Kan man jämföra olika yogastilar? Jag vet inte. Jag tänker att det är omöjligt. Tänker att alla vägar bär till samma mål. Och olika människor passar för olika sätt att hantera sin kropp, själ och ande. Och vad som är min största övertygelse efter healing-sound-kursen är att jag verkligen älskar min yoga. Min Shadowyoga. Och att andra människor känner samma för sin yoga. Förstås.
Och man måste absolut inte jämföra. Men några reflektioner vill jag ändå våga mig på. Jag förstår att KY är så pass populärt som det är för musiken, mantran och chanterna som är så integrerat i den formen. Det var till och med flera lärare som sa på min kurs att de aldrig hade det tyst under ett yogapass... De letade ständigt ny musik som skulle finnas i bakgrunden och nya mantran att dela med sina grupper. Det gjorde mig lite häpen. För om man aldrig lyssnar på det som finns inuti utan musik utanför, har jag svårt att förstå hur man ska höra det som finns där. Att ha musik är mig främmande på det sättet. Däremot att avsluta med chanter, mantran och ljud av olika slag - det känns klockrent för mig. Flera sa också att deras elever främst kom för just musiken, inte för rörelserna. Det var också lite udda i mitt sätt att se på det hela. OBS! Jag säger inte att något är fel eller rätt, jag delar bara mina tankar om vad jag fick höra. Och det är klart att jag var nyfiken på hur det hela skulle vara. När jag stod och duschade kallt varje morgon klockan 06, hade jag trott att jag skulle få trängas vid duscharna. Men ingen gjorde kalla avrivningar. Det var bara i min fantasi tydligen som man gör det!
Andningen. Åh den djupa bukandningen med uddihyana bandha den lyste totalt med sin frånvaro. Däremot användes mula bandha flitigt, det så kallade rotlåset. Alla andades också in med ett näsljud som inte är en djup inanding (enligt Medveten Andning och Hathayoga). Inte konstigt heller att de blev törstiga för de andades väldigt ofta med öppen mun vilket gör att man förlorar 40 % av sin fuktighet i munnen. Eldandningen. Det var säkert 10 år sedan jag eldandades, så det tog en stund att hitta den. Men förstår fortfarande inte varför den ska göras i vissa positioner. Tänker att det vet de som gör den.
Ljuden. De stönade, suckade, gäspade högljutt och lät väldigt mycket. Förundrad hörde jag alla ljud runt mig. Själv är jag väldigt tyst.
Drickandet. De flesta drack under yogapasset. Vatten eller skvimpade med termosar.... Helt otänkbart i min yoga. Jag blir full i skratt om jag ens tänker tanken. För att inte tala om att komma ur rytmen.
Sittandet. Vi stod någon enstaka gång och skakade loss kroppen, annars satt vi hela tiden. Svårt att bygga en foundation, ett stabilt grundande från fötterna ner mot jorden och uppåt i benen när man sitter mesta tiden. Alla satt också uppallade med kuddar, filtar, bolstrar runt sig. Ingen annan satt rakt ned på sina sittben. Det gör ju att man tippar fram sitt bäcken. För mig är det en paradox. Om man ska sitta så mycket som de faktiskt gör kan jag inte förstå att man inte tränar det ordentligt först. Att klara av att sitta rakt ned på rumpan utan stöd, att ha en rak rygg och stabil core som inte kollapsar. Lite som att hoppa över ett steg i min värld. Tänker också på min lärare som blir 70 år i år och som utan problem sitter i swastikasana i timmar, med rak rygg och stabil kropp utan att någonsin rasa eller bli stel. Där energierna flyter fritt. Själv brukar jag vara helt ledbruten efter att ha suttit i tre timmar på en lektion, utan att röra mig. Men faktum är att det går bättre och bättre. Jag har själv haft många elever, som knappt kan vara stilla några minuter utan att byta ställning. Då måste man börja med just det som jag ser det. Och om kroppen har hårt underlag blir den mjuk och vice versa. Sover
du till exempel i en mjuk säng blir du stel och tvärtom. Inte direkt
konstigt när man tänker på det.
Det individuella. Alla gör sin yoga i sin takt. Alla blundar. Ingen hänger ihop som i min yoga när man andas tillsammans och gör rörelserna synkronicerade med andetaget och med varandra. Det är en riktig win-win situation som uppstår då. Men för många är det säkert befriande att blunda. Att inte se någon annan och inte trilla i fällan av att jämföra sig. Det är bra. I min yoga är ögonen öppna, men oseende. Det vill säga man tittar inåt trots att ögonen är öppna. Det är lite svårare än att bara blunda, men ger samma effekt men du ser samtidigt i någon slags ögonvrå när man rör sig åt olika håll tillsammans.
Musiken. Åh här är det jättestora pluset. Alla mantran, all chanting - det är gudomligt. Och det är just det här som jag vill börja använda. Och vill man inte använda sikhiska mantran, som främst är KY så finns det många vackra inom buddismen och hinduismen också. Eller också använder man bara rakt av de man vill sjunga. Helt enkelt.
Tänk så skönt det är när vi alla hittar till det som känns som just vår yoga!
