Varit på nätverksträff i Sundsvall i några dagar. Tänk - ibland känns det som man är borta längre än vad man är rent tidsmässigt. På tåget på vägen hem, ser ut över ett mellansverige som börjar byta om. Ormbunkarna redan färdigklädda för hösten i rostbrunt, granarna evigt gröna gömmer en del eftersläntrare bland sommarblommorna. Sjöar och skogar. Så vackert det är! Vi har sol hela vägen hem under mer än 5 timmars färd. Men ser att vi kommer alldeles efter regnet med den glasblå himlen. Tänker och tänker inte. Funderar på människor jag ser, den paranta kvinnan bredvid mig som öppnar sin bok och som bokmärke har hon en bild på en fotbollskille. Signerad! Blir lite förvånad och fnissig. Älskar det som döljer sig under ytan hos oss alla, så oväntade delar som någon ibland visar.
Min yoga har vilat. Jag är fortfarande inte frisk och har gjort det mjukast tänkbara jag kan göra. Lite lite. Men det funkar nu. I tankarna är jag nu ikväll hos Petter och hans familj. Ber om ett mirakel. Det oväntade!
Mirakel och kärlek. Tankar och böner. Och att låta det oväntade ske. Ta emot och acceptera.
SvaraRadera