Öppenhet

Tänk att vi lever i det öppnaste av länder. På olika sätt. Att vi har insyn i en mängd saker. Att vi lever med offentlighetsprincipen. Jag älskar det! Och jag är stolt över det. Öppenhet - vilken frihet och förmån. Tänk att vara en av en miljard kineser som inte får använda vilken sökmotor de vill på Internet... Tja, det kanske är ett dåligt exempel, men något som berör direkt i vardagen. När vi letar efter något. Att ingen censurerat vårt letande. I vårt land har det till exempel däremot varit av tradition och vana att man inte talat om vilken politisk tillhörighet man har. I andra länder har det varit annorlunda. Läste att inför vårt riksdagsval i år så blev vi öppna på Facebook med var vi står politiskt. Ett vägval. Vi öppnar vår egen dörr. Bjuder in. Där vi plötsligt går åt det öppnare hållet även i den politiska frågan som riksdagsvalet är. Det var spännande tycker jag, kanske står det också för en yngre generations tankemönster? Att inget behöver vara hemligt. Läste hos någon bloggare att hon inte visste vad hennes man röstade på för parti. För mig är det en gåta, men vi är som sagt olika. Men jag trivs i öppenheten. Jag väljer den. Jag till och med hyllar den. I min blogg är jag öppen. Med vem jag är. Med var jag står. I en mängd saker. Från stort till smått och tillbaka igen. Delar ur mitt liv helt enkelt. Och jag har ingen patent på någon sanning, mer än min egen :) Och jag vet att över 100 personer läser här varje dag. Och att de kommer från hela världen. Det är spännande och häftigt. Vet att en del startar en liten blogg som de är hemliga med och som bara de närmaste känner till. Så kan det också vara, men jag skriver för att jag vill bli läst, även av de som inte känner mig från början, men där vi lär känna varandra. Längs vägen har jag fått några riktigt nära vänner via bloggen. Det är fantastiskt! Vet också att de flesta som läser i bloggar, de väljer att inte kommentera. Oavsett vilken blogg det är. Min tes som jag drivit länge är, när du blir tillräckligt berörd då kan du inte låta bli att kommentera :) En del väljer att maila mig med frågor och funderingar kring olika inlägg. Det har jag all respekt för. Och jag svarar alltid :) Dialogen är det centrala för mig. MEN. Med öppenheten följer också respekt. Respekt för olika tankar. Respekt för olika åsikter. Öppenhet. Jag har i en del bloggar jag följt läst riktigt otrevliga inlägg. Påhopp. Saker som inte alls hänger ihop med det skrivna men där det ändå dras långa växlar och associationsbanorna är hisnande ibland. Det alla dessa har gemensamt är en sak. De är anonyma. Alltså motsatsen till öppna... Det säger mig något. Säger det dig något? Jag säger absolut inte att alla som är anonyma i sina betraktelser eller tankar är ovänliga. NEJ! Men. Det jag säger är att de som väljer påhoppsstilen, de väljer anonymitet. ALLTID. Visst är det intressant? Att man i skydd av att ingen vet vem man är, skriver saker som man tydligen inte vill stå för med sitt namn. Om man blev tvungen att skriva sitt namn, då tror jag att det har en självsanerande effekt. De som inte vågar stå för vilka de är och sina åsikter, de försvinner in sitt mörker. Jag väljer öppenheten. För jag ser att jag vågar räta mer på ryggen när jag talar om var jag står, jag känner arvet av att leva i mitt land. Att jag för det vidare. Hur högtravande det än kan låta. Och det kommer nästan bara gott ur det. Jag inte bara gläntar på dörren till mitt inre, jag öppnar faktiskt dörren. Och det stärker mig. Kanske ser någon det som en total egoboost. Själv känner jag det inte så när jag resonerar i mina inlägg. Jag ser det som att ju öppnare vi är med hur vi känner och vad vi upplever, ju mer kommer vi att se att vi delar det. Delar det allra allra mesta med varandra. Och självklart väljer jag vad jag vill dela. Som vi alla gör. Vet att författaren Åsa Moberg skrev om detta i en lång artikel för några år sedan i DN. Om att när hon blev riktigt personlig och till och med privat, då kunde människor känna igen sig. Och dela. Och att hon blev skyddad där i öppenheten. Det var vackert. Och jag tänker att om hon till och med vågade vara privat, då vågar jag vara personlig. Längre har jag inte kommit. Med min öppenhet. Men ingen vet vart den tar mig. Låt oss vara så stolta över vår öppenhet där vi lever!