Som om jag yogade

Det här med sömn - så konstigt. Ibland kan man göra vad som helst. VAD SOM HELST för att få sova. När barnen är små och pauserna få. Men nu. När hela huset ljuder av sömn. Snarkningar, susningar, lite småprat och fniss från något håll! Klarvaken. Hör plogbilen och väggen i rummet färgas orange. Den skrapar och drar - låter som stenarna dras upp ur backen. Men det är bara snön som far runt. Bara. Kan inte sova. Vet inte varför. Är bara. En otroligt märklig känsla. Det knäpper i elementen, Ingen lust att läsa! Ingen lust att titta på en film. Ingen lust att tänka. Bara är. Som om jag yogade fast jag sitter här i fåtöljen i ett halvlångt pepitarutigt nattlinne med lång ärm. Visst överraskar tillvaron ibland? Man längtar efter något, får något annat som visar sig vara det första... Som om jag yogade... Läser hos fröken Blund att hon inte får sova. På grund av en liten rosenknopp. Tänk om jag hade en liten rosenknopp i min säng :) Nä jag skämtar inte om andras sömnbrist. Skulle aldrig falla mig in! Får nästan dåligt samvete att jag är uppe helt av mig själv när andra inte får sova. INTE FÅR. Men jag tänker nästan inte, jag sitter och är. Är detta något som kommer på köpet? När man rensat ut - då blir det tomt... Kanske eller vad är det? Jag som brukar ha tankar virvlande i hela huvudet. Planer och funderingar. Och nu. Stilla. Jag undrar eftersom jag oftast har fler frågor än svar :) Jag är. NU. I min egen stund utan tanke på sen. Så ovant. Men stilla. Som om jag yogade. Vill inte tänka alls. Inte på något. NÅGOT. När friden infinner sig är jag nästan inte beredd! Ungefär som att komma längre i en position. Inte beredd. Som om jag yogade. TIllåter mig själv att helt enkelt vara här och nu. Kanske sitter jag här frampå morgonkanten när tidningen dimper ner och familjen ruskar på sig som ett sömnigt och lurvigt litet djur. När allt drar igång. Men nu. Nu är jag. Och jag är förvånad. Men jag tar emot för det är skönt att bara vara. I sin egen stund. Utan att yoga så yogar jag!