Morgonreflektion

Väntar på E i en park. En man börjar prata med mig på knagglig engelska. Först gissar han min ålder. Helt rätt! Hur ofta händer det? Sedan för att liksom släta över det hela så säger han att jag ser hälsosam ut och frågar om jag är vegetarian. Pang på livets väsentligheter! För nästa fråga är den stora: Did you get what you expected from life? Lite ställd av den frågan så ramlar jag bakåt till jag var i 7-årsåldern, min längtan om att resa tog sig uttryck i att jag nog ville bli flygvärdinna. Som många andra flickor ☺ När jag var kring 20 år funderade jag mycket på om jag skulle få barn men trodde mig liksom inte om att kunna få till det med någon man… Så där fortsätter det inom mig och jag har helt glömt han som ställde frågan. Bryskt frågar han mig en gång till. Och jag känner mitt stora leende leta sig ut. Yes I did! And much more! Så känns det inuti. Något att hålla fast i när det är lite jobbigt på utsidan eller i några kroppsdelar, va tusan – jag har en familj det är det som betyder absolut mest i mitt liv. När jag återgäldar frågan så skakar han på huvudet, knyter ihop ansiktet av en slags sorg och säger att inget blev som han hade tänkt. Hm, känns som jag måste trösta men vet inte riktigt hur. E kommer och vi går iväg. Tänker på honom då och då, tänk att han satt där och ställde precis rätt fråga till mig och fick mig att reflektera över min tillvaro. Tack!

Bilden är en minnesinstallation vid Donau av de som dog i förintelsen. En väldigt sorgsen vacker påminnelse till oss alla.