Nycklar

Tidigt på jobbet. Luciamorgon så här två dagar före den egentliga Luciadagen. Sången framkallar både välbehag och tårar! Ja, just nu är det så, jag är emotionell och lättgråten :) Ser på tv och kan gråta över vad som helst som är det minsta känslomässigt. Blir lessen över småsaker i vardagen. Tja, när man öppnar stängda dörrar blir det väl så? Inte alltid helt bekvämt. Inte alltid som man tänkt sig. Men ska jag klaga när jag hittat nyckeln till ett låst utrymme? Ett gömt utrymme. Nä, självklart inte! Ändå är det inte alltid enkelt att ta emot det man får. Jag försöker att inte fundera över gråtmildheten. Försöker att bara vara och låta det komma ungefär som en regnskur. Jag har hittat alla möjliga nycklar i min kropp. I höger sida, i höften och knäet och nu bröstryggen. Kroppen som en karta. Som en fantastisk konstruktion där jag nu har fått en kompass. En kompass som via en slags ordlös kommunikation inom mig ger mig nyckeln till min bröstrygg och öppnar för något mjukt som vill fram. Egentligen, mina vänner, så är det fantastiskt! Men det känns inte så när tårarna hoppar upp och jag diskret torkar bort dem. Nycklar!

Bilden har jag lånat här: galleri.olssone.com/gallery/album11/nyckel