Regn som en mantel av grå sammet. Kala grenar som ändå pryds av glittrande droppar. Milt och mjukt i luften. Milt och mjukt inom mig. Såg på Kunskapskanalen igår kväll på tv och vi blev berörda och pratade länge efteråt om vad vi sett. En timmes resa in i en helt annan kultur. I ett helt annat sätt att tänka. I tillvaron. Om andlighet. Det var en lama, en stor mästare som hade dött och när vi kom in i programmet hade en av hans lärjungar fått uppdraget att leta rätt på pojken som laman var återfödd i. Han vandrade runt i byarna runtomkring där laman hade bott, letade efter speciella barn. Efter någon som hade visat prov på att vara något utöver det vanliga. Så att säga. Så träffar han på en liten kille som är 1,5 - 2 år och den här lilla killen han greppar genast tag i ett radband som han håller inom synhåll för honom. Bredvid glassiga leksaker som ett flygplan och en bil. Och pojken behåller radbandet med en bestämd hand. Lite av en lyckträff kanske? Tja, berättelsen fortsätter om hur det ansöks till Dalai Lama om att pojken skall träffa honom, få ett nytt namn och genomgå några procedurer och bli uttalad som den person som laman valt att komma tillbaka i. Detta efter att den lille pojken har pekat ut "sitt" radband, "sin" klocka osv. Han plockar rätt sak varje gång, utifrån vilka saker som varit lamans. Han är tvärsäker! Och han är glad som en liten busunge, men samtidigt verkar han oändligt vis. När de tar sig till den retreat där laman levt i uppe i bergen säger han med sin lilla röst - jag bor här! Och vill inte gå därifrån... Och sedan säger han att han behöver en vit sjal att lägga om sina axlar. Blir rörda och berörda för det vi ser känns äkta och sant. Han vet att han har levt här tidigare och alla anammar honom som den lilla människa som laman valt att återfödas i. Och genast ställer sig hundra frågor på rad inombords. Hos mig. Hur kan man veta att man blir återfödd i trakten av där man levt tidigare?? Kan man styra det? Dags att ta en titt i den Tibetanska livs- och dödsboken igen. Är det något som sker i dödsögonblicket? Kanske låter jag makaber och olustig för någon, men jag undrar verkligen. Ärligt undrar. För jag tror inte att vi bara lever ett liv här på jorden. Men riktigt hur den där resan ser ut som vi då gör, den har jag liksom ingen uppfattning om alls. Egentligen.Programmet avslutas med att föräldrarna tillfrågas om de kan "ge bort" sitt barn till klostret... och det gör de. Och släkten och byborna känner sig utvalda och lyckliga! Längre bort kan man nog inte komma från vår egen värld. Och lärjungen som nu har sitt liv utstakat framför sig med att ta hand om den här lille pojken. Och all kärlek han ger honom. Så vackert! Och så svårt att förstå i hjärtat. Jag kan nog inte riktigt det.
När pojken sedan ser en bild på den gamla laman och på sig själv så pekar han på båda bilderna, viskar sedan tyst - jag är han och jag är han- jag är båda!
Bilden är på Dalai Lama och kommer förstås från den officiella hemsidan http://www.dalailama.com/
Såg att programmet går i repris den 4.4. Jag sitter framför tv:n då :)
SvaraRaderaåh, tack Nina, då vet jag också det, för jag vill också se den där dokumentären.
SvaraRaderaOch Annika - vilka tänkvärda inlägg du skrivit på sistone. Härligt! Jag blir alltid inspirerad och glad när jag kikar in här.
Namaste!
Låter fint, fast som mamma gör det ont i hjärtat, man skulle ju inte vilja lämna bort sitt barn...
SvaraRaderaTack för att du delade med mig ,ska se reprisen.
SvaraRaderaÅ det missade jag, måste kolla reprisen. Är så fashinerad av deras liv och tänk. Visst har dom det fattigt men dom är nog väldigt mycket lyckligare än vad många i vårat land är.
SvaraRaderaJag kan förstå att dom ger bort barnet, det är den största äran att få se sitt barn växa upp till en Lama. Dom vet att han kommer få ett bra liv, bli bra omhändertagen och kunna lära sig mycket, bli en förebild och andlig ledare för många människor. Jag tror inte dom sörjer förlusten av sin son utan upplever det som en välsignelse.
kunskapskanelen har mycket bra att se på :)
SvaraRaderahoppas att allt är bra med dig annika!? :)
du får ha en fortsatt finfin vecka! kram
oj, kanalen ska det vara :o
SvaraRaderaKände när jag läste svaren att ni kanske fick det mesta avslöjat nu innan ni ser programmet, men eftersom Alexandra skriver om en helt annan upplevelse än det jag hade så blir det spännande att höra sen hur ni andra tycker.
