Aggressiv andning

Sover dåligt hela natten och vaknar gång på gång av att andningen känns för ytlig. Sänder en tanke till alla som faktiskt har astma, inte minst i min alldeles egna familj men även vänner med astma. Vilket svårt tillstånd att känna att luften inte räcker! Stackars alla er. Framåt 5-tiden kravlar jag mig ur sängen. Gör mina morgonbestyr inklusive tvätta tungan. När jag gör det så kräks jag… det är otroligt sällan jag kräks över huvud taget så detta känns fel. Svag och med långsamma steg promenerar jag mot Avany Janos Utca där vår dojo finns. Det är alldeles stilla. Gatorna nytvättade som vanligt och solen är på väg att bli varm. Kastanjeträdet vid skolan på vår gata har slutligen tagit klivet ur sitt vinterstadium och vecklat ut sina stora blad, enorma gröna kjolar. Mannen som dubbelvikt letar fimpar är helt fokuserad på sin uppgift, kvinnan som rastar sin hund har en enorm överrock på sig som nästan släpar i marken. Alla dessa gamla människor som möter mig överallt i Budapest. De är stillsamma och böjda men de finns. Sitter alla dessa människor i Sverige på ett äldreboende?
Väl framme och inne i salen kommer Z direkt fram till mig och frågar hur jag mår. Jag säger som det är, att jag har kräkts och inte sovit speciellt mycket. “Good! The heaviness in your lungs is starting to cleans”. Förmodligen kommer många känslomässiga saker att komma till ytan liksom allt som kroppen vill göra sig av med. Det hela är alltså bra, men känns skitjobbigt! Vill inte in i det men är redan på väg… Jag gör min serie långsamt långsamt, Emma kommenterar att min andning är för aggressiv. Aggressiv, det är exakt vad jag känner mig i den stunden hon säger det. Jag vet! Men det funkar inte på något annat sätt just nu. Får en känsla av att bara vilja resa mig och gå ut därifrån och aldrig mer fundera över yoga, eller träna det. Men jag stannar och möter min rädsla. När Z jobbar med mina övningar med benen snett mot väggen så väller en plötslig panik upp. Han ser det i exakt samma ögonblick – ”don’t panic” säger han med lugn röst. Han finns runt mig hela tiden och jag känner mig som jag ska kvävas. När jag får sitta upp igen känner jag mig kokhet och yr i huvudet, ungefär som jag fått influensa och han förmanar mig att ta det lugnt och bara vila under helgen.
E har sin man på besök och de kommer att vara turister och ha det härligt. Själv ligger jag inne trots sommarvärmen utanför, mår skit och undrar varför jag egentligen åkte hit…