Lördagmorgonfundering

Köksdörren far upp med ett brak. Det långa tunga vita draperiet fladdrar till. Ute är det stilla men luften fylls av helikopterljud. Något slags lufttryck får ibland just köksingångens innerdörr att öppnas. Vi bor nära ett stort sjukhus och ibland kommer ljudet som en virvel i luften, när helikoptrar ska landa på taket. Då vet man att det är bråttom. Ofta handlar det om transport av organ eller annat livsviktigt. Fylls av tankar på människor som är sjuka, har det svårt och att den där helikoptern kanske betyder allt. Att någon väntar på något livsviktigt. Och att samtidigt tassar jag runt i mitt kök och kokar chai och saknar min älskling som är på skidfärd några dagar. Att just jag är just här. Och att allt finns för mig. NU. Och tanketrassel är inget annat än just det. Trassel. Vi har alla svårigheter vi ska ta oss igenom och klättra över. Men jag ska inte överdriva det som är tungt i yogan. Inte sakna balans. Om jag möter inre torn att klättra upp i, då ska jag göra det. För jag har ingen orsak att inte göra det. Ibland kan jag få en känsla av att vi är lite bortskämda när vi yogar. Eller bortskämda är kanske fel ord - kanske är vi alltför fokuserade på det yttre. På den fysiska kroppens alla olika delar? Att vi lyssnar för mycket. Att saker får fel proportioner. Vi kanske förstorar det som är svårt för att vi sällan möter den typen av motstånd? Kanske inte vet hur det är att riktigt böja nacken. Att kapitulera. Att se det som faktiskt fungerr? Och lägga allt fokus just där? Där det fungerar? Och nu, nu pratar jag egentligen bara om mig! Jag kan ju aldrig aldrig säga hur det är/känns för någon annan! Med yogan kommer en slags varseblivning. Man känner mer. När jag lyssnar inåt kan jag upptäcka en mängd saker. Och när jag lär mig någon ny asana, eller kommer längre i en bekant rörelse, då känns det plötsligt någon annanstans i kroppen. Och jag tror att vi ibland blir alldeles för fokuserade på det som gör ont, stramar, känns annorlunda och konstigt eller väcker något som slumrar. Men vi har valt den vägen - att väcka något till liv inuti och vi kan aldrig veta hur och när det vi väcker kommer att vara. Om ni förstår hur jag menar? Så jag böjer nacken och tar emot det jag får! Slutar tänka på OM jag ska yoga, bara tänka ATT. Ja jag vet, sjukdomar och mens kommer i vägen och ger oss vila. Och fullmånen :) Men resten av tiden - finns ingen ursäkt! Inte för mig. Egentligen. Utan utmaning och att pressa sina gränser - ingen utveckling. Så enkelt - så svårt.
Tänker på den där helikoptern... Att jag kan gå runt här i mitt kök och stöka och fundera. Att jag har en alldeles egen serie att göra och att inget egentligen hindrar mig mer än jag själv. Och när jag som igår till slut får upp mig själv på mattan så inser jag också att det är precis så jag ska göra. Sluta trassla med mig själv. Våga ta emot. Så länge jag har mig - så länga ska jag använda mig och gå vidare!