan vara jätteviktig i början av sitt yogautövande men för att gå vidare behöver man hitta sin alldeles egna träning. Som Z sa i USA för tre år sen; you are born alone, you die alone and you practice your yoga alone. Tyckte det lät så hårt när han sa det. Nu tror jag att jag förstår!