Följer några bloggare som har en 30-dagars utmaning med olika spännande rubriker. MEN. Jag vill ju ofta bestämma själv :) tänkte ta de rubriker som fått mig att själv tänka i egna banor. Fått en del aha-känslor över vissa saker jag läst hos Maria till exempel. Jag förstår att själva tanken är att visa fler delar av sig, som vad man äter, vilka kläder man har osv. Men jag hoppar över de sakerna :) Idag väljer jag rubriken ett ögonblick, egentligen mitt första egna ögonblick. Det första av flera stunder då mitt liv har visat sig från en helt annan sida. MINA ögonblick, inga stunder av skräck eller lycka som jag delat med någon annan människa. Ibland kan de där omvälvande sakerna som pågår inom en, aldrig riktigt delas, som i yogan till exempel, det mäktigaste är oftast ordlöst. Det här vill jag dock dela :)Jag hade precis flyttat hemifrån och min etta var ganska tom och ödslig. Men helt underbar för mig som kom från en trångbodd familj. Inga stolar i köket, men vi satt på golvet :) Hade inte lampor överallt, men jag tände ljus. Det var min plats! När jag hade bott i min älskade lägenhet i en månad gick fjärrvärmen sönder. Sönder. Det var oerhört kallt ute och vinter. Och jag sov med mössa och vantar. Duschade i isande kallt vatten. Ville inte lämna MIN lägenhet och sova hemma hos mamma och pappa. Mormor hade sytt ett hellångt flanellnattlinne som jag bodde i med underställ. En natt står jag där i mitt tomma kök, det är nästan midnatt och jag ser hur snöstormen tar fart utanför. Och i nästa sekund är jag i snöstormen. MITT I SNÖSTORMEN. En av flingorna! Virvlandes. Som en surrealistisk dröm. Eller film. Jag är en liten del av allt det andra. Och vi hänger alla ihop. Lyckokänslan är överväldigande för jag inser att jag aldrig aldrig är ensam. Egentligen. Och att tillvaron är fylld med olika skikt, nivåer och magi. Sedan står jag där igen på mitt köksgolv. Och inget är sig riktigt likt efter den stunden. Mitt ögonblick så dyrbart. Har du något sådant ögonblick?
Jag var med om ett liknande ögonblick i måndags i savasana. Själva yogan var inget konstigt, jag kämpade som vanligt med att rikta uppmärksamheten inåt och inte jämföra mig med andra eller pressa mig på något sätt, vilket gick sådär. Sen i savasana var det som att gränserna för vad som var jag suddades ut. Vad är det som säger att min arm är mer jag än vad golvet är? Eller luften? Upplevelsen av att jag är mer än min kropp, alltså inte bara intellektuellt, finns inte lika starkt som i måndags, men det känns fortfarande som om gränserna för vad som är jag sträcker sig längre än där min hud slutar.
SvaraRaderaÅh det där känner jag igen från yogan. Det är så fint och liksom omslutande på något vis. Tack för att du berättade.
SvaraRaderaWow vad spännande det låter...! Jag har ett ögonblick i mitt liv där allting helt plötsligt kändes så enkelt och där alla bitarna föll på plats och precis som du säger så fanns det ingen ensamhet i det! Det fanns plötsligt en så självklar plan och det är den jag försöker leva i sedan dess...!
SvaraRaderaTACK för att du skriver så intressant!!!
KRAM
Åh Milla det är precis det jag menar. Jag tror att vi alla har sådana ögonblick där vi ser HELA bilden. Tack för dina rara ord, som alltid! KRAM
SvaraRaderawow. läser dina ord mitt i natten och det är kallt och för första gången på länge har jag halsduk och stor kofta och kan nästan känna den där kylan och kommer ihåg så många liknande ögonblick.
SvaraRaderavad fint att läsa. vilket litet ögonblick i sig det blev för mig, här och nu, kopplingen mellan din berättelse och mina egna erfarenheter...
kram
Det låter fint och tack. Kramkram
SvaraRaderaOhhh, i wish.. Men det är klart att jag har haft underbara yogaögonblick, och även på hästryggen när jag var yngre och man är ute i naturen och verkligen känner att man är en del i det hela. Trevlig helg och kram
SvaraRaderaJa vi är ju en del av naturen, lätt att glömma :) skön helg till dig också! Kramkram
SvaraRadera