Ingen genväg

Studentexamen hemma hos oss igår. Ojojoj, känslomässig berg-och dalbana. Förväntningar, förhoppningar, vackra kläder och nytuslagna blommor. Tränade på morgonen, rasade ner i en känslomässig dal. Nej! Inte idag! Vill inte! Storgrät efter passet, vet att min sorg, vad den nu än bottnar i, sitter i höger höft och höger sida. Känns nästan som en tyngd. Aldrig känt något liknande. Släpper lite av den varje gång jag övermannas av lessenhet. Kroppen kommunicerar med mig, hur många år som jag inte lyssnat - det vill jag inte ens tänka på :) inte nu när jag faktiskt "hör" saker. Jag gråter och gråter och så - är det över! Klär mig fin i min nya 50-talsklänning och plötsligt är jag lätt igen...Vi firar och njuter, stolthet och vemod. Sista ungen tar sin examen och livet går vidare. Sommaren på väg, barnen vuxna och jag, ja jag har D och jag har framför allt mig själv. Min yoga lyfter mig via det jobbiga till det lätta. Men genvägen, den existerar inte.