Det svåra är det vackra

Utanför vår port, en äldre man planterade blommor och ordnade växerna så vackert.

Himmel av glas, plötsligt sirener som verkligen sliter skönheten ur nyutslagna lindar. Sedan återigen lugnt och stilla, alla förebereder sig förmodligen för påskfirandet i all enkelhet. Igår däremot, full fart på gatan utanför.
Jag kan inte sluta le när jag upptäcker att jag återigen är uppkopplad. Vilken present! E, N och jag har nyss ätit på en italiensk restaurang 5 minuter härifrån. God mat, jag äter kyckling, kött för första gången på en vecka. Gott! Men tungt i magen. Mår lite bättre efter att ha sovit hela eftermiddagen och sedan begrundat min situation. Jag ska bara helt enkelt tacka och ta emot, allt vad jag kan. Allt jag får hjälp med här och som känns speciellt på alla sätt och vis. Människorna på kursen, från hela världen i alla åldrar. Tror sällan jag varit i ett yogasammanhang med så lite konkurrens. Tror det beror på hela upplägget. Man ser aldrig vad någon annan tränar utom i vissa korta ögonblick. Fångar t ex C från Tyskland i en enormt koncentrerad situation när hon gör atikrantam och svänger sin arm så vackert bakåt. Trots att jag ser att det är svårt för henne. Men det är just det som är det vackra. Alla är på sin nivå av träningen på samma väg som yogan innebär. Någon ett steg före men inte mer. Z har en fantastisk förmåga att se alla exakt där de är. Ibland gillar jag inte det jag ser, men det är egentligen för att han håller upp en spegel och jag ser mig själv och det jag kämpar med.