Allvarligt med humor

I morgonsoffan på tv så berättar en historiker om en missförstådd kung som han skrivit en bok om. Något som jag egentligen inte är ett dugg intresserad av, men han väcker min nyfikenhet. Han är underhållande, intresseväckande och har en skön distans till sig själv. Slås av hur sällan man upplever människor på det viset. Han har dessutom en mjuk och behaglig röst. Skämtar till och med om sig själv! Det förhållningssättet till sig själv - visst skulle vi ha det lite mer? Vi hade en bekant som tyckte det var förskräckligt att skämta om sig själv, han kände att det var under hans värdighet. Tvärtom känner jag - mer värdighet eller trovärdighet kommer med självdistansen. Går att dra en direkt koppling till min yogalärare - hon är trovärdig när hon undervisar, hon menar det hon säger och tror på det. Hennes erfarenhet och egna smärtsamma och sköna upplevelser ger tyngd. Kanske skulle jag önska mig mer humor :) Inom yogan är det ofta en allvarlig ton. Vet att Zhander skämtade på kursen i Frankrike i somras, men ingen vågade liksom reagera på det. Självklart ska vi ta oss på allvar men kanske inte så mycket??