Skönt bak, skräck fram

Morgonpromenaden mitt bland Budapestbor. Jag älskar det! Glider ur min port och är en i mängden av människor på väg. Utan hets. Kostymklädda män som allvarsamt röker sina cigaretter, gatsoparna som är minutiösa, vackra kvinnor i välsittande dräkter. Jag slås av att jag ännu inte sett en enda överviktig människa.
Detta gör hela intrycket av min barndom ännu starkare. Ingen är supersmal, folk ser ut som folk helt enkelt. Tar några bilder på Parlamentet, men det gör det hela inte riktig rättvisa, jag ser solen träffa några fönster - guldet stänker över hela huset!

Morgonpasset blir grymt tufft för mig. Atikrantam som jag var rädd att jag skulle få som asana, den blir jag korrigerad i rejält av Emma. Det behövs, inser att jag jobbat fel i den. Men 6 gånger på varje sida, puh! Sedan till mitt lejon. Emma tar sig tid med mig igen och det hela resulterar i 6 andetag på varje sida. Avslutar med paschimottanasana, sittande framåtböj, och hon trycker min panna mot mina knän, armbågarna i golvet, händerna om stortårna som skall peka mot varandra samtidigt som hälarna skjuter ifrån. Ja det är jobbigt! Men mest inuti, jag får en klaustrofobisk känsla av att vara fångad och en rädsla väller upp inombords, inget jag visste att jag hade. Den är mörkgrå och tjock och det enda som gör att jag klarar av att stanna är att Emma samtidigt trycker på olika punkter längs mina skuldror och ryggrad. Åh hon är bra på det hon gör! Det blir varmt och behagligt i ryggen och skräck och ångest på framsidan... Hur är det egentligen möjligt, i samma kropp, två så olika förnimmelser? Men sedan kommer det sista, sitta i padmasana, lotusställning, händerna bakom ryggen och pannan i golvet. Gud! 8 andetag på varje sida. Jag får panik. Lugnar faktiskt mig själv med en inre dialog. Gör min warm down enligt konstens alla regler (det vill säga enligt dvd:n :)). Zhander tittar noga på mig när jag reser mig och frågar hur jag mår och hur det känns. Jag säger att jag är trött, han säger att jag är kritvit i ansiktet och måste ta det lugnt. "Funny things will happen to you" säger han, på grund av att jag har tungan ute både under utandning och uddyianan. Måste vara väldigt uppmärksam på mig själv. Han ber mig också om att säga till honom så fort jag känner något. Jag lovar och tackar honom. Har sådant förtroende för honom, han är verkligen en speciell människa och lärare. Orkar knappt gå - måste köpa en chokladkaka på vägen hem som jag sköljer ned med en flaska vatten och ett äpple. Väl hemma får jag fruktsallad och yoghurt av Elaine och jag väljer att stanna hemma idag. Orkar inte ta mig ut igen trots att solen är guldgul och himlen bedårande. Mina inre demoner vill ut och det tar på krafterna.