Framme!

Kära vänner, tack för all support och stöttande kommentarer, nya som gamla läsare. Nu är vi här och resan gick över förväntan. Åkte hemifrån söndag eftermiddag och mitt i natten var det dags för färjan från Danmark till Rostock, Tyskland. Vi försökte sova på en iskall båt men var för adrenalintankade, gick knappt att sluta ögonlocken :) For vidare, men då slocknade jag tvärt och AG körde på. Någonstans i norra Tyskland sov vi några timmar i bilen och utanför Berlin var det dags för frukost. Cappuccino på ett av alla dessa blänkande rastställen. Tänk att alla ser likadana ut! Att bila har sin förtjänst. Man är hela tiden med med hela sig på något vis. Och att färdas genom ett Europa i en blommande vår där det blir grönare ju längre ner vi kommer, otroligt vackert. Att behöva vänta nästan en timme vid gränsen från Ungern till Serbien, var dock ett slags antiklimax. 16 kilometer från Kanjiza. Lite actionfilmartat, med gränsvakter och tullare som släppte fram bilar lite godtyckligt och då vi plötsligt får veta att man behöver ha ett "green card" för att få köra i Serbien. Det kostar 110 Euro!! men i de lägena är det bara att betala och vara glad att få köra in i ett mörkt tyst och regnvått Serbien. Med en konstig känsla inom oss båda två, lite rädda nästan, var nu det kom ifrån...
Men vi rullade in i den sötaste och mest pittoreska lilla stad där lunken är lugn och människorna väldigt vänliga. Kastade oss i säng i ett ganska övermöblerat rum på vårt pensionat. Steg upp kl 06 efter några timmars sömn och gick tvärs över gatan till vår dojo. En vacker sal med svartmålat golv och högt högt i tak. Z kastade sina ögon på oss två som var senast anlända och sa sedan, go back and sleep! Och det var precis vad vi behövde. Vi sov halva dagen, var med på en lektion sen eftermiddag som övergick i kväll när Z pratade om yoga. Vad det är och vad det framför allt INTE är. Och min tacksamhet känner inga gränser. Att få vara här. Att få bli undervisad av en mästare. Att helt enkelt få en chans till att ta mig själv vidare. Önskar jag kunde komma ihåg åtminstone hälften av dessa lektioner men förmodligen kommer jag ihåg det jag själv behöver. Så vist brukar det vara inrättat.

Tar mod till mig och går fram efteråt, berättar om mina lungproblem senaste tiden och min träning. Hans vänliga ögon och snälla leende gör att all nervositet smälter undan. Jag ska göra precis det jag tränat hela året.

Och imorse, inte utan fladder och pirr i magen gick jag in, fick en plats anvisad och gjorde det jag skulle. Varken mer eller mindre. Men jag skakade lite lätt, gick inte att övermanna :) Nåväl, precis när jag var klar kom han fram till mig och jag fick paschimottanasana med en mängd olika korrektioner och manipulationer. Kändes fint. Omhändertagen! Nu mina vänner, nu börjar äventyret på riktigt. För nu är jag framme :)