Kan man nollställa sig?

Upptäcker att jag skriver mycket om att vara i nuet men själv är jag ändå ganska ofta i tanken på nästa yogakurs :) Hmmmm. Behöver förmodligen påminna mig själv om att vara här och nu. Om 4 veckor är jag i Serbien och tränar Individual Primary Asanas med Zhander. Åh vad jag längtar! Och samtidigt infinner sig nervositeten och annat pirr i kroppen. För att jag vill att han ska se hur mycket jag tränat på det jag fått. För att jag vill att han ska SE. Men det är klart att han gör. Men inte lika klart att han kommenterar det på det sätt som jag tänkt mig... Det är spännande, han är inte förutsägbar någonstans och överraskar ständigt - det är väl det som får oss alla att växa vidare i vår egen utveckling? Att vi får våra individuella asanas, att det ser totalt olika ut för oss eftersom vi är olika. Det blir fjärde gången jag går en längre kurs för honom och varje gång har varit en mental härdsmälta för mig. Faktiskt. Och så mycket skräp som kommit till ytan...tårarna som trillat men även glädjen som erövrat mig. Kommit hem med ett rymligare inre och nya insikter. Med andra övningar än jag kanske tänkt och föreställt mig. Övar på att nollställa mitt sinne... Hur i all världen ska det gå till?? Eller det kanske inte ens är önskvärt? Och jag tränar och tränar. På det jag fått. Och längtar...

Youtubeklippet är på Emma Balnaves som kanske har världens starkaste ben fast hon är nätt som en fjäder ;) Yoga när den ser ut att flyta lätt och utan hinder - tja, det här med förväntningar - en tuff nöt för mig att knäcka!