Ibland blir det en fullträff i det man skriver. Fullträff på det viset att flera blir berörda. Fullträff på det viset att det får andra att skriva fantastiska saker. Kommentarerna till förra inlägget kräver helt enkelt ett eget inlägg. Tack för att ni delar med er!Både Annannan och Robert skriver om smärta och frustration. Om att ha gjort illa sig i sin träning. När man stått ut en liten stund till, skadat sig, sträckt muskler och att man främst gjort det när man tränat i grupp. På lektion. Mr Iygengar hävdar bestämt att man går på lektion för att lära sig något nytt. Själva yogan, den utför man sedan ensam. Men det tar ett tag att komma dit. För mig - 8 år... Nu har jag tränat ensam sedan april, då jag fick min serie och mina rörelser av Z. Jag har innan dess tränat 2 gånger i veckan i grupp i 8 år och alltid "tagit i". Det har visat sig vara helt fel för mig. Jag har pressat mig. Jag har gjort illa mig. Jag har skadat mig. När en lärare har pratat om att man ska känna själv var gränsen går, då har jag inte förstått det. Jag har kört över mig själv. Inte lyssnat inåt. Eller rättare sagt, hört vad som sagts inuti mig men ändå inte förstått.
Å andra sidan kan det vara otroligt svårt att vara den som först tar sig ur en asana, att man kanske inte får cred när man gör det, att man känner att nu var jag svag. Man har ett eget ansvar som kan vara svårt att axla. Man behöver guidning i det. Tror jag. En lärare som själv tagit sig igenom och förbi, en som kanske också har gjort illa sig och skadat sig, som förstår hur tokigt det kan bli. Det vill säga, en lärare som arbetat med sig själv. Kanske trampar jag någon på tårna när jag skriver - det räcker inte med att älska yoga för att undervisa! Men det är min bestämda uppfattning. Man behöver massor av kunskap som också är teoretisk. När man ska guida andra. Sedan vet jag också att man måste börja någonstans. Jag undervisade själv för två år sedan, men slutade för att jag kände att jag kunde för lite rent teoretiskt. Att det var mycket jag behövde fylla på i luckor av kunskap. Att kunna diskutera för och emot, det kritiska tänkandet, som Annannan efterlyser, det har jag också saknat. Å andra sidan finns det inget bättre än en kunnig, inkännande yogalärare. Där finns allt att lära sig. Om sig själv. Om det är någon som redan gått de steg man själv ska ta. Det är väl därför det kändes som att komma hem när jag träffade Z. Han äger kunskapen om den tunna linjen av att inte pressa sig själv för hårt, men ser när man kan gå längre och inte tror det. Jag har inte gjort illa mig. Men mentalt har jag blivit rejält utmanad. För någon annan ser förståss utmaningen annorlunda ut. Jag har fått träna mindre än jag någonsin gjort i yogan, men det har varit min största utmaning. Något som Z också säger, att få människor att göra mindre, det svåraste som finns. Men vi behöver alla utforska var den fina linjen går mellan att utmana sig själv och att skada sig. Att hitta en kunnig guide är första steget. Samtidigt som man lyssnar inåt. Den fina linjen!
Bra och intressant skrivet! Tack!
SvaraRaderaSå sant...jag tillhör kategorin kvinnor som pressar sig själv för hårt alltid i alla lägen. Spelar ingen roll vad det är..det kan handla om att baka..ja då ska jag baka mycket..å kanske då jag egentligen inte hinner. Eller så klämmer jag in alltför mycket på en dag så jag glömmer att jag behöver tid för lunch eller bara enkel återhämtning...Ska jag träna ja då ska jag helst göra det tre gånger i veckan eller så får det vara...ja jag kan fortsätta hur länge som helst...jag har svårt för att känna mig nöjd och svårt för att förstå (faktiskt) när jag gjort tillräckligt för att alla andra ska vara nöjda med min insats.
SvaraRaderaMen ljuset i tunneln finns...har blivit tvingad till att ta det lugnare och jag har börjat lära mig att göra mindre OCH vara nöjd. Å det är så läskigt MEN så nyttigt för en överpresterare som mig. Påminn mig gärna fler gånger. Ett bra inlägg som jag behövde höra. Just nu.
Allt gott!
Åh, jag håller så med dej och jag blir alldeles ödmjuk när jag tänker på innebörden av det du skrivit, egentligen. Att det inte bara handlar om att "lära ut" yoga utan om något mycket, mycket större. Jag blir också otroligt glad av det Iyengar sagt; att yogalektionen tillför kunskap, medan själva yogan utförs i ensamhet. Det är först nu som jag förstått innebörden i det. Och det är också först på senare tid som jag, liksom du, insett styrkan i att yoga ensam - och allt, ALLT, som kommer ur det.
SvaraRaderaAtt lära längs med vägen som yogalärare är oerhört viktigt. Att aldrig tro man är färdig. Jag började själv undervisa alltför tidigt, men med tiden hittat byggt på och fyllt ut tomrum. Det är enormt lite jag vet, egentligen, men jag försöker ödmjukt omvandla det till kunskap åt andra. Jag kan inte annat än lita på att min egen yoga är min ficklampa längs vägen.
Ja-a, Annika, jag undrar om du vet hur stora tankar du har?! Om Shanti.
Det var kloka ord, från dig och från BKS Iyengar. Dem ska jag framför allt ta med mig när det är ställföreträdande lärare som hoppar in för min vanliga ödmjuka och lågmälda lärare. Med de tankarna i huvudet kan man nog faktiskt göra sin ensamma yoga också i grupp, och tänka att det där läraren säger om att ta i mer inte är för mig. Åtminstone när det inte är det. Ibland är det ju genom att man övervinner som man lär sig mer. Alltid det där med att känna var gränsen går.
SvaraRaderaDet är ju så med all träning, att det är bättre att ta lite i taget och kunna och orka också nästa dag, än att ta i för mycket och så behöva göra uppehåll. Det är bara lätt att glömma att det gäller också den skenbart milda yogan.
Kanske är det ändå bättre att hålla fem sekunder för lite än fem för mycket?
Jag blir också bättre och bättre på att känna var gränsen går.
Tack för er respons! Nina, yogan som en ficklampa, så härligt uttryckt!
SvaraRaderaAnnannan, jag brukar ofta höra min lärares röst inombords, på något vis blir det en slags guidning i min egenträning.
Toril, skönt att du börjat släppa på kraven, läskigt - javisst, nödvändigt - javisst :)