Lite suddig kanterna. Men fast i mitt fundament. Tänker inte så mycket. Är samtidigt mer. Hösten är fortfarande varm, inte det där frostigt kalla som jag faktiskt älskar. Solen värmer lite. Vinden vilsam. Och jag funderar på vad det är som gör mig till mig. Att jag är jag. ÄR. När jag skalar bort alla så kallade identiteter. Mitt yrke, min utbildning, mina familjeförhållanden. Min politiska åsikt, mina ambitioner, tankar och drömmar. Vad är det då som finns där inne? Det som jag vill åt. Det som jag inte ser, men som jag via yogan får en glimt av. Ibland mer. Ibland mindre. När jag känner mig hel. Ljus. Som en pelare inuti av ljus. Igår när jag på eftermiddagen kände att det var dags att yoga lite. Då var det där. Den där totala närvaron i mig. MIG. Och det handlar inte om ego, självbild eller identitet. Något annat. Något ogripbart. Förstår ni vad jag menar? Då finns inga kanter. Inga gränser. Mer som ett suddigt utsnitt. Kanske är jag för otydlig? Kanske ska man inte nämna det vid namn för att det inte går? Tror att vi alla vill hitta kärnan. Pelaren inuti från centrum upp mot det oändliga. Något helt. Via något. För mig är det yogan. Vad är det för dig?
måndag 27 september 2010
Suddig och ljus
Lite suddig kanterna. Men fast i mitt fundament. Tänker inte så mycket. Är samtidigt mer. Hösten är fortfarande varm, inte det där frostigt kalla som jag faktiskt älskar. Solen värmer lite. Vinden vilsam. Och jag funderar på vad det är som gör mig till mig. Att jag är jag. ÄR. När jag skalar bort alla så kallade identiteter. Mitt yrke, min utbildning, mina familjeförhållanden. Min politiska åsikt, mina ambitioner, tankar och drömmar. Vad är det då som finns där inne? Det som jag vill åt. Det som jag inte ser, men som jag via yogan får en glimt av. Ibland mer. Ibland mindre. När jag känner mig hel. Ljus. Som en pelare inuti av ljus. Igår när jag på eftermiddagen kände att det var dags att yoga lite. Då var det där. Den där totala närvaron i mig. MIG. Och det handlar inte om ego, självbild eller identitet. Något annat. Något ogripbart. Förstår ni vad jag menar? Då finns inga kanter. Inga gränser. Mer som ett suddigt utsnitt. Kanske är jag för otydlig? Kanske ska man inte nämna det vid namn för att det inte går? Tror att vi alla vill hitta kärnan. Pelaren inuti från centrum upp mot det oändliga. Något helt. Via något. För mig är det yogan. Vad är det för dig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är det som jag kallar själen, inte något samlingsnamn för sinne, förnuft, tänkande m.m. "Tysta vittnet" kallar Deepak Chopra det för också, vilket jag gillar. Jag tycker att det är helt fantastiskt när jag är i kontakt med vad man nu vill kalla, eller inte kalla, det för. Jag har inte yogat tillräckligt länge för att komma i kontakt med det då, men när jag mediterar händer det ibland.
SvaraRaderaTysta vittnet - det var vackert. Själen, gudagnistan eller vad man vill - men det är fantastiskt när man får en glimt av den.
SvaraRaderaHej Annika!
SvaraRaderaVad fantastiskt att du får en glimt av det. Jag förstår precis hur du tänker. Jag känner det också. I bland känner jag att jag är ett med universum, att jag är någonting mer, inte bara den här kroppen.
Shanti*
/V
Stillhet utan ansträngning. Som bara finns där som en inre trygghet att komma tillbaka till när det behövs.
SvaraRaderaSå spännande tankar... och precis som du säger, nästan svårt att sätta ord på. För mig kan det uppstå när jag skapar något som jag går in i, det uppstår ett meditativt lugn...
SvaraRaderaHärligt när det infinner sig, jag förstår dig helt!!!:)
Kram
Hej..du jag vet inte vad det är jag letar efter men något är det..helhet eller en enhet...det som binder mig i mig...svårt att förklara..kramar
SvaraRadera