onsdag 13 mars 2019

High as hope

Varit i Stockholm några dagar med min dotter. Badat på Sturebadet, fikat här och där, strosat på Fotografiska sent söndagkväll (tänk att de har öppet till klockan 23, älskar det!) men framför allt har vi varit på konsert. Jag fick äntligen uppleva Florence and The Machine live. Ett utsålt Globen och en stark förväntan i luften.
   Hon fullkomligt knockade mig med sin röst och sina proffsiga musiker. Jag har sett så många konserter, varit på så många spelningar men kan ärligt säga att det här var det bästa jag sett. Det var som en sällsam upplevelse av en magisk människa, en kvinna som sjunger med sådan power och där rösten har ett omfång från det djupa till det ljusa. Men framför allt är det vibratot, det slog an något i mig. Kände hjärtat öppnas och tårarna forsade. Av glädje. Av kärlek. Av sällsamhet. Aldrig upplevt något liknande. Florence är som ett väsen. Det kändes som hela stället vibrerade med henne. Hon fick alla att säga att de älskade varandra till sin granne, släppa sina telefoner och ha två händer i luften och sjunga med henne.
   Hon beskrivs ofta som flummig, newagig utöver sin musik. För mig var hon helt äkta. Jag kände att hon skapade en närhet till alla oss tusentals människor som var där. Hon var mjuk men stark. Hon påminde mig så mycket om en annan favorit, Patti Smith och jag hinner inte mer än tänka tanken så berättar hon om låten Patricia handlar om just Patti. Att de är som två sidor av samma mynt, två starka konstnärssjälar som bygger så mycket hopp via sin mjuka styrka. Inte heller konstigt att senaste albumet av Florence heter High as hope.

Inser hur många olika kvinnor jag har som förebilder. Inte minst inom musiken. Jag är fortfarande tagen av upplevelsen och den gav mig något ordlöst och viktigt. Golvad, knockad och tacksam.

torsdag 7 mars 2019

Det där med vänskap

Ett av mina mantran och som följt mig i många år är att allt har två sidor. Du förlorar något men du vinner också något. Faktiskt. Länge kände jag när min mamma dog att det verkligen inte fanns någon positiv del i att det hände. Men det gjorde det. Jag såg det bara inte. För där och då startade min resa till mig själv. Jag blev tvungen att undersöka vem jag är, varför jag gör som jag gör och vad det är jag egentligen vill. Det var en händelse jag inte kom undan helt enkelt. Och när jag tittar på stora händelser i mitt liv så har det stämt, det finns alltid en sida till av det som händer. Det kan vara så svårt att orka se det men tro mig, den andra sidan finns vad du än tror och vill.
   Därför har jag börjat träna mig själv i att se fördelen när något är jobbigt. Jag får leta ganska länge ibland men när jag hittar det, är det som att tillvaron snurrar ett varv och jag får ett nytt perspektiv. Jag tränar mig i att tänka så och det underlättar så otroligt mycket. Och vilken låt till att illustrera det hela är bättre än Both sides now, av fantastiska Joni Mitchell men här kan du höra The tallest man on earth sjunga den och förklara att det är den bästa låt som skrivits. Så det lite jobbiga och ledsamma jag befunnit mig i några dagar kring en vän, har visat mig styrkan hos en annan vän. Och att jag vet vad jag vill och framför allt vem jag vill vara vän med. När saker flyter upp till ytan. Helt enkelt.

But now my friends are acting strange
They shake their heads, they say I've changed
Well, somethings lost, but somethings gained
In living every day.




onsdag 6 mars 2019

Yogiskt

Många pratar om vad som är yogiskt och inte. Vad är det att vara yogisk? Vad betyder det ens? Kan det vara med det ordet som med själva yogans innebörd? Att alla lägger in sin egen betydelse och mening, oavsett vad det står för? För att vi  idag är så säkra på att vi kan kalla vad som helst för vad som helst? Att vi rör på kroppen på olika vis och vips har det växt upp en ny yogaform? Tja, vem vet vad som är vad egentligen. När det gäller att benämna saker som yogiska så handlar det för mig om att göra det bästa i varje situation. Att vara ärlig, att gå rakt fram och framför allt gå sin egen väg, utan att skada någon. På något sätt. Jag tänker också att det yogiska växer fram när man gör sin practice, varje dag. Varje dag. Att möta sig själv får en att se andra tydligare också. Ibland är det smärtsamt när människor man känt länge plötsligt visar något man innan varit blind för. Det har för mig själv varit det svåraste. Jag kan stå ut med att jag ser mina egna mönster och tillkortakommanden, att saker visar sig med naken skärpa. Men när jag också ser det i andra då faller mitt mod. Samtidigt förstår jag att vi alla har något att jobba med och ta oss vidare från. Det mänskliga. Det svåra.
   När man ihärdigt arbetar med sitt inre via det yttre så får småsaker i min vardag större betydelse. Att jag släpper aggressioner mot de som varit orättvisa, att jag också inser att jag själv är orättvis ibland. Att jag lämnar situationer runt mig så vackra de kan bli. Att jag alltid tar bort min kaffekopp när jag är på kafé, att jag bäddar min säng varje morgon att jag håller det rent och fint runt omkring mig. Småsaker, självklarheter i det lilla men det blir så mycket större när man ser den större bilden. Och framför allt kontinuiteten.
   Jag har mött en del elakheter i yogiska sammanhang, något jag trodde var en omöjlighet, det kändes som en paradox så i vanlig ordning har jag trott att jag gjort fel. Men har sedan insett att yogiska sammanhang inte är ett dugg bättre än andra sammanhang. Det vore förmätet att tro något sådant. Men när jag började med yoga trodde jag så mycket. Jag trodde att alla jobbade med sitt inre med sig själva. Hm. Inte riktigt så. Och vi är alla där vi är. Därför har det varit extra viktigt  här i bloggen att jag visar mina svackor och svagheter för att visa min mänsklighet men också vad jag jobbar med. Att jag är äkta, att jag inte skriver om det som inte finns för mig, att jag helt enkelt försöker leva yogiskt. I fred med mig själv. I fred med andra. Och tro mig, det räcker ganska långt även om det kräver något när man tar upp skuggorna i ljuset och ser dem pulvriseras. Man vet att man är på rätt väg när människor hör av sig och beskriver exakt samma sak inombords som jag just visat. Det blir en ensam väg om någon tror sig vara bättre än andra, tror sig kunna behandla andra respektlöst för att man anser sig vara mer. Men jag tror också på att what goes around comes around. Någonstans möter man det man utsätter någon för. Och om man då har satsat allt på att göra så gott man kan för andra, om man vågar visa sin svaghet, då blir man bekräftad och sedd. Då kommer det vackra till en.

Gräv där du står helt enkelt. Allt finns i vår vardag. Vår practice, vår miljö, våra relationer. Ingen glamour eller bliss kring det vardagsnära. Du behöver inte skriva böcker eller spela in filmer. Det räcker med att vara en god medmänniska. En yogisk person.