Vinterkropp

Mörkret. Tror inte jag läst, pratat så mycket om novembermörkret något år tidigare. Vad står det för? Vi vet ju att vi bor i ett land där det är mörkt den här tiden på året... När jag var barn har jag inget minne av att människor klagade så eller mådde dåligt av mörkret. Naturligtvis kan minnet spela oss spratt och det är i högsta grad selektivt. Men ändå. Kanske tog man det lugnare? Hade inte samma press på sig under den här tiden? Kanske vilade mer? Gjorde det man skulle men somnade tidigare? Är det så att vi går på högvarv och inte kan tänka oss att slå av på takten? Jag frågar mig själv lika mycket som er :) Läste om forskare som hade undersökt 8000 personer i Tromsö i Norge. Där är det verkligen mörkt så här års. De hade inte hittat något samband mellan nedstämdhet och novembermörkret. Har vi svårt att gilla läget? Nu när vi kan fara kors och tvärs i världen? Och jämför oss med de som har det varmt hela tiden och ljusare? Vill vi ta till oss vilan? Verkligen ta till oss det? När kroppen är motsträvig så kanske det är viktigt att lyssna lite extra? Själv har jag känt att vissa morgnar är det omöjligt att gå upp tidigare för träning. Inte för att jag inte sovit, inte för att jag är helt slut utan för att kroppen vilar och har längre startsträcka. I somras var det precis tvärtom för mig. Så det kanske är dags att vänta in sig själv lite? Tända ljus men inte ställa sommarkrav på en vinterkropp? Vad tror ni? Ska vi inte vara aktsamma om oss alla och göra träningen när vi får till den? Och vara nöjda med våra vinterkroppar?