En aning om vår i min aning om yoga. Gjorde ett långt meditativt yogapass igår kväll. Renande på något vis. Och det pågår en aha-resa i mitt inre. Så många delar som fallit på plats. Relationer och mönster. Så tydliga. Plötsligt. Och ändå har allt funnits där hela tiden. Så många lager, skikt att ta sig vidare genom. The layers and shadows of man. Kliver utanför dörren och himlen är grårandig med en lätt betoning på att det kanske, kanske kommer sol. Och jag hör vårfåglarna! Möter en gammal bekant som ropar rakt ut - hörde du? JA! Ser dom inte. Men hör dom. Och den här vinterdvalan känns snart passerad. Ljus och fåglar! Och i mitt inre - vårtecken. Allt är glasklart på något sätt som jag inte kan förklara, samtidigt som några delar gör mig lessen. Vemodig. Jag sörjer inte, men jag ser. Det är en stor skillnad. Förundras över hur svårt det är att bryta mönster och samtidigt så nödvändigt ibland. Och våren är på väg! Väljer mina vitsippe-örhängen jag fått av L. Tar mig till jobbet och när jag pulsar tvärs över den snötäckta planen hör jag dem igen. Fåglarna. Och jag känner mitt leende bli stort. För visst gör det ont ibland, när insikter kommer till oss? Samtidigt som det alltid ger något annat. En aning om vår utanför mitt fönster. En aning om vår!
torsdag 21 januari 2010
En aning om vår!
En aning om vår i min aning om yoga. Gjorde ett långt meditativt yogapass igår kväll. Renande på något vis. Och det pågår en aha-resa i mitt inre. Så många delar som fallit på plats. Relationer och mönster. Så tydliga. Plötsligt. Och ändå har allt funnits där hela tiden. Så många lager, skikt att ta sig vidare genom. The layers and shadows of man. Kliver utanför dörren och himlen är grårandig med en lätt betoning på att det kanske, kanske kommer sol. Och jag hör vårfåglarna! Möter en gammal bekant som ropar rakt ut - hörde du? JA! Ser dom inte. Men hör dom. Och den här vinterdvalan känns snart passerad. Ljus och fåglar! Och i mitt inre - vårtecken. Allt är glasklart på något sätt som jag inte kan förklara, samtidigt som några delar gör mig lessen. Vemodig. Jag sörjer inte, men jag ser. Det är en stor skillnad. Förundras över hur svårt det är att bryta mönster och samtidigt så nödvändigt ibland. Och våren är på väg! Väljer mina vitsippe-örhängen jag fått av L. Tar mig till jobbet och när jag pulsar tvärs över den snötäckta planen hör jag dem igen. Fåglarna. Och jag känner mitt leende bli stort. För visst gör det ont ibland, när insikter kommer till oss? Samtidigt som det alltid ger något annat. En aning om vår utanför mitt fönster. En aning om vår!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja visst är det underbart då man hör de små liven kvittra: nu är det vår, nu är det vår!
SvaraRaderaKram
Jag har också hört dem! Men har inget emot om snön ligger kvar fram till Vasaloppet.. men sen, sen vill jag ha vår!
SvaraRaderaUnder morgonens meditation fick jag dra på smilbanden. Småfåglarna på taket hälsade godmorgon med sitt kvitter. En salig sång för öronen liksom själen.
SvaraRaderavårfåglar vet jag inte om jag har sett, men jag har mina stamgäster på fågelbordet vid fönstret och de gör mig glad.
SvaraRaderafast visst längtar jag till våren, gillar inte all denna snö :/
vad kul att du testade en mollyinspirerad gröt :)
du får ha en fortsatt bra dag! :) kram
Javisst gör det ont när knoppar brister...
SvaraRaderaTyckte jag passade in här. På flera sätt.
Fågelkvitter, jatack!
Ulrika, jag vill också ha kvar snön ett tag ungefär till början på mars. Sen kan det få bli vår! Men fåglarna ger hopp om något nytt. Kram!
SvaraRaderahej hej!
SvaraRaderajag längtar också efter våren! :)
kramar*
/S