Åkte från fjällen i söndags. Tillsammans med många andra. Många barnfamiljer. Småbarnsföräldrar. Vi stannar i Mora och tänker ta en sallad och en kaffe på den där hamburgerrestaurangen vi stannar vid ibland när vi åker bil och vill att det ska gå fort. Det var väldigt många som hade samma tanke i Mora... Möts av ett slags kaos när vi kliver in som jag aldrig sett tidigare. Det är som en flod av människor, med små rännilar hit och dit bland borden av barn som böljar fram och tillbaka. Var kommer alla ifrån? Och hur många ungar har varje människa? Känns som alla har minst fem barn! Småbarnsföräldrar, vilka hjältar! Det märkliga i detta är att allt funkar! Lite Indien sådär i Mora ;) Alla väntar på sin tur. Köar för toa. En mamma tröstar och sjunger för sin baby när hon väntar på att det hett åtrådda toarummet med skötbord ska bli ledigt. Andra köar för servetter. Köar ännu mer för mat. För morötter i påsar. För att få hamburgare omstekta som är råa... Alla dessa jackor och mössor som ska av. Och på! Och stövlar som någon tröttnat på och hellre vill tassa runt i strumpor. Och jag vet att jag har glömt. Glömt hur det var. Så länge sen. Men jag gillar det jag ser. Det är bara en man som tappar fattningen, en solbränd stilig person med mintgrön tröja börjar bara skälla rakt ut - men hans fru säger bara TYST! Han har definitivt inga småbarn! Han kliver snabbt ut och sätter sig i bilkön istället... :) På något otippat vis får alla bord när alla fått sin beställning, ingen idé att hålla på och paxa platser innan man fått något att stoppa i sig. Och så står han där mitt i smeten, nära vårt bord, med en unge i famnen och tre runt benen. En slags vardagshjälte. Åh småbarnsföräldrar! Och de tre små människorna, de knallar förståss åt olika håll :) Han ropar på den ena och så försvinner den andra. Och jag kan inte låta bli att le, han fångar min blick och säger lugnt till mig:
- Förut, då skulle jag ha exploderat, men nu - nu andas jag bara. Jag DJUPANDAS säger han med lugn, tydlig röst och snälla ögon. Varmt och glatt mellan oss. Inga hårda ord. Det bästa man kan göra när det är som stökigast. Att djupandas i röran! Åh småbarnsföräldrar ♥
Tack det där värmde en småbarnsförälders hjärta:-).
SvaraRaderaDet är väl just så som han sa att man kan bli precis galen till en viss gräns, men förr eller senare måste man vänja sig vid det för att man inte har så mycket val? Jag vet inte hur det är att vara förälder men jag kan föreställa mig att man lugnar ner sig till slut för att man liksom måste. Det är för övrigt en rätt underhållande text du fick ihop som andra föräldrar säkert kan känna igen sig i:)
SvaraRaderaEtt yogamöte i Mora. ;o) Visst är det härligt med oss småbarnsföräldrar! Och jag tycker det är fantastiskt att du ser storheten i pappans lugn och andning! ;o)
SvaraRaderaåh, tänk om fler tänkte som du. Jag upplever många gånger i liknande situationer att jag blir mer stressad av människor runt omkring mig som inte tänker såhär, än mina egna barn.
SvaraRaderaHeja dig!
Djupandning är ju bra... :) kram
SvaraRaderaAtt ha barn är bra acceptansträning :)
SvaraRadera