Det man inte gör

Läser i morgontidningen om Augustin Erbas roman "Ensamhetens broar". Den handlar om civilkurage enligt honom själv. När jag läser recensionen blir jag både avskräckt att läsa den och sugen :) Han verkar ha fångat det vankelmod många människor dras ned i när man "tvingas" tycka något. Har ingen aning om det är ett typiskt svenskt drag att vara feg. Många tycker att om jag säger inget så har jag inte valt, t ex i situationer där man egentligen borde höja sin röst. Rasistiska skämt på fikat. Till exempel. MEN det kan ju vara något så enkelt som att våga fråga någon något. Så man väljer att inte säga något, men i den situationen finns faktiskt ett val. ETT VAL. Ibland har jag sagt något när det varit knäpptyst, när jag jobbade på kyrkan för ett tag sedan och någon sa "negerboll" och skämtade. Frös till is. Men sa i alla fall att jag inte var bekväm. I de mesta otippade sammanhang hör man otrevligheter. Eller inget alls. Vilket jag tycker är värre. För om ingen säger något blir det svårt att bemöta. Vad säger man då?
Z pratar mycket om att fånga det som man inte gör i yogan. Där finns utmaningen. Vad är förbisett? Nog går det att överföra till vardagliga situationer? Allt man inte gör. Kanske inte frågar den som gjort något man själv velat göra. Avundsjuka? I yogasammanhang kan jag ibland känna konkurrens och tävling under ytan. Men om vi aldrig pratar om det - finns det inte då? För mig är det precis tvärtom - det stannar inombords om man inte tar upp det till ytan. Inte behöver vi vara rädda för varandra?! Tyck till! Våga fråga! Låt oss vara lite mer kommunikativa och inte så fega.