Ett helt liv före lunch

De där dagarna. När man lever ett liv innan lunch. När allt möjligt händer... En sådan dag har jag vaknat till. -14 grader och gnistrande vackert. MEN. När D står i duschen så går en del av strömmen...kaffebryggaren svajar precis som radion, stjärnan i fönstret blinkar och inne i duschen är det kolsvart. Trefasens elektricitet går på halvfart. Smällkalla dagar kan det bli så. Ringer hyresvärden. Upptäcker att sonen inte kommit hem med bilen... han sov hos flickvännen och skulle komma hem "tidigt imorgon bitti"... Nåja, han är sen ibland och allt ordnar sig väl. Men det gör inte riktigt det. Ingen son. Ingen ström. Ringer runt. Inget kontakt. Till slut är vi påklädda med lite gröt i magen och då kommer elektrikern. Han är flåshurtigt skojfrisk. Jag står och trampar, har bråttom men fortfarande ingen son... Oron kryper ner i mellangärdet och drar igång rejält. Vi kommer iväg, åker och leter och hittar honom till slut med en nedisad bil...han har ingen telefon som fungerar... Han är oskadd, kall och trött. Bilbatteriet flämtande svagt. Och inget har egentligen hänt. Och i mitt inre har det värsta värsta scenariot inträffat. Jag intalar mig gång på gång när vi åker iväg innan vi hittar honom att ta det lugnt. Andas. Och jag andas men de där tankarna, de flimrar förbi i expressfart. Och att jag nästan med våld vill skjuta undan dem. För innan något har hänt, så har det inte hänt. Och varför ta ut det värsta i förskott när det ändå inte hände något? Hur svårt det är att vara lugn. Jag är lugn hela tiden. Ända tills vi träffar på honom, då stiger lättnaden som ett ursinne inuti. Kan inte hejda mig riktigt. Men faktum kvarstår. Han är hel. Och jag är så tacksam. Påminnelsen om hur lätt saker kan hända molar inuti. Hur mycket jag måste styra tankarna. När det händer. Att inte rulla igång hela katastrofscenariot inombods. Det är enkelt. Det svåra är att vara lugn, att stanna helt i nuet. Stanna där och invänta vad som sker. Jag tar till mig morgonens lektion, inser att allt finns att jobba på. Och solen lyser. Och han är HEL. Och allt annat sjunker undan. Kanske är min främsta identitet att vara mamma? Trots att de är vuxna bultar mammahjärtat hårt i mig ... Blir fundersam och känner att påminnelser alltid kommer av en anledning. Jag böjer nacken. Jag tar till mig och blir stilla.