SvaraRaderaJag tror att allt finns i betraktarens öga, är man själv mamma till ett barn i samma ålder blir det nog "närmare" eller hur man ska säga. Jag såg inte att mamman tittade bort och grät, hon var den första som tog beslutet och såg stark och vemodig ut. Självklart är det svårt för vem som helst att "ge bort ett barn" men jag är övertygad om att hela deras fundament i tillvaron ser annorlunda ut. Och det finns ganska många undersökningar som visar att vi är bland de olyckligaste människorna även om vi har en hög materiell standarad i vårt land. Så något har vi att lära från andra som inte har samma förutsättningar materiellt. Är det en fördom att fattiga människor är lyckligare generellt än vad vi är här? Kanske, kanske inte. Jag tror inte det. Varför skulle vi annars bli lyckligare av köpstopp och annat vi ägnar oss åt när vi vill slippa vara så materiella. För mig blev gapet mellan dem och mig så enormt när jag såg att tillvaron kan definieras utifrån helt andra delar. Inte för att förminska dem, tvärtom - jag såg deras storhet i att tänka på sitt barn som en andlig ledare. Kanske som att en del människor adopterar bort sitt barn för att det ska få det bättre någon annanstan, även om det svider i hjärteroten?
Så fint....det hade jag velat se...brukar också fastna för sådana program. Nu sist om en grupp människor som levde i en avlägsen by i Himalya..helt fascinerande..bättre än den bästa trillern för att det är LIVET.
SvaraRaderaJag tror också på ett liv före och efter detta. Jag gjorde en regression för länge sedan och fick en del svar och kunde faktiskt förstå mig själv bättre. Det var spännande och man blir väldigt ödmjuk av hela upplevelsen. Kanske kunde vara nåt?
Kram å tack för att du skrev om detta:)
Intressant att läsa om, både inlägget och kommentarerna. Inget är väl svart eller vitt. Människor är människor med ett känsloliv oavsett var man bor. Det är nog kulturen och uppväxten som kan göra stor skillnad just i upplevelsen av att lämna bort sitt barn. Jag tror barn behöver sina föräldrar, särkilt när de är små. Men jag respekterar också andra kulturer och andras val. Om vi lever mer än en gång, ja jag tror det. Nyfiken på hur det fungerar men antar att man inte får veta allt i just detta liv..
SvaraRadera/Maria
Du har rätt Alexandra, det är lätt att missförstå det skrivna ordet ibland :). Med köpstopp, menade jag inte just ditt köpstopp utan alla som väljer det nu och som pratar och skriver om det, för det är ganska många. Och det står för något som jag har tolkat som att man inte vill vara så materiell. Att inte följa lagen om konsumtion slaviskt, dvs. att spendera så att hjulen rullar och alla ska handla mer för att vi ska producera mer osv.( Kan naturligtvis s vara en feltolkning av mig.)
SvaraRaderaKanske pratar vi förbi varandra? Ingen är väl FÖR barnadödlighet, fattigdom, misär eller att leva under förtryck? Vem tycker att det är romantiskt eller lyckligt? Du skriver att vi i Sverige må vara ”olyckliga” men det finns det siffror på när det gäller konsumtion av antidepressiv medicin, självmord, psykisk ohälsa osv. osv. Å andra sidan varför skulle det vara en fördom att man kan vara lycklig FAST man är fattig? Är det för att vi bara kan tänka materiellt? Finns det något vi har missat här? Jag tror det. Jag tror att vi är så fast i vårt materiella tänk och att vårt sätt att se på världen är det enda rätta och det är något jag värjer mig emot. Det enda rätta. Jag tror det finns många rätta. Och jag tycker det är så fascinerande att höra om kulturer där man gör på helt andra sätt och där man har sin GRUNDSYN i något annat än det materiella. För att förtydlga hur jag menar – om man lever i ett samhälle där man delar synen att man återföds, då kanske hela synen på ens eget liv blir annorlunda? Om man som förälder då har ett barn som förmodligen härbärgerar en mästares återfödda själ – tror jag att man skulle se det som en nåd – även om det skär i föräldrahjärtat och kroppen av att behöva skiljas från sitt barn. Den tanken är så främmande för många av oss, men den skapar ändå många frågor som jag tycker är oerhört intressanta. Eftersom ingen av oss VET hur det ligger till utan ”bara” tror :)
Så fint och så vist
SvaraRaderaMen att lämna bort sitt barn e ju hjärtskrikande sorgligt!
Ja det är vi nog alla överens om!!
SvaraRadera