Firar!

Siffror. 55. Två vackra femmor bredvid varandra. Det året som jag föddes. Det som jag fyller idag. Älskar slingriga tankar om siffror. Kaffe i kopp med guldprickar. En rufsigt trött familj i pyjamas som sjunger så det ekar. Fruktsallad och lyxyoghurt. Så lyckligt lottad jag känner mig när jag vaknar. Jag är frisk! För exakt 5 år sedan låg jag på akuten med två diskbråck längst ner i ryggen och med en inställd Parisresa med familjen. Morfin i kroppen och en inflammerad ischiasnerv hela vägen från skinka till fot. Känselbortfall och tårar. Dagen innan hade jag tränat hårt och tufft. Jag hade svettats i min yogagrupp och vi hade haft ett riktigt mördarpass. Jag vet det säkert för när jag kom hem sa min dotter att jag hade som en upphöjning längs hela benet. Ja, det var ischiasnerven som redan då signalerade något som jag inte tog på allvar. Mitt i natten vaknar jag av att mitt högerben står rakt upp och värker så jag tror att det ska gå av. Bokstavligt. Jag vet också att jag skrämde livet ur våra ungar, för jag skrek rakt ut. Kunde inte sluta skrika och kunde inte komma ner på britsen när ambulanspersonalen kom. Vet att min man fick mig att djupandas till slut trots att det var outhärdligt. Och att jag hade lila pyjamas på mig och att det snöade stora flingor ute i mörkret. Och min besvikelse över att det hände. Mig! Orättvist. Avundsjuka gentemot "alla andra".
Idag 5 år senare kan jag säga att mina diskbråck har varit min bästa utbildning. I att förstå hur svårt det kan vara att göra något fysiskt överhuvud taget. Att inte orka. Att ha för ont. Men att det är värt det där lilla, lilla steget man tar varje dag. När träningspasset består av tåhävningar och att man genomsvett ramlar ihop efter 5 st. Men där och då bestämde jag mig för att så långt det var möjligt skulle jag snart vara tillbaka på mattan igen. Ja, alla runtomkring var hjälpsamma. Och stöttande. Och utan det blir det för tufft ibland. Men ändå, så mycket vi har inom oss som vi inte tror. Och när jag tänker bakåt så är jag tacksam på något vis för att det hände. För att jag till slut förstod att jag inte kunde driva mig så hårt. I yogan. Att min kropp till slut skrek åt mig att jag var tvungen att stanna upp. Det finns en hel del asanas jag inte kan göra som jag gjorde innan bråcken. Det säger inget annat än just det. Jag tränar mig fortfarande i att inte bedöma mig själv, att inte sätta betyg på vad jag gör eller hur mycket. Kanske får jag som är en tävlingsnatur alltid jobba på med det? Men idag, när jag kan hoppa upp på båda mina ben utan att ha ont. När jag kan göra min yoga och känna att den helar och stärker. Jag firar extra idag och jag tänker på dig och dig och dig som inte orkar träna. Som tycker att du tappar för mycket när du vilar dig eller inte får till din träning. Yogan finns där. Yogan tar tid - låt den göra det. Firar inte bara min födelsedag, jag firar också att jag är kapabel att träna idag!