söndag 30 december 2018

Mitahara - the controlled intake of pure food

Tidigare har jag skrivit en slags årskrönika den här dagen, i min blogg. Men bloggen är ju inte som den varit, ändå är det skönt att ha den, att tassa in och skriva när andan faller på och när över 300 har läst mitt förra inlägg så känns det ändå att det inte är förgäves. Gott så. Och tack.
   Mitt 2018 har varit ett år fyllt av att släppa taget. Om föreställningar, om saker jag tror att jag måste och om min oro. Min oro som jag vet att jag har för att jag är vata-dominant vilket gör att jag har mycket rörelse i mig, vinden som kan dra igång på en sekund. Jag vet också att en stark struktur med vanor kring mat och sömn är en del av lösningen, det som jag minst av allt vill ha är rutiner men som jag behöver då det blåser som mest inombords. Nå. Jag jobbar aktivt med det hela. Jag grundar med min yoga och håller mig mer och mer strikt kring min mat.
   Inom Hathayogan är en av de viktiga principerna Mitahara, the controlled intake of pure food, och det är vad jag byggt min kost på det här året. Det har rent konkret inneburit att  äta så rent det går, laga mat från grunden och att ta bort ännu mer av kolhydrater. Ju mer jag tar bort, ju bättre mår jag. Har läst säkert hundratals berättelser om hur människor läkt sina inflammatoriska, autoimmuna sjukdomar på samma sätt - hur kontroversiellt det än ter sig för andra. Tvärt emot vad vi blivit lärda. Jag tror idag, med pengarna som styr i stor skala och med så mycket fake news och manipulerade forskningrapporter att man måste hitta sitt eget. Att man alltså kan läsa allting för och emot. Men vad funkar för mig? Hur mår jag på det jag äter?  Och när man börjar dra på sig sjukdomar, symtom, problem i kroppen måste våga ställa sig sin egen fråga - mår jag bra på det jag äter? Hur politiskt korrekt det än kan te sig i de val man gör för stunden. Vi är alla ansvariga för vår kropp.
   Men food/mat är inte bara det vi äter och dricker. Det är ju också vad vi konsumerar på andra sätt. Vad lyssnar vi på? Vad läser vi? Vad ser vi på? För min del handlar det om att jag slutat se på nyheter. Händer något stort i världen får jag ändå veta det. Jag är sparsam i mina sociala kanaler och jag har avföljt flera som jag aldrig trodde jag skulle sluta följa. Helt enkelt för att de tar mer än de ger. För mig. Så kallade hälsoprofiler har visat sig vara precis tvärtom i mina ögon och då är beslutet lätt att ta. Jag följer de jag inspireras av, de som inte predikar utan som är goda exempel i sig själva. Jag har haft en period av tystnad. Jag är tyst. Ofta ensam hemma. Jag bara är. Som i ett slags meditativt tillstånd som inte kräver men som ger. Och inte en enda podd har jag haft lust att lyssna på. Idag när varenda människa verkar ha en podd lockar det inte mig.
    Jag har läst mindre än någonsin, har tidigare nästan ätit böcker men har börjat sålla friskt. Gillar jag inte det jag läser slutar jag. Och det är få som håller måttet i mina ögon. Läser fortfarande kriminalromaner trots allt, men de måste hålla hela vägen. Läser dem mest för att de speglar vårt samhälle. Hur otrolig en historia än verkar så måste den hålla ihop. Det avgör allt för mig.
  Samma med det jag tittar på. Vi har haft en period av att se på filmer producerade i Asien, filmer som behandlar aktuella ämnen men från en helt annan synvinkel. (Sa jag att jag längtar till Indien?!) Det har gett något, även om de varit våldsamma. Visste du till exempel att den enskilt största evakueringen av människor skedde under Kuwaitkriget? En indisk affärsman lyckades evakuera
170 000 indier från Kuwait till Indien. En helt otrolig historia som vi aldrig hade hört talas om innan.
   Med det sagt. Jag fortsätter att skala ned. Har inga terminskurser inplanerade i min yoga. Kanske blir det någon workshop, kanske andra former. Jag väntar in mig och känner befrielsen av att slippa marknadsföringen. Och jag känner mig som jag äntligen hittat min början till yoga. Efter 18 år av practice och otaliga kurser känns det äntligen så. Jag kan börja skrapa lite mer än bara på ytan av det som kallas yoga. Det stora ordlösa. Och jag är tacksam;
  • För yogan, för mina lärare som är facklorna i mörkret och som fått mig att hitta min inre guide.  
  • Jag är tacksam för min familj och all kärlek. 
  • Jag är tacksam för min kropp som troget bär mig och som kommer igen efter varje bakslag. 

Önskar dig ett Gott Slut och en riktigt fin början på Det Nya Året !

onsdag 26 december 2018

Saknaden av det som kunde ha varit

Dagen före julafton åker vi till min svärmor, mannen och jag. Hon är 86 år och har liksom helt slutat att fira med oss, hon har inte lust, tycker det är besvärligt. Men hon är inte bitter eller så, har liksom bara skalat ned sin värld. Men julpyntet och julgardinerna hänger uppe. Nåväl. Vi far genom ett otroligt vacker vinterlandskap och det är skönt att ses. Vi kommer med blommor och choklad och hon är nöjd. Vi dricker kaffe. Äter toscakaka och far sedan hem. Och där någonstans så förändras min sinnesstämning. Vi kommer hem och jag känner stöten av saknad rakt in i bröstet, som om den var fysisk. Som om någon slog mig rakt i bröstkorgen. Jag tappar andan av saknad. Saknaden av vad som skulle ha kunnat vara om jag hade fått ha mina föräldrar i livet, åtminstone en av dem. Ja, jag köpslår om det som ändå inte går.
   Jag tassar uppför trappen och lägger mig i soffan och låter den vräka sig ut. Den där osnygga våldsamma saknaden som jag trodde jag var klar med. Liksom. Men den överrumplar mig. De fattas mig helt enkelt. Vid jul blir det alltid mer kännbart. Kanske för att jag älskar julen, den varma, doftrika och generösa julen som jag känner från min barndom. Det var mycket som inte vara bra när jag växte upp, men julen var alltid fin. Och jag vill vara liten. Jag vill vara den som andra kan prata om hur jag var när jag växte upp. Men det finns ingen i mitt liv som kan göra det längre. Kanske låter det patetiskt men det är så det är. Jag är stor och stark för det mesta. Tröstar nära och de som inte är så nära. Har en slags magnet för människor som mår dåligt. Kanske upprepar jag bara mönster? Men nu i soffan när mörkret flyter ut som en svart filt så är det som ett hål i min mage. Jag vill också ha min mamma!
   Jag gråter länge. Jag vet att jag måste släppa taget om taggen som gör ont. Och varje gång gör jag faktiskt det. Och sorgerna jag bearbetat - det är inte de som kommer utan saknaden av vad som skulle kunna ha varit. Om. Om. Om. Kanske är det mänskligt att längta efter sin mamma, sin pappa, hela livet. Jag vet inte. Men jag känner mig så liten och sårbar. Så jag låter vågen skölja med mig. Och till slut tar den slut, gråten. Och jag vet att jag mår bra imorgon. Men stunden den känns så långt från jul och frid man kan komma.

Känner du igen det jag försöker säga? Saknaden?