Långt borta och nära

Ibland krymper världen lite. På ett skönt sätt. Varit hemma idag, trött, huvudvärk och småförkyld. Lärt mig att läsa av mig själv när jag är i det här tillståndet. Stannar jag hemma så brukar allt klinga av och jag repar mig på en dag. Vilan är ofta metoden. För min del. För mångas del tror jag. Struntar jag i signalerna brukar det sluta med att jag blir riktigt dålig. Ingen yoga imorse. Bara andning och andrum. Dricker lite te. Läser tidningen i sängen. Kopplar upp mig och ser i samma stund att min yogavän på andra sidan jorden också loggar in. Samtidigt. Och jag ringer henne. På Skype. Detta fantastiska program. Pratar med E i Singapore i en timme. Och jag ser henne kristallklart. Bilden pixlar inte och är stilla och tydlig. Som om hon var i nästa rum. Och det är underbart att det känns så nära. Och jag får bekräftelse på saker utanför vänskapen. Vi kan prata om yoga i timtal. Visst är det härligt?! Och jag förstår ett och annat som jag inte tidigare fått ihop. Och när vi säger hejdå som fångar med en hand på varje skärm då vet jag att hon är nära. Trots att hon är långt borta.

Bilden kommer härifrån Dahlarnas Fotoblogg