Murbräcka

Syrenerna kikar ner över träplanket och morgonpromenaden i ett stilla tempo är skön. Vi går åt olika håll, jag och AG, skönt att vara i sin egen bubbla en stund. På den här platsen ser jag eller förnimmer jag ingen stress. Traktorer kör i stan, häst och vagn kör i stan och inte minst alla små små bilar med märkliga namn kör i stan. Folk är vänliga på ett reserverat sätt, känner igen mig från min barndom. Tankarna slingrar hit och dit, längs min väg. Förflyttad till ett tidigt 60-tal, terylenebyxor och keps. Inga cykelhjälmar. Folk röker inomhus. Men ingen överdrift i något. Inga överviktiga människor, mer bastanta kvinnor i huckle. Nostalgi kan vara berusande och lite missvisande ibland men här känns det mest som att se något som redan är borta och passerat. Lite som att titta i buckligt handblåst glas. Något där inne som kan vara ett svar, en förnimmelse till något annat. Under morgonens korrigering eller rättare sagt hjälp så känns det som min högra skuldra får liv. Liv och lite mjukhet. Känns inte helt angenämt men gör inte ont. Får mig att bli varm och nästan svettig. Av tio andetag i framåtböj med tryck på rätt ställen. Väcker något. Jag och min lärare jobbar tillsammans, han med sin klokhet och kunskap, jag med min andning. Och det går fint. Något finns där. I höger skuldra. Något som känts som ett stycke ved men som nu krackelerar lite, ungefär som en murbräcka...en spricka i fasaden som påbörjas. Allt kan ske!