Saliga natt

Kyrkan. Jag har ett kluvet förhållande till kyrkan. Inte till gud. Nä, gud och jag kommer överens :) Men kyrkan. Som organisation. Som företeelse. Jag gick ur svenska kyrkan i slutet på 70-talet när det var ett hårt klimat för kvinnliga präster. Vi var många som gjorde det. Men, en av mina nära vänner är präst. Men ändå. Vi har inte varit överens, kyrkan och jag. Jag och D valde att gifta oss i kyrkan. För kärlekens andliga del. För energin i det stilla ljusa rummet. Och barnen, tja, två av tre har valt att konfirmera sig. Den tredje, mittenbarnet, yngsta dottern, hon ville bli buddist. Har aldrig sett någon konflikt i det. Alla går sin väg. Igår var hon och jag på midnattsmässa. Kyrkan var fylld till sista sittplatsen. Utanför stod det hundratals levande ljus i snön. Vid altaret stod två gigantiska granar med ljus i. Levande ljus längs bänkraderna. Prästerna var flera. En av dem, en äldre man hade en underbar röst. VARM. Och vänlig. Inte alls det jag förknippar med kyrkan. Ja jag vet, det har varit en förstelnad tanke i mig. Den kvinnliga prästen höll en kort och vacker betraktelse över hur Maria och Josef hade det när de fick lov att hålla till i stallet när barnet var på väg. Och att de säkert hade massor av problem i sina liv på grund av det. Det var en mänsklig och varm betraktelse. Jag tyckte om den och det tror jag många gjorde. En parant dam snett framför oss i rutig dräktjacka och stora guldörhängen snyftade till. Som drog hon efter andan. Och sedan blev hon alldeles stilla. Vi tog nattvarden. Jag som inte gjort det på säkert tio år. L som egentligen är buddist :) Nattvarden som ett tecken på livets kretslopp, som ett tecken på reinkarnation. Som L uttryckte det. Och det slog mig där och då. I stunden. Att andligheten finns överallt. Den finns där vi söker den. Jag behöver inte åka till Indien för att känna den. Inget fel i det, missförstå mig rätt, men vi har det här hemma också. OCKSÅ. I det som är vår tradition. I det som har varit vår andlighet i hundratals år. Inget att förakta. Och kyrkan kanske förändras också? Precis som oss? Jag slöt fred igår. Med den del av mig själv som haft så svårt för kyrkan. Skenhelighet - den kan vi hitta överallt - i de mest andliga sammanhang, i kyrkan, i yogavärlden, men vi kan också hitta det andra. Andligheten. Saligheten inombords när hela kyrkan sjunger Stilla Natt och lugnet och friden faktiskt finns där. Stilla Natt. Saliga Natt. Det är mörkt, snöigt och alldeles saligt när vi går hem och småhuttrar lite i julnatten.