tisdag 16 april 2019

Allt utom enkelt

När det är tufft i yogan och det känns som jag bara står på samma ställe eller till och med går bakåt så måste jag hitta något att förankra mig med. Som ett rep som förtöjer mig mot marken men som också flyger vidare och högre. Som en drake skulle man kunna säga. Det som inspirerar mig allra mest är när människor delar vad de har att hantera i sin yoga. Och då menar jag verkligen delar. Det krävs mod att visa sin litenhet och skröplighet inför andra. Inte bara att ojoj jag kommer inte upp på morgonen men det ordnar sig, bara keep up.  Även om de dagarna också får finnas. Men det andra, svårare. Om ni förstår? När man delar det som sker djupare än dagsformen. Just därför är det så stort när någon gör det. Just nu har jag en vilsenhet i min yoga jag aldrig tidigare har känt. Som om något slagit undan benen på mig och jag tänker för mycket. Tänker på hur jag ska förändra det istället för att bara försöka släppa taget. Kanske ligger det inte ens i att släppa taget alls? Kanske ligger det i att stanna och acceptera. Acceptera det som är helt enkelt. Helt enkelt. Men det är ju precis allt utom enkelt.
   Just nu tänker jag mycket på Billy, en man jag träffat på kurserna i Australien. Han är 70 år och har gjort sin yoga för samma lärare som jag, i 30 år. Billy har varit med i ett krig och blivit skadad och hoptryckt i hela sin ryggrad av att hoppa från en brinnande helikopter rakt ner i djungeln och där fått en tjock gren rakt igenom kroppen samtidigt som han skjuter med sitt vapen.  Det här är ju ingen vanlig man, ingen vanlig historia men ändock delar vi så otroligt mycket i vår yoga. Han är så stel. SÅ STEL. Det mesta som lärs ut på kurserna kan han inte göra. Men han gör. Han gör det som han har fått och som gagnar honom. Och han är alltid glad. När hans smala seniga kropp, hans varma ögon och hans oefterhärmliga basröst kliver in i rummet känner jag mig också glad. Glad för att återse honom. Glad för att vi just nu delar samma överdrivna stelhet och samma asanas. Kanske träffas vi aldrig mer igen. Förmodligen inte. Och ändå är han så närvarande när jag kliver in i mitt motstånd och svårighet och bara är.

Jobbar vidare på att stanna och acceptera.

Filmklippet kommer från Ido Portals Instagramkonto. En av hans lärare är David Malka, en Shadowyogalärare som jag också haft förmånen att träffa många gånger och blivit korrigerad av. David är så otroligt klok. Men  tyvärr får jag inte klippet att fungera, du måste själv gå in på på IG och söka upp portal.ido  Sorry för det men gör dig omaket, du blir inte besviken!

fredag 12 april 2019

Energi och ålder

Jag har länge tänkt på det här med energi kopplat till ålder. Jag kan nästan inte förstå hur mycket energi och kraft jag haft tidigare. Inom ayurvedan kopplar man även ålder till olika doshors dominans. Till exempel är vi i Kapha när vi föds och är man dessutom dominant i den doshan så kan man bli lite långsam och sävlig. Vi befinner oss i den doshan fram till 30 års ålder då pittan, elden är den drivande doshan, är man då dominant i den så blir det full fart för att uttrycka det milt. Den varar ungefär fram till 60 års ålder och sedan kommer vatan, vinden, rörelsen i kropp och tanke i dominans. Och vid 90 års ålder för den som lever länge blir det en ännu mer dominant Vata, very Vata, som de sa i Indien, som dominerar. Och det påverkar både sömn och mat, känner du någon riktigt gammal människa så kanske de har svårt med sömnen och att äta regelbundet. Mycket går att härleda till det här.
   Jag som är vata-pitta dominant har haft full fart i mitt liv. När jag var i 40 års åldern och hade börjat plugga igen, så orkade jag vad som helst. Jag cyklade flera mil i veckan, hade barn som var 5, 8 och 17. Jag tränade och skrev uppsatser för brinnande livet. Men jag var aldrig trött. Därför kan det verkligen vara missvisande för mig själv att jämföra mig med den jag var då. Eller med någon 40-åring idag. Vi befinner oss helt enkelt på olika ställen rent energimässigt.
   Min lärare säger att förhoppningsvis har man inte krånglat till sitt system för mycket innan man är just 60 och kliver in i en annan energiform. För det är då som man "pay the price" för vad man gjort tidigare när en känt sig oövervinnerlig. Kanske hade jag mått bättre nu om jag hade saktat ned när jag brann för allt möjligt. Vem vet? Hursom, det är viktigt att hushålla med sin energi, vad man lägger den på och vad man prioriterar. Inte bara i jobb. Inte bara i studier. Utan också i det man matar sinnet med, böcker, sociala medier, tankar. Allt hänger ju ihop. Mat är så mycket mer än mat.
   Nu när jag är 64 så har jag till slut anammat det lugnare sättet i mitt liv. Helt enkelt för att jag inte orkar som jag gjorde. Och det är inte fel. Många stora yogaprofiler har också pratat om det som händer i deras kroppar efter 60 och till och med efter 70. Det är både hisnande och befriande att veta.
Mr Iyengar sa att vissa asanas förstod han först efter 70. Min lärare Shandor Remete, berättade på senaste kursen jag var på i Australien att det tog honom 40 (!!!) år av dagligt utövande av skulderstående, sarvangasana, innan han helt förstod den.

Nå ja, de här människorna har ju en egen division men det ger ändå fingervisningar om att vi dels behöver vara helt och fullt i den tid vi är i, i livet och att skynda långsamt är att vara snabb i slutänden.

måndag 8 april 2019

Våga vidare

Igår gjorde jag något utan nästan att tänka. Tog ett steg i en riktning jag egentligen bestämt tidigare inombords. Och plötsligt var det dags. Skrev en text om mobbningen jag blev utsatt för. Skickade den vidare. Och blir det något mer av det så lovar jag att tala om det. Efteråt kände jag mig nästan upprymd och sedan rädd. I den ordningen. Jag tittade på min man och sa gjorde jag just det här? Och sedan var jag förstås vaken halva natten med mina rullande tankar. Men jag ångrar inget. Jag försöker ta mig vidare framåt på det sätt som jag tycker mest om; att berätta. Att dela.
I helgen var jag och både såg Stina Wollters tavlor på Konsthallen i Katrineholm, lyssnade på hennes invigningstal och sedan en timmes författarmöte och så bonuset; Stina och hennes man Micke bjöd på några låtar från deras platta. OCH. Sedan fick jag min bok signerad och det var ett så otroligt varmt möte. Stina mötte precis alla och kramade om, tog selfiesar och gav av tid och värme. Vi har haft en del kontakt genom åren, hon har läst min bok och jag inser ju samtidigt att en person som hon, som alla vill ha en bit av, lätt får  lite för mycket av människor så jag visste inte om hon skulle komma ihåg mig. Men som hon gjorde! Hon for upp, kramade om och pussade mig och vi gjorde en liten plan för hösten!



Och med det i bröstkorgen så tog jag nästa steg på ett annat sätt igår kväll. Håll tummarna att det tar mig vidare!