När jag har tänkt igenom mitt år, 2009, så känns det på något sätt inte riktigt som ett helt år har gått. Under nattens funderingar kommer jag underfund med att förra året handlat så otroligt mycket om yogan och den här bloggen. Att jag lärt mig så mycket av att se mina egna tankar i skrift. Att jag lärt mig så mycket av er som väljer att kommentera. Att jag lärt mig så mycket av att våga skriva om det som inte alltid är vackert och skönt. Det må låta patetiskt eller pretentiöst men det är min sanning. För mig. När jag närmar mig mars och ännu hellre april-maj när jag ska på yogakurs för Z, då tror jag att det kommer att vara nytt år för mig :) Nytt år på det sättet att jag började skriva bloggen i mars. Jag åkte på kurs i Budapest april-maj 2009 och nu efter min kurs i Kaniza, Serbien då blir det nog ett slags bokslut. Och nystart. För ett år sedan hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig allt som skulle ske efter kursen i Budapest. Att jag skulle träna ensam, få en egen serie, kämpa, svettas, svära, ha ont, ha mera ont, hosta, blöda näsblod i mängder och ändå känna att det var rätt! Och allt som följt på det. Känna att jag duger, att jag har något som är mitt alldeles egna. MIN yoga. Mitt andetag har jag liksom tagit för givet tidigare. Jag har aldrig egentligen tyckt att andningsövningar varit utmanande. Har knappt kunnat säga det för jag vet att många får fullkomlig panik av att bli hållna i andetaget. Men här i höst har jag nuddat vid något annat när det gäller mitt andetag. Jag tror faktiskt att jag fortfarande letar efter mitt andetag. MITT. Men jag är på väg. Och jag har träning utformad för mig. Jag har en längtan efter mer stillhet inombords, för klarare uttryck i vad jag vill, för att ta fram det inre till ytan och känna att det fungerar. Att det går bra. Allt finns att hämta i mitt andetag. Och i ditt andetag! Om vi bara förvissar oss om att verkligen andas nerifrån och upp. Djupt. Våga vara stilla i pausen mellan in- och utandning. Riktigt länge. Ja då kommer allt att komma till oss. Andetaget. Det mäktigaste vi äger!
söndag 3 januari 2010
Mäktiga andetag
När jag har tänkt igenom mitt år, 2009, så känns det på något sätt inte riktigt som ett helt år har gått. Under nattens funderingar kommer jag underfund med att förra året handlat så otroligt mycket om yogan och den här bloggen. Att jag lärt mig så mycket av att se mina egna tankar i skrift. Att jag lärt mig så mycket av er som väljer att kommentera. Att jag lärt mig så mycket av att våga skriva om det som inte alltid är vackert och skönt. Det må låta patetiskt eller pretentiöst men det är min sanning. För mig. När jag närmar mig mars och ännu hellre april-maj när jag ska på yogakurs för Z, då tror jag att det kommer att vara nytt år för mig :) Nytt år på det sättet att jag började skriva bloggen i mars. Jag åkte på kurs i Budapest april-maj 2009 och nu efter min kurs i Kaniza, Serbien då blir det nog ett slags bokslut. Och nystart. För ett år sedan hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig allt som skulle ske efter kursen i Budapest. Att jag skulle träna ensam, få en egen serie, kämpa, svettas, svära, ha ont, ha mera ont, hosta, blöda näsblod i mängder och ändå känna att det var rätt! Och allt som följt på det. Känna att jag duger, att jag har något som är mitt alldeles egna. MIN yoga. Mitt andetag har jag liksom tagit för givet tidigare. Jag har aldrig egentligen tyckt att andningsövningar varit utmanande. Har knappt kunnat säga det för jag vet att många får fullkomlig panik av att bli hållna i andetaget. Men här i höst har jag nuddat vid något annat när det gäller mitt andetag. Jag tror faktiskt att jag fortfarande letar efter mitt andetag. MITT. Men jag är på väg. Och jag har träning utformad för mig. Jag har en längtan efter mer stillhet inombords, för klarare uttryck i vad jag vill, för att ta fram det inre till ytan och känna att det fungerar. Att det går bra. Allt finns att hämta i mitt andetag. Och i ditt andetag! Om vi bara förvissar oss om att verkligen andas nerifrån och upp. Djupt. Våga vara stilla i pausen mellan in- och utandning. Riktigt länge. Ja då kommer allt att komma till oss. Andetaget. Det mäktigaste vi äger!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
tack.
SvaraRaderadet var bara det
Ja nog visste jag att andningen är viktig...men förstår inte riktigt vad du menar med "mitt andetag"...
SvaraRaderaAtt magandas är ju bra det vet jag ju å grunden till ett avslappnat lugnt jag ligger där..Har ju inte den insikten du har om yogan..har bara börjat nosa på min resa..å vet inte hur lång den blir heller...å om yogan är något för mig..ska försöka. Verkligen.
Ja du får gärna utveckla lite mer om vad du menar:)
Allt gott!
Turligen vet vi inte vad framtiden serverar oss. Tacksamt att stanna upp att blicka tillbakas för att sätta punkt.
SvaraRaderaAndningen har så många ansikten. Min utmaning är att hitta en medelväg mellan den långsammaste djupandningen och forserande ujjay.
Vilken lycka att jag kommit i kontakt med din blogg.
Skulle gärna ha ett eget andetag, eller skulle vilja få en glimt av vad det innebär. Jag andas fortfarande girigt, slösaktigt och på något sätt snålt mot den egna kroppen. Det har sina orsaker, javisst. Men ändå. Det är samma sak på löpbandet, jag väsnas och pustar, ger inte kroppen lugn och ro i andningen. Bara på skidor kan jag på något vis förnimma en balans i andetaget. Kanske tränar jag för korta serier i yogan, ska prova något nytt detta år.
SvaraRaderaFrid
Robert
Tack vänner för kommentarerna, känner att jag ska utveckla mitt resonemang med MITT andetag.
SvaraRaderakul att du har lärt dig så mycket om dig själv genom att blogga. ja, allting finns att hämta i andetaget. hoppas du finner vad du söker.
SvaraRaderafrid, frid, frid*
/S