Rakt ut i det okända

Rakt ut i det okända. Men som jag längtar till! Under sorgen väntar glädjen. Det är sant. Även när det är som mörkast så är det sant. För den är egentligen konstant, glädjen. Har tidigare skrivit om sorg. Och om att det finns en metod att arbeta med sin sorg, som nästan uteslutande är kopplad till relationer på något vis. Sorgbearbetning. En handfast metod som funkar! Låter för bra för vara vara sant? Kanske, men min och tusentals människors erfarenhet är att när man väl har öppnat det där låsta skrinet till förluster och sorger, då går det inte helt att stänga igen. På gott och ont. Men mest gott :) Jag har gått några kurser på Svenska institutet för sorgbearbetning, och efter det är jag inte helt mig lik. När jag känner sorg, över någon, så blir jag fullkomligt absorberad idag av att vara lessen. Jag gråter och är helt i min känsla. Jobbigt. Men jag gör min bearbetning på det sätt jag lärt mig, pratar och skriver, helar mig själv med hjälp av någon annan som lyssnar och deltar. Och efteråt. Efteråt är taggen borta. Den som sticks och gör ont när man drabbas av någon förlust. Inte så att saknaden finns kvar. Men det svider inte på samma sätt och jag vet att såret läker. Att relationen fullbordas. Jag har gått vidare och certifierat mig själv som handledare. Sedan blev jag lite skraj... Men nu, nu har jag kastat ut min önskan, jag vill jobba med det här. Och jag har fått en förfrågan! På ett stort jobb som startar i september. OM jag får det. Så nu kastar jag förtöjningarna, skriver om det här och tänker att universum löser HUR och jag tänker bara ATT. Som Alexandra hela tiden påminner om :) Som jag behöver påminnas om för att våga. Men nu börjar jag med att sluta vara rädd! Jag vill det här och jag börjar i höst med att arbeta med det läkande som jag önskar fler ska få ta del av!