Vi pratar om yogan. D och jag. Om försoningen med kroppen. Att vända synen från alla detaljer som inte tycks som vi vill ha dem. Att inte vara besviken över det vi INTE kan. Tvärtom. Flytta fokus till det vi kan. OCH. Om hur vi ser ut. Detta laddade ämne. Att vi i vår kultur aldrig riktigt är nöjda med våra kroppar. Min helg i Båstad i slutet på augusti gav mig mer än en kurs. Som det ofta är. När jag tänker på det så förmedlade både Lotta Bertilsson och Karin Björkegren Jones en försoning med sin egen kropp. Att gilla sig själv hela vägen. Karins nyutkomna bok Yoga för livet för kvinnor 40+ har en röd tråd i sig. Om att ta hand om det man har fått. Och vårda det. Och att det blir bara bättre. Med yogan. Att kroppen får en chans. Tänk att det tagit mig så lång tid, trots att jag yogat så länge... Att bli nöjd. Försonas. Och upptäcka styrkor jag inte visste om. Om jag själv är nöjd med min kropp, då visar jag det. På tusen olika vis. Och man får en mjukhet i sin röst. När man instruerar, när man undervisar. De här två kvinnorna gav mig det. Och det landade. Försoningens dis sänker sig över mig. Ett slags ljus inombords av att duga. Av mer än duga. Att tycka om. Att försonas med att inte ha en getingmidja eller fötter som ser ut på ett annat vis. Att allt fungerar. Och att yogan tar mig vidare. Bortom. Att allas kroppar och sinnen är unika. Individuella. Men hela vår kultur strävar efter en strömlinjeform där ett slags utseende dominerar. Men hur konstigt är det inte? Och hur sällan vi kvinnor är nöjda med det vi har. Vi vill något annat. Som någon annan bestämt. Men vi kan landa i oss själva. Försonas med vilka vi är och hur våra kroppar fungerar. Yogan och förebilder inom yogan får oss dit. Kliver ut i en nyskurad trappa och med lätta steg går jag vidare. För mina ben bär mig. Och kroppen duger. För jag ser ut så här. Och det är mer än ok, det är en försoning inuti. Rätar på ryggen, den här ryggen som varit lite böjd tidigare men som nu är rak. Och jag är försonad. God helg mina vänner!
Så är det, precis. Försonas och glädjas, med sin kropp och med sig själv.
SvaraRaderaI flera år satt jag och även gjorde min practise med indragen mage. Jag hade börjat få gubbkula och stod inte ut med den. Jag var på något vis ängslig och osäker på mig själv. Läraren påpekade ofta vikten av att andas rätt och instruerade säkert helt och riktigt. Men jag hörde inte. Min träning blev lidande och så även jag. Till slut stod jag inte ut med att inte komma vidare i yogan och slutade. Hur kunde jag göra så mot mig själv. Läraren påpekade ofta att gör som jag säger, ingen annan ser er än möjligen ni själva. Men jag kände det som om allas ögon i salen såg min kula. Nu har jag börjat yoga igen, och kulan är ännu större, men den hänger fritt och min yogaträning är bättre. Och om någon ser min kula när jag yogar så hoppas jag att den inspirerar och ger tröst. Försonas är ett bra ord.
Bra skrivet inlägg, det ger inspiration, jag vill yoga ikväll.
Hans
Underbart skrivet!
SvaraRaderaFörsonas med sin kropp...precis vad jag tänkt många gånger.
För första gången i mitt liv tycker jag att min kropp är okej.
Detta är tack vare yogan och det jag lär mig genom den.
Kram
Hej hej!
SvaraRaderaVad roligt att du har försonats med dig själv! Vilken enorm frihet och lättnad det måste vara.
Det är därför som jag yogar. Jag började med att träna styrketräning för att förändra kroppen, men det passade inte mig. Jag ville inte fortsätta i de tankebanorna som att sträva efter någonting och aldrig vara nöjd. Nu har jag flyttas fokus och tränar för att må bra. Få energi.
Kramar*
/V
Så jättefint skrivet Annika. Du ska inte bara försonas med dig själv och din kropp, du ska synas och ta den plats du är ämnad att ta. Så heja dig. Får jag länka in dig på facebook-sida? Kram
SvaraRaderaMen självklart Karin! kram
SvaraRaderasträck på den ryggen! och kliv stolt omkring i ditt kroppsbo.
SvaraRaderakram
Fint skrivet. Även jag har kommit en bit på vägen och det är yogan och dansen som har hjäpt mig. Behöver ständigt bli påmind.
SvaraRaderaDet är oerhört förlösande att ha börjat gå denhär vägen! Från att ha vridit och vänt ut och in på sig själv, till att äntligen kunna acceptera och älska - utan förbehåll. Visst, det kommer dagar då man är elak mot sig själv, men i det stora hela behövs bara en medveten utandning - så släpper det. Vad fina vi är :)
SvaraRaderaSkulle vilja utveckla det där med att försonas som Hans skriver om. För min del handlar "försoningen" om att som man inte prestera så förbannat och tävlingsinriktat. Inte så mycket om utseende och att det slänger och hänger här och där. Jag vill komma dit att jag kan yoga mjukt och varligt och ge kroppen det den tål, men inte mer. Men jag har nog dragit mig in i positioner och tänjt mig med våld för att det förbanne mig ska gå. Det verkar vara en lång väg att komma dithän att man kan yoga eller träna vad som helst på det viset. Oavsett vad man gör. Står alfahannar på led så nog ska alla vara först i mål, annars besvikelse och grämelse och träningsvärk och skador.
SvaraRaderaDen som lägger ihop yoga och någon form av terapi för tävlingsinriktade karlar kommer att få mycket att göra, tror jag.
Frid
Robert
Blir alltid så glad över kommentarer och lite extra när några killar, män skriver här eftersom det alltid är tjejer i majoritet :)
SvaraRaderaJag fick en hel del mer att tänka på av er alla. Tack! Och Nina, vi är verkligen fina. Hans, jag tycker du är modig. Robert, det ligger nog en hel del i det du säger. Marika, Sandra och Marica - visst behöver vi påminna oss själva lite då och då. Sarapirat - det kan du lita på! Kramkram till er!
Försoning är något väldigt vackert och något som jag också längtar efter på flera plan...så fint att du kommit dit. Kramar dig inför den nya veckan:)
SvaraRadera