Andning

Att vara personlig men inte privat. En svår lina att balansera på. Ibland är den alldeles slak. För jag känner en del som läser här, men många fler som jag inte känner... Vill inte lämna ut mig, men vill samtidigt berätta. För jag tror att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Att ju mer vi delar, ju mer delar vi. Om ni förstår? Tror det var Simone de Beauvoir som sa att det privata är det politiska. Och jag kan gå vidare för egen del och översätta det med -det privata är det allmängiltiga. Inte för alla, men tillräckligt för att man inte ska känna sig ensam. Och ibland kommer insikterna när man minst ber om dem :) På något vis är det så att när det flyter och känns bra, då kommer något nytt till ytan. För mig. Har läst i Karin Björkegrens bok Yoga för kvinnor, om henne förlossning. När hon föddes hade det varit dramatiskt. Något som hon inte vetat om för hennes mamma hade förträngt det. Började fundera på min egen födelse, för mig var det tvärtom, jag har alltid vetat att det var en krisförlossning, personalen ringde efter min pappa som då för snart 55 år sedan, som man egentligen inte var välkommen i förlossningsrummet. Här är min berättelse;

Jag föddes under dramatiska omständigheter, var helt blå när jag väl kom till världen, låg i kuvös den första veckan av mitt liv. Mamma fick som nybliven mamma promenera till en annan avdelning för att amma. Och så tillbaka. Någon timme per dag. Med munskydd. Inte vara nära. Inte som idag. Andningen. Mmmm, andningen var inte optimal, inte alls välfungerande som ni förstår. Fanns knappt. Ytlig. Jag har egentligen haft problem med andningen hela mitt liv. Men har aldrig sett det så! Alltid haft problem med luftrören. Haft lunginflammation några gånger och vatten i lungsäcken några gånger, senast förra hösten efter min bortoperation av gallblåsan. Varje gång jag är förkyld så låter det astmalikt. Har fått astmamedicin. Men aldrig sett det som astma... Hur envis kan man vara? Eller det kanske helt enkelt handlar om självbevarelsedrift? Efter min kurs för snart ett år sedan i Budapest, då Z hade allt fokus på min andning, har jag haft det tufft att andas. Inte att hålla andan. Det känns som jag kan göra hur länge som helst. Och det kan jag nog, efter den starten i livet! Jag hängde ju kvar trots att det var svårt med andningen. Men sen. Hur ska jag syresätta mig? Min långa väg tillbaka till mig själv. Att hitta min andning och att ta mig förbi spärrar. Det jag tränar nu och det som kommer till ytan, på något konstigt sätt hänger allt ihop med min start här i livet. Tror jag. Men jag säger som någon klok författare sa, det är aldrig för sent att få en bra barndom! Jag börjar här och nu med att ta till mig livet utan att vara blå och utan att det ska vara ett hinder. För yogan är andningen nummer ett. Som jag ser det. Att yoga med en andning i harmoni, finns inget bättre. Annars blir det bara muskelkraft som tar oss vidare. När andetaget jobbar med oss, när vi är i andningen då flyter allt. Även om vi är stela. Även om det känns som vi inte kommer någonstans. Att yoga utan att vara i andetaget - ingen yoga. Andningen, det viktigaste som finns. Hur ser din andning ut?